Den mörka valpen har lagt sig ner under ett träd i närheten av lyan. Solen står högt på himlen och det är en väldigt fin dag. Runt omkring slumrar månblommorna. Nattaktiva som de är. Mika ligger och slumrar. Det händer inte så mycket och valpen är inte den som söker sig till spänning. Hon föredrar lugn och ro. Mika ligger på magen med frambenen ut på var sida om huvudet. Bakbenen är indragna under henne och svansen ligger rakt ut från kroppen. Några småfåglar kvittrar uppe i trädkronorna. Förutom det är det faktiskt ovanligt tyst. Valpen öppnar ena ögat och spejar. Vad håller syskonen på med? Inte för att hon bryr sig egentligen.

(Det blev superkort! D: Kom inte på något bättre)
[PAX TILL LUNE]

[Tänker mig att det här rollet utspelar sig efter att Tica kommit tillbaka efter familjerollet där hon sticker!]

Lune gick med tysta, försiktiga steg genom skogen, det var sällan hon gick längre bort ifrån deras hemplats än ett tjugotal meter om hon inte att det syskon att hänga efter, och idag verkade alla syskon ha skyndat sig ut innan hon hade haft en chans att haka på. Till och med Rhiannon började röra sig fort igen nu.
Natten var läskig för då kunde hon höra ugglornas hoande och de där obehagliga krypen fanns överallt i luften. Men månblommorna trösta o lugnade henne. Såhär på dagen var mörkret borta och ugglorna sov, men då blev hon istället rädd för allt det som i ljuset plötsligt kunde se henne.
Mamman kändes inte alltid så säker att hålla sig nära men den plats där de alla bodde kändes ju ändå tryggare än resten av skogen. Hittills hade det inte funnits så mycket farligt just här.
Det var vinter nu men inte mycket snö, bara så att små tassavtryck lämnades bakom henne. Hon gillade inte snön. Eller, den kunde vara skön att rulla sig i ibland, men hon gillade inte alls att kunna se var andra djur hade gått. Visst kunde hon känna lukterna vanligtvis, men då kunde hon intala sig själv att det bara spridits hit med (den nästan obefintliga) vinden. Men när hon såg spåren blev det otroligt uppenbart att här hade det rört sig något när hon var borta, eller kanske ännu värre, när hon låg o sov! Som vanligt darrade hon lite, mer av rädsla än av kyla, men kroppen upphörde att vibrera då hon såg en välbekant svart siluett. Hennes syster, genast kände hon sig lite tryggare. Nästan nästan lite stark. Öronen spetsades men lyfte knappt på sig. Hon var ofta orolig att de stora hängande öronen gjorde så att hon hörde sämre, visst kunde hon inte jämföra med något men hon fick för sig att det kunde vara så. Hon tyckte inte om tanken på att hon kunde bli överraskad, övermannad. Men nu travade hon med noggrant placerade tassar fram till systern, svansen höll sig lågt, precis ovan marken.
"Hej."
Sade hon tyst, nästan viskade, med sin något pipiga röst. Förväntade sig givetvis inget svar.



[ps: de har ingen lya utan sover under rötterna]

Efter en stund sluter amika ögonen igen. Hon fördöker vänja sig vid lugnet. Det går inget vidare. Hon har på något sätt lättare att slappna av när hon kan höra syskonen. Det är lätta tassar som får Mika att slå upp ögonen igen och höja på huvudet. Hennes djupblå blicken möter Lune’s vita. Ett försynt litet hej kommer över systerns läppar. Mika har aldrig förstått Lune’s rädsla för allting. Men själv så kännerinte Mila mycket. Kanske Mika’s rädsla släppte greppet om henne redan innan de vsr födda och hoppade över till Lune istället? I då fall var det inte meningen. Mika hälsar systern med en svansviftning men ligger kvar där hon ligger. Ligger stilla. Som en tyst invit. Att det är okej att systern gör henne sällskap. Mika tycker om alla sina syskon. Men på olika sätt.

https://www.youtube.com/watch?v=PnZrfLZ8cfU

Lune avverkade de sista metrarna fram till den stumma systern, eller nej, hon var inte stum, det hade hon bevisat för någon vecka sedan. Lune tänkte helst inte på det. Hon slog sig ner bredvid den större honan, sneglade ner på sin syster och förstod inte riktigt hur hon vågat ligga såhär öppet med slutna ögon och bara ligga, helt ensam. Hennes pupill-lösa blick höll sig fäst i Mika djupblå ögon ett tag, sedan lät hon blicken vandra ut igenom skogen. Ibland var det som att hon kunde höra skogen sjunga, och idag var en sådan dag. En tyst och lugn melodi som omgav henne, hon log svagt och började nynna. Nu, när hon var i den större systerns sällskap, hemma, omgiven av en sjungande skog, så vågade hon faktiskt sluta ögonen. Huvudet sträcktes något uppåt och hennes nästan löjligt ljusa röst hördes snart i en sång.
"I thought that you could be the ones,
who take my hands and show me how to carry on,
I thought with someone by my side life could be great,
but I was wrong, and it's too late."
Hennes Nimorian var inte felfri, men de få gånger modern talade det så lärade hon sig snabbt. Hon var bra på språk. Det var också som att orden bara kom till henne från skogen egna hummande. Hon sneglade lite ner på systern och fortsatte.
"I know there's hope beyond my fear,
but for now I only wish to disappear,
I thought that somebody could teach me how to speak,
but I was wrong, and I'm too weak."
Sången var sorgligt men också vacker och lite sövande. Hon satt stilla, ibland fick hon feeling o gungade med i orden men det här var inte en sådan gång. Det här var inte en sådan sång.
"And you may or may not understand,
home is where I buried my head in the sand
(in the sand, in the sand)"
Det var som att hennes ord ekade i skogen och skapade en härligt effekt av röster som gick ihop. Vanligtvis fanns det inte mycket eko i den lummiga skogen men idag dog inte ljudvågorna ut utan studsade fram och tillbaka över och igenom dem.
"I know the problem and the cause
(the cause, the cause, the cause, the cause)
I don't know when to speak and don't know when to pause,
I must admit that this is not where I belong, that I was wrong,
(wrong, wrong, wrong)
I was wrong. (wrong, wrong,)

And you may or may not understand,
home is where I buried my head in the sand,
(in the sand, in the sand)
and you may or may not understand,
home is where I buried my head in the sand,
(in the sand, in the sand)
And you may or may not understand,
home is where I buried my head in the sand,
the sand, the sand, the sand.

I thought that you could be the ones,
who take my hands and show me how to carry on,
I thought with someone by my side life could be great,
but I was wrong, and it's too late, too late, too late.."

När Lune sätter sig vid hennes sida så fortsätter Mika se på henne en stund. När Lune börjar sjunga lyssnar Mika till hennes röst. Lune sjunger bra. Även om inte Mika förstår mycket av orden så påverkar ändå Lune’s sång henne. Den lite större valpen sätter sig upp och klipper till med öronen. När Lune kommer djupare i låten så lutar sig Mika lätt henne. Efter en stund smiter tungan ut och stryker Lune över kinden. Mika skulle med kunna sjunga. Men det gör hon inte. Hon kan heller inte många sånger. Men hon gillar att lyssna på Lune. Och hon lär sig orden och melodierna av att bara lyssna. Mika stryker tungan några gånger till över Lune’s kind och hon sluter ögonen.

(Förlåt att mina inlägg blir så korta. T_T)

Det var som att hennes måntecken började glöda lite trotts att det var mitt på dagen när hon sjöng. Hon uppskattade systerns närhet, det var skönt med tjock varmt päls mot sin egen när kylan kröp upp genom tassarna. Mikas tunga fick henne att rysa lite, men av välbehag. Såhär nära hade hon inte känt sig någon på länge, och det var inte bara för att systern var fysiskt nära utan också själsligt. Hon tyckte om vilka band sång kunde skapa mellan vargar. Ännu hade hon bara känt av samhörigheten hon känt med skogen medan hon sjöng, inte vågat sjunga högt för andra än, men nu kände hon sig stärkt. En gång hade hon nynnat när hon var med Rhiannon men då hade hon fått sådana elaka blickar att hon slutat. Men idag var hon modig. Då sången tog slut satt hon tyst med ögonen slutna ett tag, sen öppnade hon dem och såg ut i skogen. Den var kanske inte så farlig ändå?

Mika sitter lätt lutad mot systern och lyssnar på sången. Hon har ögonen slutna. Öronen står spetsade på huvudet. Lune var en fin röst. Hennes stämma och melodin talar mycket mer än orden. Mika har själv aldrig varit mycket för att använda ord. Än mindre sjunga. Lune kanske är liten och rädd. Men hon har en stark flamma inom henne. När systern tillslut tystnar så rör sig inte Mika på ett tag. Hon känner Lune röra lite på sig och då öppnar hon ögonen och ser på systern igen. Hon ger Lune en lätt buff med nosen.

Lune känner sig glad på insidan och när systern buffar på henne ler hon och vänder sin blick mot Mikas ansikte. Det är läskigt och sårbart att sjunga för någon och systern har varit en väldigt snäll första publik.
"Tack."
Säger hon tyst, det rycker lite i hennes ansikte när hon minns.
"Du är snäll fast än att du inte säger något."
Fortsätter hon och sneglar bortåt.
"Men nu vet vi att du kan prata.."
Egentligen vill hon inte ta upp incidenten, den enda gång Lune hört Mika prata. Det känns för sorgligt inuti när hon tänkte på det så hon ser ner i marken.
"Du är snäll iallafall"
Upprepar hon och tar blicken från tassarna, ignorerar klumpen i halsen och ler igen.

Tack.
Mika sitter stilla och ser på Lune. Det är sällan den mörka valpen uttrycker sig över huvud taget. Men hon bryr sig ändå om sina syskon och det är mysigt att kura ibland. De brukar ju ändå kura när de sover och det är kallt. Ligger man tätt ihop håller man värmen bättre.
Du är snäll fast än att du inte säger något.
Det är enklare att inte säga något. Att uttrycka sig i ord är inte alltid något bra. Det bevisar mor med sitt gormande. Det är bättre att vara tyst. Då skadar man ingen. Lune skulle kanske inte gilla Mika om hon talade. Det är enklare att bara vara tyst. Ord är bara ett väldigt dumt sätt att uttrycka sig på.
Men nu vet vi att du kan prata..
Självklart kan Mika prata. Men om hon skulle prata hela tiden så skulle hon kanske uttrycka sig så elakt och känslokalla som hon gjorde mot mor. Det upprörde Chander väldigt mycket och det blev han som åkte på hemskt med stryk. Mika är kanske mer lik Hecate. Mika är kanske ful på insidan.
Du är snäll i alla fall.
För bråkdelen av en sekund skymtas något av ett leende på Mikas mörka läppar, men lika snabbt är det borta utan minsta spår. Mika låter tungan smita ut igen och hon börjar putsa Lune över nosryggen och upp mot pannan.

Lune är djupt tacksam att hon har sin familj. Kanske lite extra tacksam på grund utav allt hemskt som kan hända i världen. Det är uppenbart att det är farligt att leva, även fast skogen verkar så lugn och trygg. Ibland kommer mamma tillbaka med sår på benen även när hon inte jagat, djupa läskiga sår och hopklibbade brunröda tovor. Hon har även sett ugglor och på alldeles för många av de platsen syskon utforskat i skogen så fanns det stenar. Hon ruskade på huvudet när hon tänkte på det, som för att skaka av sig känslan. Syskonen kan skratta åt henne och mamma himla med ögonen men Lune tycker det är självklart, om det finns djur vargar jagar borde det finnas djur som jagar vargar. Alla måste ju äta.

Efter en stund slutar Mika slicka Lune över nosryggen. Hon fuktar sin egen nos och smackar lite innan hon sväljer och blir stilla igen. Hon undrar tyst vad Lune tänker på. Vad kan en varg som verkar rädd för allt tänka på? Å andra sidan vill inte Mika veta. Hon suckar lätt. Mest för att det gick reflexmässigt. Lungorna behövde lite mer syre. Snart lägger sig Mika ner igen. Hon ser upp på Lune en stund till innan hon lägger ner huvudet mellan tassarna. Av alla syskonen så är nog Lune’s sällskap lättast och mest uppskattat. Lilla hariga höngöra.

Ibland kunde Lune tycka att tystnader blev pinsamma, men med Mika var det så naturligt. Det var liksom som det alltid var och alltid varit. När hon pratade med Hecate och det blev tyst så kände hon sig dum, dum och tråkig, men med Mika var det bara behagligt. Hon satte bredvid sin syster ett tag innan hon fick för sig att krypa in under rötterna där de brukade sova, det var inte kväll än men det var det närmsta till trygga hem hon hade. För ett ögonblick övervägde hon vad som kände säkrast, gömman eller Mika? Till slut beslutade hon sig för att det var säkrast att välja något som inte kunde får för sig att gå, så hon log nervöst emot systern.
"Jag ska gå och kura ner mig ett tag tänkte jag.."
Rösten var lite darrig och sådär ljus så att man knappt kunde tro att det var hennes riktiga röst. 
"Tack."
Sa hon och kände sig genast lite fånig, nickade kort mot systern och kilade iväg till stället där de för det mesta brukade sova. Mikas päls skulle varit skön mot snöns kyla men man kunde aldrig fullt lita på de levande. Träd var bättre på många vis. Trofasta. Hon strök sig försiktigt som en katt längs med en av de stora rötterna när hon kröp in i deras skydd.


[AVSLUTAT(?)]