Det var med bestämda steg Iwaku hade vandrat in i döda skogen. Deras nuvarande hem. Draugais hem. Han andades tungt, en aningen osäker på hur flocken faktiskt skulle ta hans återvändo. Han hade med sig några följeslagare och det kändes på något sätt bättre. Att flocken utökades gynnade endast dem. Han var här för att göra dem starkare och speciellt nu i sorgens tider. Aisu var inte längre blad dem. Det gjorde fortfarande ont att tänka på. Han stod ensam kvar av alla syskon och han skulle fortsätta finnas här, för Draugai. Han nådde revirets mittpunkt och samlingsplats, ylet som lämnade honom var kallande till flocken men det var isande kallt och fyllt av ett lidande. Man kunde höra att han sörjde sin syster och det skulle höras, för alltid. Han andades in den smått kyliga kvällsluften, den var uppfriskande. Han placerade sig ner i sittande ställning och beslöt sig för att vänta tålmodigt på de andra. Dagen var äntligen här och han hoppades också att Tezuka var kvar, han ville säga hejdå på riktigt om hon fortfarande bestämt sig för att lämna dem. 

[TJOHO allihopa! :D]

[Skriver med både Mika och Nagini i samma post]

Mika hade inte sagt mycket under vandringen men hon hade varit nyfiken på valparna som var med dem. Valpar yngre än henne själv. Valpar som inte är hennes syskon. Men de var släkt på något sätt ändå? Men den som hade varit mest intressant att hålla fokus på är ändå Iwaku. Den enorma hanen som tagit henne med sig. Som hon valt att följa. De har gått länge och väl. Ötamon är numer bara minnen. Syskonen är bara minnen. Mor... är bara minnen. Mika höll sig på avstånd när Iwaku kliver fram och lyfter nosen mot skyn och ylar kallande. Mika härmar hans rörelse men ingen ljud kommer över hennes läppar. Det är inte hennes röst som ska höras. Hon ville bara känna på rörelsen. Hon sänker nosen igen och fäster den djupblå blicken in bland dimman. Dimma. Fukt. Vatten... Mika koncentrerar sig och sakta sakta skingras dimman kring dem. Gör det lättare att se.

----------------------------------------------------------------------------------

Nagini hade som vanligt varit ute och rört sig på reviret. Hon blir lätt rastlös och det känns skönt att hålla kroppen igång. De föredrar det båda två. Likt en svart skugga rör hon sig fram genom dimman. Glödande blodröda ögon syns likt två kusliga lyktor. Hon har vuxit och är inte längre en klumpig liten valp. Hennes kropp är slank och smidig. Hennes ben ät långa och smäckra och svansen är lång och yvig. Hon är väldigt lik sin mor i kroppsbyggnaden. Men det var läge sedan hon gav Zey-so en tanke senast.

Öronen klipper till när ett yl bryter tystnaden. Den rösten har hon hört förut. Men rösten är fläckad av något. Sorg?
Nu händer det grejer. Ett flin placerar sig på den unga tiken svarta läppar. Hon slätar snabbt ut det.
Skärp dig! Det mörka har inget hyfs ibland. Det fnyser och rör sig irriterat där inne. Den svarta lilla tiken knycker på nacken innan hon sätter kroppen i rörelse och närmar sig rösten källa. Hon kommer ut på en plats där dimman skingrats. Det gör var underligt. Så vän vid dimman i Döda Skogen så är Det här ändå uppskattat. Hon får syn på den stora hanen hon blivit presenterad för tidigare av Xerxes. Nagini sänker huvudet i en lätt respektfull gest.
"Var hälsad, Iwaku". Det mörka spinner på insidan.
Nu händer det grejer. Orden upprepas igen. Nyfiket låter de den glödande blodröda blicken svepa från ansikte till ansikte för att tillslut fästas på Iwaku igen. Nagini har varit flocken och Tezuka trogen sedan Aisu gav sig iväg. Nagini fann en mentor i den äldre eldtiken och har lärt sig så mycket om sin kraft. När Xerxes berättade om Iwaku och om dennes rätta plats i flocken så accepterade Nagini informationen om den rätta ledaren. Under det korta mötet med den stora hanen så accepterade Nagini honom som Alpha. Hon har sett fram emot ät han skulle återvända. Och hon hoppas innerligt att hon är en kraft han kan räkna med.

[Visst sa vi så att Xerxes presenterade Nagini för Iwaku innan han gav sig av not Ötamon?]

Labonita hade vandrat med den stora hanen efter de möttes på vägen. Hon hade vandrat tillbaka till Numoori efter att ha vuxit upp bortom världen de alla kände till. Hennes mor och far var troligtvis borta sedan länge och syskonen var försvunna. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen och då hade Iwaku funnits där. En familj. En ny familj skulle hon få lära känna och det kändes som att hon hade ett mål i livet för första gången på länge. Hon hade vandrat med dem, men hållit sig en bit ifrån den andra hannen och alla valpar som följde med som ett tåg efter Iwaku. Det låg ett leende på hennes läppar när de vandrat in i döda skogen och han kallade flocken. Det var en viss spänning i kroppen när hon väntade, smått i skym undan bakom den stora hanen. Hon hade valt att inte ta så stor plats än så länge utan hon ville känna in sig på de andra medlemmarna först. En svart tik dök upp med röda ögon. Labonita studerade den yngre tiken och nickade endast som hälsning. Hon visste trotts allt ingenting om medlemmarna och hon kände att hon hade tid att lära känna dem senare.

[Missade helt detta på grund av mitt flyktiga minne, sorry för skumt svar nu]

De hade fått ta otaliga pauser under den extremt långa vandringen på grund av kullen småttingar som Ajodelle tillhörde. Färden hade verkligen varit tuff och rå, men de leddes av ... någon i släkten, frågetecken? Han verkade helt reko men Ajodelle var inte säker på särskilt mycket här i världen. Kanske var hon den som hade minst syl i vädret. Inte nog med att hon var moderslös, andra intryck hade också format henne. Ajo förstod inte riktigt dödens koncept i dess helhet, och hon hade svårt att göra kopplingen till att de haft en tillgiven moder förr. Hon hade också svårt att förstå var denna Mika kom från. Hon var tydligen också del av familjen nu. Ajodelle hade aldrig riktigt pratat med Mika, men hon var enormt nyfiken på hur denna var som individ. Allt var så rörigt och Ajodelles huvud erfarade inbillad huvudvärk titt som tätt till följd av alla intryck och det som hörde till. Hon var även hemskt trött på att gå. Mer trött på just konceptet vandring, men Iwaku - som deras släkting hette - hade målmedvetet lett dem, och han gav henne verkligen ledar-vibbar med tanke på att till och med pappa följde honom. Valparna hade inte haft jättemycket att säga till om men livet verkade hänga på att de följde och respekterade den stora av släktingarna. Ajodelle hade varit väldigt tyst under första halvan av vägen, onaturligt tyst. Någon gång mot mitten kunde hon inte hålla sig, och började snacka. Med Ephie såklart. Lite med de andra kullsyskonen också, men mest med Ephie. Inte ett ord till Iwaku vad hon kunde minnas. Ajo hade aldrig sett sig själv som skygg eller ens tillbakadragen, men hon hade klätts av nästan all sin självsäkerhet när de lämnade kända Ötamon. När de korsade en doftgräns blev Ajodelle väldigt misstänksam. Hon försökte läsa av Iwakus kroppsspråk men misslyckades helt och hållet. Såsom takten på Ajos steg varit ända där borta i Ötamon - tills hon insett att de säkert inte skulle vara framme på evigheters evighet, eftersom att den mängden tid redan passerat, så det var bäst att spara på krafterna - så blev takten åter kvickare hos henne när de passerade revirgränsen. Misstänksamheten delade plats med nyfikenhet och till slut verkade de vara framme. Framme. Hon förstod inte varför de ens givit sig av och varför hon gått med på det, men hon hade ju egentligen inte haft ett val. Hon satte sig klumpigt ner och tänkte, och så småningom gav den inte längre så främmande hanen ifrån sig ett respektingivande ylande. Ajodelle vidgade ögonen lite och en rysning gick genom kroppen. Ajo såg vaksamt på sina syskon för att se om de reagerat likadant som hon. Det dröjde inte jättelänge innan skepnader började närma sig. Hjärtat slog ett extra slag och slog snabbare och hårdare. Hon reste sig omärkligt upp och höll sig nära sin pappa. Hon kunde inte föreställa sig vilken resa han gjort under tiden deras långa resa fortgått.

Vandringen hade varit lång, och han visste egentligen inte vart de var på väg, han hade inte sett mycket av landet innan, och Ötamon hade så självklart kommit att bli hans hem, de enorma stammarna, månblommorna, Vitae och... Hans tankar gjorde halt, och han tog omedvetet ett kortare steg, som om han snubblat, när värken kom som ett skott genom bröstet. Han kunde knappt tänka hennes namn, smärtan hade inte försvunnit under vandringen, och vissa nätter, när de vilat, så hade han legat tätt runt valparna, med ångesten som en knut i bröstet. Men det svåraste hade ändå varit när de frågat. Hans fina små döttrar. Nr de undrat varför modern inte följt med, och han hade inte haft något bra svar, vad kunde han säga? Han hade inte kunnat förmå sig att säga till dem att hon aldrig skulle komma tillbaka igen. Han hade hört dem pratat, hur de kommit fram till att hon skulle komma sen, som om det var den mest självklara saken i världen. Värken i bröstet spred sig som is i hans ådror, fick det att sticka i ögonen när han tvingade tillbaka tårarna.
 Han märkte knappt när följet stannade upp och tog själv ett par extra steg innan han gjorde detsamma. Ylet ekade nästan i hans öron, och han kände sig något disorienterad där han stod och försökte trycka ner den bubblande ångesten innan flocken, hans flock(tanken var absurd), kom dem tillmötes.
 Dimman skingrades något, och snart kunde man skymta en lysande röd blick bland skogens skuggor, och en tillhörande svart tik. Ethan sade inget hon såg bara bak på sina döttrar som närmade sig honom när de såg främlingen.
 Osäkert veks hans öron bakåt och blicken söktes till Iwaku, vad hade den store tänkt göra nu, var det bara en varg här som tillhörde flocken? Tankarna virrade i hans redan tärda sinne. Hade inte den gråe pratat om en syster? Lovat honom en familj?  Ethan hade aldrig riktigt trott hanen dock, att han skulle hitta en familj i flocken var inget han hoppades på. Han var här för att det var en säkrare plats för hans döttrar. Det var iallafall det han intalade sig, egentligen var det nog för att han inte klarade av att vara i Ötamon utan Ajani, det hade varit Deras skog, och utan henne förlorade den mycket av sin glans, när skuggorna blev djupare och monster befann sig i varje skugga. Kanske var det konstigt att han föredrog den här döda, dimmfyllda, skogen framför den ljusfyllda lummiga månskogen, men här fanns hon inte vart han än tittade. Det var egoistiskt av honom, men inget han orkade lägga tankarna på.
 Han återvände till nuet, väntade tyst på nästa steg, önskade egentligen bara att han kunde få en plats dit han kunde ta valparna och slappna av. Där de var säkra.

[Jag tänker att vi avrundar det här. Iwaku Presenterar Ethan och valparna för de andra i flocken. De som är kvar. Nagini lämnar ju flocken efter det här mötet och förklarar att Erakan och Tezuka valt att lämna också. Jag tänker också att vi får jobba med syftet i flocken tillsammans(Finns en tråd för det) Men att för stunden är det trotts allt alla valpar som är högsta prioritering. De håller en ganska låg profil och lever lite sådär smått avskillt i döda skogen tills vidare :')]