"Du, akta!" Blair tog långa steg fram för att skopa tillbaka honan från kanten. Hon hade vacklat mot avgrunden, men han hade fått syn på henne tack vare att hon pulserade av ljus, och hunnit fram precis i tid.
     Blair slängde en blick ner mot djupet. Han hade redan fiskat upp en varg i sitt liv, och han behövde inte lägga till fler namn på den listan. Det var alltför ansträngande.
     "Tränar du?" Nu hade han placerat sig strategiskt emellan henne och Mardouf. Hon var fortfarande ung, det var tydligt. "Kanske borde valt en säkrare plats?" Han andades ut och flinade sedan. "Kom igen. Få se vad du kan. Blinka lite, eller nåt."

Det var inte första gången hon varit lätt ouppmärksam på sin omgivning, fadern hade fått minst 30 mindre panikattacker om han visste hur vårdslöst hon tog sig fram nära kanten. Trots det så kunde hon inte riktigt hålla sig borta ifrån avgrunden som befann sig bra något språng ifrån där hon vandrat längsmed klyftan ett par dagar nu.
 Från alla de gånger hon krupit fram för att se om det fanns en väg ner så hade hon skurit baksidan av sina framben, men hon hade ännu inte stängt såren.
 Ett mjukt ljus började glöda ifrån henne, mjukt och pulserande i takt med hennes energi användning. Det var inget som var allt för krävande, men hon vacklade ändå till då hon försökte se hur det gick för såren, och fick syn på en främling i närheten i processen.
 Den äldre hanen skyndade sig fram för att fånga henne innan hon vacklade för nära kanten, och hennes ljus hade abrupt dött ut då hon släppte krafterna. En lätt glödande rodnad lös i hennes anlete och skruvade lätt på sig innan hanen hunnit backa undan för att ge henne sitt utrymme igen.
 Hans anlete var öppet och vänligt, och rösten mjuk och lät genuin. Han hade ju också räddat henne? hur dumt kunde det vara att prata med honom när han så nyfiket frågade?
 "Jag tränade inte riktigt" svarade hon med en lätt återhållsam röst, generad och lätt nervös. Hennes ben hölls fram för att visa de inte helt läkta såren.
 "Men jag antar att vanlig användning av krafterna även gills som träning?" hon log vagt, inte van att vara i samtal med främlingar, denne var bokstavligen den andra hon mötte i sitt liv. Samtidigt var hon inte van att prata om sig själv, hon ansåg sig inte direkt att vara något, speciellt inte ett intressant samtalsämne.
 Främlingen bad henne blinka eller något, och den lätt glödande rodnaden blev snäppet synligare. Åter skruvade hon osäkert på sig där hon satt.
 "Jag vet inte riktigt hur ljuset fungerar" erkände hon tyst. Hon visste att det var en del av hennes krafter, men än så länge så dök det bara upp när hon helade. För att understryka sin mening började smala ljusslingor arbeta sig upp för hennes ben, likt ormar som klättrade. Samtidigt började hela hennes gestalt glöda desto mer såren började stänga sig själva.
 "Det bara dyker upp när jag helar"

Blair hummade till svar och studerade med morbid nyfikenhet hur såren började sluta sig. Ju snabbare läkningen gick, desto starkare blev ljuset. Han kisade för att skydda ögonen mot det ljusa.
     "Det blir inga ärr", konstaterade han och såg hur det nu bara fanns röda sträck kvar där såren tidigare varit. Av såren att döma kunde hon lika gärna ha rivit sig på en pinne. "Du vet inte hur man läker andra?" Kunde hon läka hans ärr? Gick det ens? Han visste inte om han egentligen ville, men tanken på att gå vidare oförstörd igen exalterade honom. Det skulle vara att vända blad.

"Nej inte när såren är så små" den blåa blicken såg ner på de röda strecken som hon visste skulle försvinna innan kvällen kom. Små sår lämnade aldrig ärr, men större sår kunde få små ärr, men fortfarande mycket mindre än vad de borde varit ifall de läkt naturligt. Ofta bara en smal strimma som knappt såg ut som mer än en lätt förändring i huden.
"Jo jag kan hela andra, men det är svårare" Rösten var något osäker. Han såg inte ut att vara skadad? Men han hade en hel del ärr, kanske var han bara nyfiken?
"Behöver du hjälp med något?" Bäst att fråga om man ville veta något istället för att vänta och hoppas på att det nämns.

Blair la huvudet på sned och vägde sina ord.
     "Mina ärr", sa han tillslut. "Tror du att du hade kunnat fixa dem?"

"Jag tror det skulle gå, men de på buken är nog inte möjligt" hon såg på honom och hade sedan länge noterat ärren som täckte honom.
"Det skulle orsaka mer skada än nytta skulle jag tro, skulle krävas att de skars upp och skars bort först" leendet var lätt besvärat. Hon önskade hon kunde göra mer för honom, han såg ut att varit igenom mycket. Kanske fanns det dåliga minnen i dem ärren?
"Du ser bra ut med dem ändå" hon log vänligt

Hm. Bukärren hade varit förgiftade, samma med det stora bettmärket i ansiktet, och det hade tagit lång, lång tid innan de fullt läkt. Ibland kunde det svida till, som en påminnelse om ärrens existens.
     "Du ser bra ut med dem ändå."
     "Det vet jag", svarade han med ett okynnigt leende. "Tack ändå. För erbjudandet, alltså. Men jag vill nog läka allt eller inget, om du förstår vad jag menar. Det är åtminstone en bra påminnelse om misstag man gjort." Han vände blicken mot skyn igen. "Jag borde ge mig av. Klarar du av att inte trilla ner?"

Hon log lite generat när han svarade, lätt betagen av hans öppna och rättframma sett, och han var trots allt stilig.
 "Jag lovar att försöka" log hon vänligt.
 "Ta hand om dig, försök undvika mer ärr, hur bra du än får dem att se ut" den blå blicken betraktade den främmande fakargen då han tog till luften och lämnade henne där hon satt, nu lite längre ifrån klippans kant, och hon insåg att hon inte ens fått hans namn. Hon ångrade det lite, han hade verkat trevlig.
 När hon inte längre kunde se honom mot den bleka skyn så reste hon sig och började åter följa ravinens kant, mer försiktig den här gången.

Avslutat