Solen var på nedgång mellan träden, men ännu färgade ett par envisa strålar skogen varmt gyllene. Nomë och Lÿs var på väg tillbaka till lyan efter att ha promenerat en bit. För ett tag sedan hade de stött på en främling, en ung månvarg med vackra, ljusa tecken som Nomë tyckt var alldeles förtjusande. Vargen hade förvisso varit väldigt trevlig men av någon anledning verkade den ha fått det uppsluppna samtalet de fört innan mötet att dö ut. Kanske var Lÿs bara trött, men Nomë tvivlade på att det var så enkelt. 
    "Lÿs", började Nomë lent, inte utan att kunna hålla den bekymrade tonen ur rösten. "Vad tänker du på, vännen?" 
    Dottern hade varit väldigt tyst ända sedan mötet med främlingen, ett ovanligt beteende för henne som oftast var energisk och lekfull. Nomë betraktade Lÿs där hon gick vid hennes sida och hjärtat svällde av stolthet; valparna var små bitar av henne själv, och hon hade kommit att älska dem mer än hon trodde var möjligt.

Lÿs rycktes ur sina tankar av moderns lena stämma. Hennes blick var fäst på sina annars ljusa tassar som hade färgat mörka av den leriga marken. Hon var nära till gråt, så pass nära att hon inte ville se på sin mamma. I det valpiga ansiktet vilade ett irriterad och sårat ansiktsuttryck. 
    Det förblev tyst i några minuter innan Lÿs långsamt mötte den familjära lila blicken, så lik hennes egna. En lång suck lämnade henne. Tårarna tryckte fortfarande på bakom ögonen, och frustrerat bet hon ihop käkarna.
    “Mamma”, kved hon lågmält. “varför är inte jag lika vacker”, hon pausade och vände bort blicken. “som månvargen?” Efter mötet hade Lÿs inte kunnat släppa tanken om främlingen och hennes extraordinära utseende. Hon hade alltid varit bekväm i sitt utseende; så bekväm att hon ansett sig själv vara både vackrast och bäst av syskonskaran. Inte lika vacker som Nomë, men kort därefter.
    "Jag vill också vara vacker," fortsatte hon med rösten tjock av gråt. Hon skakade på huvudet och suckade besviket. "men jag är bara ful, precis som Mörkö säger. Inga lysande tecken, bara... päls och tovor."

Nomë rynkade bekymrat pannan. Var det det som tyngde Lÿs? Månvargen? Om Lÿs inte såg ut att vackla på kanten till gråt hade hon skrattat — hennes barn var ju hennes ögonstenar, ofelbara. 
    "Älskade du …" Hon stannade och försökte gripa tag i Lÿs blick. "Lyssna på mig. Du är inte ful. Du får aldrig, aldrig säga så om dig själv. Någonsin." Tonfallet var fast och bestämt, och uttrycket i de violetta ögonen orubbligt. 
    "Du är ingen månvarg, du är en dimmvarg. Jag, Mörkö, Rök och Åska är också dimmvargar. Vi kanske inte har lysande tecken, men vi har så mycket mer." Nomë lät den kringdrivande dimman sträcka ut ett tunt finger mot Lÿs och ömt stryka mot hennes kind. "Du har dina mjuka lockar, till exempel. Dina vingar. Dina ögon, de finaste jag vet." 
    Nomë sänkte huvudet för att bättre kunna se möta Lÿs blick. "Den där månvargen kan bara drömma om att vara lika vacker som du." Ett varmt leende sprack fram över läpparna. "Och du ska inte bry dig om Mörkö när han säger sådär, han vill bara retas."

Till en början ville hon inte lyssna på sin mammas kärleksfulla men bestämda röst trots att de var uppmuntrande ord som lämnade henne. Det fanns ingenting som skulle få valpen att ändra sin åsikt om utseendet, det hade hon bestämt sig för. 
    Dina ögon, de finaste jag vet.
    Långsamt vände hon upp den tvåfärgade blicken när Nomë nämnde hennes ögon. Det hade varit Lÿs svaga punkt länge, att hon inte hade lika violett blick som henne. Eller rättare sagt, att hon inte var identisk med sin största förebild.
    “Tycker du det mamma? Att mina ögon är finast?”, viskade hon knappt hörbart. Hennes blick såg djupt in i Nomës och ett lugn lades med ens över henne. Busigt drog de i hennes läppar när Mörkös namn nämndes. Vad hade farit i henne? Såklart hon var vacker, nej vackrast, hon borde inte låta broderns kommentar gräva sig så djupt under skinnet på henne.
    “Jag menar klart dem är”, något gnistrade till i hennes blick.

"Såklart jag tycker", sa hon med rösten varm av ömhet. Ett lätt skratt undslapp henne när Lÿs fortsatte, återigen med det valpiga självförtroendet som kom och gick så ofta. 
    "Så ska det låta." Nomë drog sig till minnes något ur det förflutna, något Molok brukade kalla henne. Det var egentligen inte så hemskt länge sedan, men det kändes som ett helt liv. "Ni är ju mina ögonstenar, det vet ni väl? Mina vackra juveler. Den som försöker få er att tro något annat är bara avundsjuk." 
    Hon gav Lÿs en uppmuntrande buff med nosen. Ögonen sökte dotterns, blekt violetta mötte tvåfärgade. Hjärtat svällde av stolthet. 
    "Och vet du vad du ska göra om du träffar på en sån elak typ, som försöker göra dig ledsen?" Tonfallet var varmt men fast, och det var tydligt att hon menade vad hon sa. Valparna hade kommit att betyda så mycket mer för henne än hon någonsin kunnat ana, och den som försökte såra dem skulle få betala dyrt.

Lÿs ögon glittrade till likt diamanter när Nomë kallade henne sin juvel. Det kändes unikt, alldeles speciellt och hon gillade det. Men en viss förvirring syntes i hennes blick när mamma talade igen. Faktum var att hon inte hade en aning om vad hon skulle göra. Visa att hon inte tog åt sig? Hävda att hon var den vackraste? Lÿs hade ingen aning, och visade det genom att oförstående lägga huvudet på sned.
    “Nej, mamma,” började hon lågt. Där fanns en antydan till otålighet i hennes röst. Lÿs ville veta nu, i just denna sekund hur man skulle sköta liknande situationer. “berätta! Du måste berätta för mig. För jag vill aldrig, aldrig mer känna så igen!”

Nomë bet ihop tänderna helt kort innan hon öppnade munnen för att svara. Rätade en aning på ryggen, höjde hakan lite. Hållningen A och O. 
    "Du visar dem", sa hon sedan, "vilka konsekvenser det får om man ger sig på dig. För du får aldrig tillåta att någon förminskar dig, Lÿs, eller får dig att må dåligt. Aldrig. Svara på vilket sätt som än krävs."
    Hon log svagt, som om en underhållande tanke avlägset rört vid medvetandet. "Banka in det i huvudet på dem om du måste. Se bara till att de förstår att du alltid har övertaget."
    Det var kanske oundvikligt i vilket fall som helst med tanke på det liv hon levde, men hon tänkte inte låta valparna bli veka. De måste lära sig, precis som hon hade gjort, att våld inte enbart var något att nyttja i nödsituationer utan ofta det enklaste och mest effektiva sättet att nå fram med ett budskap. Ibland, om det var väl utfört, låg det till och med skönhet i det; men i slutändan handlade det ändå bara om att förmedla en tanke. Nomë mötte Lÿs blick, höll fast den mjukt. 
    "Jag älskar dig", sa hon med eftertryck, "och det kommer jag alltid att göra. Allt jag vill är att du och dina syskon ska må bra. Lova mig att du aldrig sätter dig själv i andra hand, okej?" Hon skakade beklagande på huvudet. "Ingen mår bra av det." 

Spänt och noga lyssnade valpen på orden som lämnade hennes mor. De var som lag för hennes öron, så hon var tvungen och ta till sig allt. Skulle Lÿs kunna bli något i närheten av Nomë var hon tvungen att följa hennes steg, hennes ord och råd.
    “Se bara till att de förstår att du alltid har övertaget.”
    Lÿs nickade instämmande.
    “Se till att de förstår att jag har övertaget.” Upprepade hon kort efter. “Och jag går alltid i första hand. Det lovar jag.”
    Ett leende spred sig på hennes läppar. Det ledsna uttrycket som nyligen setts över det unga men vackra anletet var nu som bortblåst. Istället var det ersatt av det busiga, modiga och bakom henne viftade svansen nu lekfullt. Mjukt knuffade hon till Nomë i sidan.
    “Ska vi hem och busa med Rök?”

[Avslutat]