Timoteij hade vankat av och an hela morgonen under tiden han väntat på att Ezekiel skulle komma tillbaka till fästningen. Funderat på hur han skulle lägga upp sin förfrågan till honom på bästa sätt. Trots att han tänkt på det här ett litet tag nu och var säker på att det var vad han ville så tycktes det med ens väldigt stort och svårt att ta upp. Det blev väldigt verkligt när det var så nära nu. Och så fanns väl även risken att han skulle få ett nej till svar, att han behövdes hemma med flocken och inte rännandes runt i Civitas. Visserligen fick andra göra det, men skulle de släppa iväg honom, den enda helaren? Fast det var ju i ett gott syfte, tyckte han.
Han hade precis fått höra av Rhys att Ezekiel nu kommit tillbaka och han svalde klumpen som satte sig i halsen på honom innan han lät stegen styras i den riktning han blivit hänvisad. Det dröjde inte länge innan han fick syn på den svarta bevingade hanen längre fram i korridoren och han joggade för att komma ikapp honom.
''Ezekiel!'' ropade han lite lågmält för att fånga hans uppmärksamhet. Han kom upp vid Ez sida och saktade av på stegen för att hålla jämn takt med honom. ''Kan jag byta några ord med dig?''. Hanen nickade och de tog sig ut på borggården som för tillfället var tom.
''Vad kan jag hjälpa dig med, Timoteij?'' frågade Ez när de stannat upp.
''Ja, du ser, efter attacken så har jag inte mått så värst bra. Jag lyckades rädda Vasilisas liv, men jag har inte kunnat släppa den där gnagande känslan om att jag borde ha kunnat göra mer för henne''. Han suckade djupt och något besvärat. ''Sanningen är den att jag inte kan nästan någonting om min helande kraft, och det finns ingen här som kan lära mig. Jag känner inte att jag kan vara den helare som flocken förtjänar just nu. Det finns alldeles för få tillfällen för mig att träna på kraften så som jag skulle behöva, och när något sådant sker så är det allvar, och jag gör misstag''. Stämman höll sig någorlunda stabil, vilket förvånade honom själv. Han försökte låta saklig och praktisk, utan att framstå som känslolös. ''Misstag som kan komma att kosta nästa flockmedlem livet''. Han ville inte ens tänka tanken. ''Mamma nämnde att det finns en grupp helare i Civitas som hjälper andra, de har tydligen satt upp ett sjuktält där de tar in skadade och sjuka''. Det gick tydligt att se att Timo sken upp något då han pratade om dem, att det var något han verkligen brann för att utforska. ''Så jag skulle vilja få tillåtelse att stationera mig i Civitas ett tag, se om jag inte kan få deras hjälp, och så småningom hjälpa dem i gengäld. Jag tror att jag behöver deras vägledning om jag ska kunna utvecklas fullt ut''. Han tystande till sist och såg upp på den äldre hanen, spänd att höra hans svar.

| Ezekiel |

Att ta en flygtur längs med revirets gränser om morgnarna var en rutin han utförde allt oftare på senare tid. Inte bara var det skönt att få sträcka ut vingarna och skaka av sig nattens stelhet; det hjälpte också, åtminstone litegrann, mot Ezekiels växande paranoia. Efter den senaste tidens händelser var han mer vaksam, mer misstänksam mot eventuella inkräktare fast de aldrig hade haft problem med sådant förut, fast besluten att hålla borta allt som potentiellt kunde skada hans familj. Incidenten med Lev hade känts som att helt oförberett få marken bortdragen under tassarna, och det var ingen känsla han önskade uppleva igen. Då hade det inte berott på någon utomstående angripare, men det betydde inte att risken för anfallare var obefintlig — och Ezekiel tänkte hålla sig informerad och beredd, i ett desperat försök att stilla katastroftankarna som under de senaste nätterna hade hindrat honom från att sova.
    Det var med andra ord en trött, men tillfälligt lugnad, fakarg som återvände till fästningen och just styrde stegen mot borgens innersta delar för att kontrollera att nödförråden var i sin ordning. Han hade inte hunnit särskilt långt förrän någon ropade hans namn, och när han vred på huvudet gick Timo vid hans sida, uppenbarligen sprickfärdig av iver att få "byta några ord med honom".
    Tydligen ville Timo till Civitas. Det var tydligt att han hade tänkt på det här ett bra tag; han hade alla argument färdiga, och Ezekiel måste medge att de var vettiga. Ingen annan var helare. Ingen annan kunde lära honom. Samtidigt kändes det fel att släppa iväg honom — det kändes som om de bara blev färre och färre, som om han med varje försvunnen medlem förlorade kontrollen och makten att skydda dem i allt snabbare takt.
    Ez sa: "Vi måste förstås ta en stor risk", vilket han själv tyckte var en väldigt resonlig försköning av vad han egentligen tänkte. "Och det innebär att vi står utan någon helare här hemma om det skulle behövas." Han tänkte fortsätta, men nästa sak som Timo sa fick honom att hejda sig.
    Misstag som kan komma att kosta nästa flockmedlem livet.
    Och det var sant. Att Timo enbart kunde träna vid verkliga nödsituationer skulle någon gång innebära att det gick fel. Ez visste att nästa gång Timo behövde använda sin kraft på någon flockmedlem skulle bli likadan som den senaste; han skulle klandra sig själv, känna sig oerfaren och otillräcklig, och det skulle vara Ezekiels fel om han inte lät honom gå nu.
    Så han sköt bort tankarna och gjorde precis det.
    "Men å andra sidan … om din mamma har gått med på det, vem är då jag att säga emot?" Han log, fast det fanns en underton av sorgsenhet i uttrycket. "Så länge det är för att du vill, och inte för att du känner dig tvingad. För att du känner skuld."

Då Ezekiel infogade sin kommentar om att det hela skulle lämna flocken väldigt sårbar och utsatt så sjönk hans hjärta för en stund. Skuldkänslorna och ansvaret var nära att ta över igen, men han lyckades hålla det någorlunda i styr så att han kunde få sagt allt vad han ville få sagt. Det han övat på och gått igenom i huvudet hela morgonen. 
Ez hade verkat skeptisk, eller åtminstone bekymrad, av hans förfrågan till att börja med. Det var nog inte så konstigt egentligen med tanke på vad som precis hänt. Hade inte Timo och hans kraft funnits där så hade säkerligen inte Vasilisa funnits kvar heller. Det hade han börjat inse mer och mer, att han faktiskt räddat hennes liv, men han ville bli bättre, ville känna sig säker på sin kraft som andra kunde göra genom att träna. Träning som han behövde få på annan ort dessvärre.
Han sken upp då Ez till sist gick med på det, efter vad som kändes som en evighetslång väntan men inte kunde varit mer än några sekunder. 
''Tack Ez'' svarade han lättat och pustade ut lite, efter att ha insett att han hållit andan. ''Ja, det är vad jag vill och behöver göra känner jag. Visst, det är riskabelt att inte ha mig här ett tag, men i det långa loppet så tror jag att vi kommer ha nytta av att jag lär mig mer om kraften. För jag har alla avsikter att återvända hem tids nog, det lovar jag''. Kanske han i framtiden även kunde bli en lärare åt en ung varg i hans nuvarande sits, så att denne slapp lämna flocken. Han gillade tanken.

Han kunde inte låta bli att le åt det lättade uttrycket i Timos ansikte; han var så enkel att läsa. Och det kändes som rätt beslut. Även om det fortfarande låg en oroskänsla och gnagde i maggropen, en liten röst som viskade tänk om …?, så var det rätt beslut. De var bara tvungna att ligga lite lågt en tid framöver, tills helaren var tillbaka. Inte ta några onödiga risker. Det måste de väl kunna klara av?
    "Det hoppas jag verkligen", svarade han när Timo lovade att komma hem igen. "Ditt hem finns alltid här och väntar på dig. Och när du är tillbaka igen tycker jag att vi får fira det med en rejäl välkomstfest." Ez blinkade mot Timo. Det var tydligt att grabben verkligen brann för det här, och det skulle bli fantastiskt att få se vad han hade lärt sig när han återvände. För återvända skulle han göra. Något annat fanns inte på kartan.

[Avslutat <3]