[Utspelar sig under Iwaku, Mika och Ethans - med valpar - långa vandring från Ötamon till Döda skogen. De har kommit till revirets utkanter.]

De hade gått så länge nu. Ajodelle var så utmattad, inte bara av den fysiska ansträngningen, men utmattad över att fråga sin far frågan "Är vi inte framme snart?" vilket hade fått varierande svar under resans gång. Ajodelle saktade nu in för att vänta in Atheala. Ja. Ajodelle tyckte om Atheala väldigt mycket. 
  "Pssst!" pockade hon i smyg på sin syster.
  Om man kunde säga i smyg. Det var ganska uppenbart, men hon skulle snäsa av den som lade nosen i blöt nu. 
  "Vart är vi egentligen på väg, Atheala?" viskade Ajo så tyst hon kunde när hon gick nära systern. "Ska man lita på den där egentligen...? Ska vi springa om han gör nåt dumt?"
  Hennes blick pilade mot Iwaku och sedan tillbaka till Atheala.
  "Det är läskigt när det är såhär mörkt", rös Ajodelle osäkert. "Och... springa hjälper nog inte. Han har jättelånga ben!"
  Hon var nog med att tala så lågmält som möjligt för att alla inte skulle rikta öronen mot dem. De var ändå bara två småttingar. Det kunde väl inte vara viktigt att tjuvlyssna till vad de hade att säga. Ajodelle såg menande på Atheala och styrde stegen gradvis inåt så att Ajo gick lite närmare. Ajos förhoppning var att de kunde prata mer ostört så. Hon hade seriösa kval. Ajodelle hade framtidsångest så att det skrek om det. Inget kändes bekvämt förutom faktumet att hon inte var helt ensam med främlingar. Hon hade extrem summa respekt för Iwaku, som var någon slags släkting eller något. Så pass att hon darrat i hans närvaro när de först mötts. Ajodelle hade inte velat prata med honom.

Benen värkte, kroppen kändes tung och matt, och varje steg var litet av en möda i sig. Men sinnet på den unga valpen var det inget fel på. Hon var, som alltid, uppspelt, glad. Kanske litet trött, men det räckte aldrig för att dra ner på hennes humör. I början på den långa vandringen -som nu led mot sitt slut, något valpen dock inte hade någon direkt medvetenhet om- hade varit den enda gång, som hon kunde minnas, som hon faktiskt inte haft samma glada humör. Det hade varit en förvirrande tid, och kanske bodde en del av den ovissheten kvar i hennes väsen, men det överskuggades av allt det andra. Deras mor var försvunnen, och hon hade inte riktigt förstått varför, och så hade de lämnat hemmet bakom sig, den oändligt vackra skogen, och farmor. Sen hade de mött hanen som nu ledde dem mot deras okända mål, han fascinerade henne, samtidigt som han skrämde henne, Båda av samma anledningar. Den enorma kroppshyddan, och de döda ögonen.
 Hennes syster pockade på efter hennes uppmärksamhet och, gladlynt så närmade hon den gråblå valpen med spetsade öron. Atheala älskade alla sina systrar, varför skulle hon inte det, och Ajodelle var inget undantag, hon var så frågvis.
"Jag vet inte, är det inte spännande?" rösten färgad av ett leende, och man kunde tydligt höra glädjen i rösten. 
 Ajodelle ifrågasatte tilliten till Iwaku, och föreslog att springa ifall han fick för sig något, men ändrade sig snabbt. De långa benen skulle ändå hinna ikapp dem. Atheala fick knappt tid till att svara Ajodelle, så hon väntade på sin tur att tala.
 "Pappa skyddar oss" var hennes självsäkra svar när hon väl fick turen att delta i konversationen. Det verkade inte bekymra henne att den äldre hanen var mycket större och kraftigare, det var väl självklart att hennes pappa var bäst i världen?
"Vad tror du det finns på platsen vi ska till? Tror du den är vacker?" Skogen omkring dem nu påminde inte alls om den skog där de vuxit upp, det fanns inga lysande vackra blommor, och träden var inte alls lika höga, och de verkade sakna kronor och löv.

[Okej allt med detta är udda och konstigt, men aa. Ringrostig som fean, och ovan med både svenska och Karaktären...]

Allt var underligt. Sättet allt bara hänt på. Inget var säkert längre och inget var heligt. Det enda Ajodelle egentligen visste var att hon inte var ensam, och det var ingen nyhet. De hade vandrat länge, länge. Alldeles för länge för att Ajodelles korta minnesspann skulle komma ihåg exakt hur länge. Hon hade en del problem med att inte veta exakt varför de var på väg samt vart de egentligen skulle och Atheala, som nu gick bredvid Ajo, verkade inte ha en enda av Ajodelles tankar. Ajodelle rynkade på nosen. 
  "Spännande?" frågade Ajo förnärmat, men hon släppte det.
  Det var ingen idé att försöka övertala Atheala om hur fel det var att de lämnat Hem. Farmor. Mamma. Tänk om mamma skulle komma tillbaka och bli orolig? Atheala försäkrade med ens Ajodelle om att deras pappa skulle skydda dem. Ajo nickade tankfullt. Ja. Det lät bra. Han hade alltid funnits för dem, och Ajodelle hade bara goda minnen med honom. Pappa var kompetent. Atheala frågade hur platsen såg ut, eller, hur Ajodelle trodde att platsen såg ut. Den gråblå visste inte riktigt vad hon skulle svara så hon var tyst i några sekunder.
  "Tja..." började hon, mållös för en gångs skull. "Det gör mig rädd när jag inte kan se den framför mig. Om man kollar här..."
  Ajo såg från höger till vänster. 
  "...Så ser det inte ut som Hem alls, och vi har sett så mycket, så jag vet inte vad man ska vänta sig nu. Du då?" yttrade sig Ajodelle och kände sig väldigt liten.

Systern lät inte alls lika uppspelt som hon själv kände sig. Det var ett äventyr, och i hennes valpiga sinne var allt som var nytt spännande. Kanske kunde hon heller inte se det negativa i att lämna månskogen, modern och Farmodern, för i hennes sinne var det självklart att de skulle komma sen. Varför skulle de inte göra det? Kanske var det ren utav så att hennes korta minnes spann redan börjat förtränga att det någonsin funnits någon annan än dem och fadern? Om hon spenderade tid på att försöka minnas, så kunde hon såklart göra det, men i vardagen var det mycket mer luddigt, linjer suddades fort ut, och dagar flöt samman i minnets vrår.
 Systern svarade jakande på hennes fråga, och Atheala lutade sig, så gott det gick medan de vandrade, betryggande emot henne. 
"Det finns säkert många gömställen i den här skogen dock! Tänk att leka här" hon log mot systern, medan hon tänkte på alla lekar man kunde leka mellan de döda stammarna, negativitet var inte ett koncept den unge valpen förstod sig på.
"Och pappa sa väl att det skulle vara andra vargar där, kanske kan vi leka med dem med?" Atheala glömde ständigt bort att fadern sagt att man skulle vara försiktig runt främlingar, men samtidigt, om det var han som ledde dem dit kunde de ändå inte vara så farliga eller?

Ajodelle kunde förstå Atheala, men det fanns minst två väldigt skilda sidor av en valp. En entusiastisk, lättimponerad, optimistisk och hoppfull sida kontrades av en som var rädd, osäker, vilsen och tvekande. Atheala försökte försäkra sin syster om att det fanns massa gömslen och lekvänliga platser i skogen de var i. Tänk att leka här. En rysning krusade Ajodelles skinn. 
  "Men det är ju så mörkt, hur vet du det..." frågade Ajodelle och skakade lätt på huvudet. 
  Hon uppskattade att Atheala kommit lite närmare. Hon hade velat säga något i stil med "Dig kan man lita på!" i en glad stämma men något hindrade henne. Ajodelle kände sig plötsligt nästan bedrövad. Hon försökte skaka av sig det och försöka se saker och ting ur Athealas vinkel. Åtminstone lyckades Athealas leende nu smitta av sig på Ajodelle, i alla fall till hälften. Andra vargar kom på tal och Ajo höjde lite på ögonbrynet. Leka med dem? Jaa... jo... Det kan man ju.
  "Om de är snälla", sade hon och försökte där låta lite smart.
  Ajodelle bestämde sig för att delvis byta ämne. Fortfarande samma tema, men en ny nisch.
  "Vad tror du om hon vi går med? Hon som vi är släkt med eller nåt" började Ajodelle plötsligt. "Man kan leka med henne. Eller jag vet inte... Hon verkar nästan lite ledsen... Vad tror du hände med henne?"

Den blå blicken låg på systerns anlete, något som var svårt att hålla medan man vandrade. Atheala kunde förstå oron, rädslan, men hon kände den inte själv. Inte nu. Systern frågade något, men Atheala visste inte hur hon skulle svara, vad som förväntades av henne, men det var inget som tyngde det unga sinnet.
"Varför skulle pappa ta oss till sådana som är dumma?" hon lade huvudet på sned då hon kikade på systern.
Då systern frågade om den andra valpen, om än mycket äldre än dem själva, sneglade hon mot den tystlåtna individen som hon inte hört tala en enda gång under vandringen.
"Jag vet inte? Hon säger aldrig något. Hon kanske inte kan prata?" Hon såg åter bak på Mika, som egentligen inte var mer än en främling och såg därmed inte roten som så förrädiskt lade sig i hennes väg, och därmed fällde henne till marken. Luften slogs lätt ur hennes lungor, och igen när systern, som lutat sig mot henne, hamnade över henne.
 Förvånat låg hon kvar ett par sekunder i en valpig hög.
Hon fnittrade sedan lätt och puttade busigt undan systern för att kunna resa på sig. I ögonvrån kunde hon se fadern titta lätt oroligt på dem och hon log mot honom, och viftade på den korta svansen, något som verkade lugna honom något. Hon såg ner på systern och puffade lätt på henne med nosen, både hjälpsamt och busigt, med svansen hejvilt fladdrande bakom,

Athealas huvud tippades lite när hon oförstående frågade efter anledningen till att Ajodelle tycktes misstro faderns beslut. Ajo skakade på huvudet. Hon hade inte menat så.
  "Alltså, näe, så är det väl inte. Pappa gör inte så", instämde Ajodelle, lugnare.
  Funderingens prioritet flyttades till bakhuvudet och processades i onödan där borta istället. Man fick vänta och se vad de var för några. Förhoppningsvis fanns det dock några i deras ålder. Om inte annat hade de ju dock fortfarande varandra, i deras ålder. Ämnet styrdes till slut till Mika. Ajodelle fick äntligen någon annans åsikt kring den där valpen. Atheala sade dock att hon inte riktigt visste. Mika talade aldrig. Hon kanske var stum eller något. Ajodelle höll tankfullt med med en nickning som varade länge nog för att nästan skada nacken på henne när hon, utan att hon kunnat förutspå det, hamnade under sin syster. Hon tappade också andan där fallit ihop tillsammans. Ajodelles ögon blinkade bestört. Atheala var minst lika bortkollrad tills hon fnissade och reste på sig. För Ajodelle tog det ytterligare två sekunder att resa sig. Hon gapskrattade hysteriskt under loppet av ungefär tre sekunder tills hon abrupt slutade och istället harklade sig kontrollerat. Ethan hade dem under uppsikt men de två valparnas lättsamma hantering av situationen gjorde honom lugnare. Ajo buffade på Atheala och skuttade ikapp sin position i sällskapet. När de gick där de skulle gå kunde Ajodelle hämta andan ordentligt och lugna andhämtningen. 
  "Är vi framme snart?" frågade hon högt och väntade på ett svar från pappa eller vem som helst.

Hon viftade vilt på svansen, men en något nyfunnen energi i fallet, och väntade på att systern skulle komma på benen. Hon sjönk ner på frambenen, med buken mot marken och ändan i vädret, och såg efter henne då hon skuttade tillbaka till den plats de haft i ledet innan de tumlat runt på marken. Svansen vajade i luften och hon gav ifrån sig at glättigt valpigt skall, med en busig stämma, innan hon glatt studsade efter sin syster i stora språng. Hon hade tänkt hoppa på systern och bita henne busigt i svansen, men en harkling och menande blick ifrån fadern satte ett abrupt stopp på hennes planer och hon föll in i ledet bredvid syrran istället.
 Ajodelle ställde en fråga, som hade sedan länge tjatats ut och det var nästan så att hon själv var trött på den, men hon var fortfarande nyfiken på svaret så hon såg mot sin far med nyfikna ögon.


Ethan såg på sina döttrar, deras samtal var inte så tyst som de kanske önskat, men de flesta i den lilla gruppen gav dem ändå sin avskildhet. Han kände en värme i bröstet för dem, hade han inte haft dem hade han inte varit här, vid liv. De var hans allt, och han var väldigt beskyddande om dem, kanske långt mer än vad han behövde.
De nämnde Mika, och genast letade sig Ethans blick till valpen, hans systerdotter. Han hade velat leta efter valpens mor i Ötamon, men hade sina egna att tänka på. Men att tänka att hon varit så nära hela tiden smärtade honom. En tyst duns nådde honom då döttrarna snubblade och han hade omedvetet stannat till litet och såg på dem, men de klarade sig utan skador, och Athealas leende var allt han behövde för att lugna sig igen. Det var löjligt egentligen, men han kunde inte rå för det.
Ajodelle ställde samma fråga som hon gjort ungefär varje dag sedan de lämnat Ötamon och han log vagt. Äntligen hade han faktiskt ett svar åt dem, Iwaku hade sagt att de var nära nu.
"Snart" konfirmerade han dem och lade sedan blicken på hans föräldrars far, som om han sökte en egen liten bekräftelse i hans skepnad.

Atheala fick fnatt och ville busa runt; men innan hon fullbordat sin plan, vad det nu var som hon hade i åtanke, så rättade hon sig efter pappas förmanande blick och harkling. Hon sållade sig till sällskapet, ledet, och Ajo ställde sin fråga. Snart kom svaret; snart. Pappa sade alltså att de strax var framme, vilket på tonen kändes trovärdigt nu. Ajodelle viftade på svansen. Hon ville säga Hörde du det? till syrran men det var klart att Atheala hört. Så Ajodelle såg på Atheala med ljummen förväntan i blicken. Så helt uppgiven var hon ju inte. Ajodelle trodde nu att det skulle ordna upp sig. Förhoppningsvis kunde mamma komma ikapp så småningom. Månen skulle vägleda henne. Med det sagt så dröjde det inte alls länge - eller tja, en halv evighet egentligen - och så stannade deras ledare till. Det blev lite oroligt i sällskapet, alla inväntade Iwakus nästa drag. Nästa drag blev att ta steget framåt och yla. Det sände en kall kåre längs Ajodelles ryggrad och hon såg länge och noga på sina syskon och hur de reagerat på ylet. Hon som inte talade med dem - Mika - hade härmat ledarens rörelse, men utan att ge ifrån sig något läte. Ajodelle kände lättnad över att deras långa resa äntligen led mot sitt slut, de var framme nu. Även om det inte alls kändes hemtrevligt så skulle det säkert funka. Bara pappa och hennes syskon alltid fanns där. De skulle slå rot nu. Familjen skulle stå stark tillsammans.

[Tar mig friheten att avsluta detta! Blandade in lite referenser till Slutet på ett kapitel (det aktuella flockmötet)]