Solen brände, varm och stekande. I skenet kände den mörka hannen energin flöda. Kände ögonen glöda under locken, kände sår klia när läkningen tog fart. 
Blåsorna och ärren skulle fortfarande ta lång tid, men solen hjälpte på ett sätt bara han verkade förstå. 

När solen nått sin högsta punkt vände hannen sig mot ett ensligt träd. Ett zebrakadaver väntade stilla, ett byte som han lyckats så behålla trots att han hörde hyenorna skratta precis utom synhåll. Han gillade inte deras närvaro, men de höll sig på avstånd. Kanske mest för att en av deras högre rankade medlem hade fått fula sår sista de försökte roffa åt sig vad som rätteligen var hans.
Kvar var blåsorna och den brända huden på hans framtassar; sargade skapelser som fick vargar att backa.
Han tänkte på Ceres, en tik som visat något som liknat intresse för ärren. Det var en underlig tanke, för att för honom var de inget annat än fula.
I skuggan under trädet vilade han med kadavret inom räckhåll. Han hade nyligen påbörjat den sista rensningen, för snart skulle han inte kunna vara kvar på denna plats han hemsökt ett par dagar i sträck. Zebrans blod var slut, och törsten skulle snart börja gnaga och riva i hans strupe. Det torra klimatet gjorde det svårt att hitta vatten dessutom, och hittade han väl ett vattenhål kunde han inte garantera att djuren skulle göra allt för att jaga iväg honom.

Hannen sneglade upp mot solen, som dolde sig bakom trädets karga lövverk. Ännu stod den högt, och energin pulsade genom hans vener och fick ögonen att glöda vita. 
I ljuset fann han någon form av förtröstan, för just då var mörkret inte där.

Regnet som tidigare härskat över slätterna var som bortblåst. Åter var det en torr, varm miljö som rådde. Anledningen till varför Iyze sökt sig hit. Solens värmande strålar fick hennes päls att blänka som polerad metall, där hon förnöj låg och lapade sol. Gräset stod högt kring henne så man endast kunde skönja något som blänkte där bland det beigegröna gräset.

Iyze började känna sig nöjd för dagens soldyrkande, och bestämde sig för att se sig om. Tidigare den dagen hade hungern redan stillats, så att hon var rund och trind om magen. När det väl var dags för mat åt hon mycket, och kunde gå flera dagar utan att vara särskilt brydd över att äta. Kian hade ägt hennes tankar som hon legat och slöat i solen. Malakkorsningen som hade de charmiga stora öronen. Tankarna hade även gått till hur oförsiktig hon faktiskt kunde vara ibland, utan att fundera ens en gång över att hon var lika oförsiktig igen, innesluten i tankar. 
Blod? Tiken vädrade lite i luften. Det var inte hennes byte, då hon nu vandrat ett litet tag. Denna lukt kom från framför henne. Även om det smarta skulle vara att vända om, så drev nyfikenheten den silvriga vargen närmare.

Blicken föll till slut på en ensam varg, som doftade hane. Iyze tvekade lite, hon ville inte egentligen inte träffa på främlingar. Så vargen höll tyst, och stod endast och såg lite på den andre från ett litet avstånd.

Hannens uppmärksamhet fångades plötsligt. Det var ljud, en lukt, en känsla; sällskap.
Hela kroppen förlorade sin avslappnade kvalité och blev spänd. Öron alerta, och ragg bara något, något rest. Inte på så vis att han så direkt fientlig ut, utan om något så var han genast på defensiven. 
Glödande vita ögon fångade gestalten av något som såg ut  att skina i ljuset; blankande och glittrande och vackert. 

Under tystnad studerade han den avlägsna gestalten, begrundade om den var ett hot eller en möjlighet. Ensamhet tärde, och isolering var inget hans ljusare sidor uppskattade. Logiken förmanade honom dock motsatsen, för när mörkret väl slog till kunde det vara plötsligt och destruktivt. 
Så hannen valde att resa sig med en långsam kalkylerad rörelse. Benen var något brett isär och huvudet icke höjt. Han var inte till dagen dominant, utan bara ovillig att visa sig svag. Intresset var att varna, inte att anfalla. 
Sedan stod han stilla och inväntade nästa drag.

Öronen spetsades, men fladdrade lite då de hade en oförmåga att stå såsom de flesta andra vargars öron. Det var tydligt att främlingen hade upptäckt hennes närvaro. Fundersamt studerade hon den andra. Han var ungefär lika stor som hon var. Mörk, randig..? De vita ögonen tycktes glöda trots solljuset, nästan.. spöklikt. Kunde det vara en ande? Tiken hade föreställt sig att de nog kunde ha sådana ögon. Även om de var kusliga för ett ovant öga, var de även fina. Iyze hade börjat fatta tycke för det ovanliga, sånt som gjorde att hon själv inte kände sig så konstig.

Den smärta men muskulösa kroppen var väl exponerad då pälsen var så kort att man kunde se hur musklerna spändes och slappnade av som den silvriga tog ett steg fram. Kroppsligen visade hon sig varken fientlig eller underkastad, liksom den andre. Även om denne verkade snäppet mer avvaktande och lite purken. Antagligen för det låg en halväten Zebra intill, som säkerligen tillhörde främlingen. Den smala svansen rörde sig lite i sidled, som en kort viftning. Ett litet försök till att visa att hon inte ville något ont. Faktum var att Iyze inte visste vart hennes intresse låg i det hela.
"Stör jag?" Två korta ord bröt tystnaden, stämman var neutral men hon talade rätt högt för att hannen skulle höra.

Vissa skulle kalla Naberius en skygg varelse; ett rådjur med vittring på något det inte ville möta.
Andra skulle kalla honom ett monster.
Idag visste han inte helt vad han var.
Det var en tik såg han, och hennes kropp fick honom att dubbelchecka att han sätt rätt. Smäcker, och glänsande.
När hon talade, besvarade han först inte hennes ord. Han begrundade dem under spänd tystnad, innan något tycktes ändras. 
Skuldrorna sjönk, och huvudet reste sig i en mindre direktdefensiv gest; helheten mer avslappnad. Som om honan klarat ett test, och han var nöjd med resultatet.
Igentligen väntade han bara på att hon också skulle vända om och springa.
"Nej." sade han neutralt. Det låg inaa värderingar bakom hans ord, men inte heller fanns varesig irritation eller lycka. 
Bara tomhet.
Hon störde inte.

En stunds tystnad, nästan obehagligt tryckande. Iyze var inte van vid att tala till andra på det här viset. Vanligtvis var hon den som helst höll sig på sin kant och övertygade andra att även hålla sig på deras. Man kunde kalla henne bitch, men det var bara hennes självbevarelsedrift. Den enda som faktiskt varit riktigt snäll mot henne var Kian, och Iyze var övertygad om att han var ett eget slag som ingen annan. Men.. tänk om man kunde tala med fler? Som en bekant, eller vän.
Så hördes svaret från den andre. Hon störde inte, närvaron var nog inte önskad, men att hon inte störde dög. Det var bättre än att bli bedd om att fara och flyga någonstans.
"Du behöver inte vara orolig över ditt byte, jag har redan ätit." sade hon och såg menande mot sin mage. För vissa kanske tiken såg dräktig ut, men det var bara den stora måltiden som spände magen. Blicken vändes kvickt mot främlingen igen, det var ju just en främmande varg. Ingen som man kunde lita på.
Tre prövande steg närmre.
"Mitt namn är Iyzebel." Ena örat spetsades litet. "Får jag fråga om ditt?"

Första instinkten när hon rörde sig närmare var att dra sig undan, att backa, att slänga upp en mental vägg för den kopplingen mellan främlingar som höll på att byggas, men han stoppade rörelsen innan den blivit verklighet. 
Det var inte väldigt värdigt att rygga från en tik så.. till synes svag och ofarlig.
Han sneglade åter på hennes kropp, och konstaterade att hennes ord måste vara sanna, för hon såg.. mätt ut. 
"Kring dessa trakter vet man aldrig." sade han, och det var något kallt över stämman när han sade det. Det var inte bara hyenor som vakade över fällda byten och inväntade rätt tillfällen att slå till. Gamar, rovkatter, andra vargar.
Alla kunde vara lovliga byten, i svåra tider.
"Erus." sade han, kort och konstaterande. Det var hans namn, en bil av det i alla fall. Mer var inte nödvändigt att avslöja, för det fanns ingen mening med det. 
Erus dög åt många, och det fick duga åt denna silvertik med.

((derpiga super asociala Nab x'D ))

Så fort den kyliga tonen registrerades föll örat bakåt igen. Hade hon gått för långt? Detta kanske endast var dumt och onödigt. Varför försätta sig själv i en farlig situation. Näe, kring dessa trakter vet man aldrig, vem som är den farlige. Om hanen skulle få för sig något så skulle han få svårt att hänga med, Iyze var snabb och uthållig. Enda sättet som hon kunde klara livhanken på om någon med större styrka ville slåss.
"Erus." Den silverfärgade nickade mot den randige. Namnet skulle hon komma ihåg, tillsammans med hans utseende. Det var möjligt att det var värdefullt i framtiden. Men just nu så kände sig tiken mest idiotisk att hon ens närmat sig främlingen.
Iyze tänkte för ett slag. Osäker inför hela situationen. Kunde hon vända sig om och bara gå? Eller skulle det tas som en förolämpning?
"Hmm.. Jag bör nog låta dig vara ifred, Erus." Stämman var lite snarstucken. Som om hannen hade förolämpat henne. "Det verkar som jag stör ändå."

Naberius kände sig dum, en känsla han inte var direkt väldigt van vid. 
"Jag har förolämpat dig" sade han, konstaterande, "Det var inte min mening." 
Han lade sig ned i skuggan under trädet, visade så tydligt han kunde att han inte menade något illa. Det innebar dock att skillnaden bestod av hann kroppen såg mer avslappnad ut, och att ögonen inte längre glödde av kallt vitt ljus.
De såg kanske inte välkomnande ut, men misstänksamheten hade filats bort och lämnat en neutral tomhet.
"Min närvaro brukar bara inte vara uppskattad, så du får ursäkta mitt beteende." förklarade han, för vad annars kunde han göra? 
Gång på gång hade främlingar jagat hans skugga, och flytt hans gestalt, av anledningar han aldrig förstått. Att vara misstänksam och defensiv hade flera gånger varit det som räddat honom undan döden. 
"Du får slå dig ned." sade han, lite stelt.

Förvånat såg Iyzebel på Erus, det var inte vad hon hade väntat sig. Kanske var det värt att samtala ett slag?
"Jag förstår." Minen var uppriktig, för hon förstod hur det var att inte vara önskad eller välkommen. Det var det ända hon känt som liten. Smått misstänksamt såg hon på vargen för en kort stund, men bestämde sig sedan att det nog var okej ändå.
"Så vänligt av dig." Meningen kunde ha tolkats som sarkastisk om det inte vore för den något varma tonen. Det var ju rätt lätt ändå, om han inte lurades förstås. Tänk om så var fallet? Hon fick inte slappna av helt.
Långsamt tog varginnan några steg närmre, men fortfarande med ett visst avstånd dem emellan, innan hon satte sig ner och betraktade den andre lite. Funderade lite vad som var lämpligt att säga. Hela situationen kändes väldigt... krystad.
"Har du varit här länge?" sade Iyze lite nonchalant, innan hon snabbt tillade: "If you don't mind me asking." För den sekunden tänkte hon inte över huruvida den andra förstod eller inte, utan tittade bara lite undrande på Erus, smått tveksamt.

[Alltså vad awkward de är xD]

[Derpigt awkward <3 Kward-duo]

Erus vred huvudet för att speja ut mot savannens horisont. Långt borta fanns stora djur som såg ut att förmodligen beta - eller i alla fall leta efter något att äta. Oxar var stora, men fällde man en räckte kadavret så att det blev gott om föda över.
En ynklig kalv var nästan mer än en hel zebra. 
Först spelade han dum vid hennes sarkasm, för det var lockande att bara ge direkt svar på tal. Så lockande. Men han avstod.
"You are welcome. And no, I do not mind your tehkeekaat." Inquiry, efterfrågan, undersökning. Han förstod mycket väl nimorian, tack vare sin tidigare flerspråkiga flock. Hindi hade aldrig varit ett populärt språk, även i hjärtat av dess brukningsområde, men flocken hade talat alla tre språken flytande och omväxlande sinsemellen. Med andra flockar hade Nimorian varit vanligare än nordspråket; dock vanligast hade varit kanibalvargarnas tungmål.
Hennes sarkasm hade mötts med lugn, och en spelad dumhet. Det var lika underhållande att fortsätta se henne obekväm - lika obekväm som han kände sig - som att svara i samma ton. 
Egentligen kunde han, om han ville vara stöddig, svara lika snäsigt på hindi bara för att reta denna silvertik, men i det fann han ingen vinst att hämta. 
Han tvekade kort, och munnen förblev öppnad en kort stund som en häpen fisk. Han letade dock bara efter något vettigt att svara.
"Knappt ett halvt månvarv." svarade han. Sedan vred han huvudet tillbaka till där tiken satt sig ned. 

[Han är så arrogant x'D slå till honom eller något, snälla! :'D ]