Meilyr och Yina hade tillsammans lämnat fontänen efter deras möte med Sirocco, det skulle fortfarande ta några timmar innan huvudtorget skulle vara tömt på folk. Dessutom så hade de förtjänat en god måltid efter dagars sökande. Upprymda tog de sig tillbaka till månvargarnas boplatser och delade på en bit vildsvin som hade blivit fångad för dagen och diskuterade den senaste tiden de spenderat tillsammans. Mörkret föll snabbt och snart var de ute på gatorna igen, han hade blivit förvånad över hur bortgömda Qu var nuförtiden och undrade om det bara hade varit ren tur de träffat Sirocco eller om kanske Duraneir hade något i kikaren? Tanken fick det att rycka i mungipan på honom och han delade sina tankar med Yina. 

Men när de inte var långt från torget så började tankarna snurra i huvudet på Meilyr och han blev osäker på om han ens hunnit berätta för Yina att hans tanke varit att gå med i Qu, allt hade sist och slutligen gått snabbare än planerat. Han saktade lite in på sina steg och harklade sig osäkert. “Jag hade menat att berätta för dig, men det har bara inte blivit av. Jag har bestämt mig för att gå med i Qu, om de vill ha mig vill säga. Den tid jag fått spenderat med dig och din familj har fått mig att fatta att jag inte vill gå runt ensam längre.” sa han mjukt och log prövande. Han hoppades att hon inte skulle tro att han bara velat hjälpa för att Qu kommit på tal, fast han inte var helt säker på hur mycket till hjälp han egentligen varit. “Jag hoppas du vet att du kan göra vad du vill här i världen. Kanske kunde du följa med mig? Jag menar gå med i Qu, det är ju också ett arv du har efter Mivria.. Och jag skulle väldigt gärna ha en flocksyster jag kände från början” orden strömmade ur honom utan att han riktigt visste hur han skulle göra av dem. Oftast brukar han hålla sina tankar hårt och vältänkta för sig själv men det här kom från hjärtat. Han kunde nu se Achilles med sitt kraftfällt, väntandes vid fontänen och han skulle antagligen snart se dem. “Åh, han är redan här” Meilyr snabbade på stegen, lite generad över vad han sagt. Han förväntade verkligen inte henne att följa med, men det kunde ju alltid bli en tankeställare.

[Achilles & Yina]

Den kalla kvällsluften nöp henne i nosen. Det var lätt att glömma bort vintern i söderns ljumma klimat, men dagar som dessa var en påminnelse. Ändå hade den varit varm på ett annat sätt. Gott sällskap, god mat, god stämning - sånt som värmde inombords. Det fanns något bitterljuvt i att deras resa aldrig blivit så lång som hon först förväntat sig.
      Yina hade haft ett leende på läpparna hela eftermiddagen, och det höll i sig även när hon såg på Meilyr som tycktes en aning osäker på sina ord. Leendet växte sig bredare till hans ord. Hon var glad för hans skull, att han hittat en riktning att följa.
     “Kanske kunde du följa med mig?” Yina såg uppriktigt förvånad ut över förslaget. Ögonen blev stora och leendet föll bort. Tankarna började genast spinna.
     “I Qu?” ekade hon frågande, nästan som om hon inte riktigt förstod. Det Meilyr sa var förstås sant, och det fanns givetvis en gemenskap som saknades henne sedan Måntemplets fall. Men ändå, hennes mål hade varit så spikat och klart att det kändes främmande, nästan lite fel, att överväga något annat.
     “Jag vet inte,” mumlade hon tankfullt. Hon tänkte på sina syskon. Men i hjärtat visste hon redan vad hon ville. Något hon i hemlighet drömt om sedan valpsben.
     Vännen hann avbryta henne innan hon fick chansen att säga mycket mer. Yina försökte skaka av sig den disträa minen och längde på stegen för att komma ikapp.
     “Achilles!” utropade hon, kanske lite för högt. Yina strålade av en genuint glädje och lättnad. “Som jag har letat dig, och så har du varit precis under nosen på mig hela förbannade tiden,” hon skrattade matt. När hon kom fram till honom omfamnade hon honom i en försiktigt kram.
     “Jag beklagar,” hon höll hans blick stadig när hon backade tillbaka, “Sirocco berättade om Thrar,” hon drog på läpparna i ett bistert leende. “Är du okej?”

Achilles hade redan stått och lyssnat på vad de sagt innan de kom. Hans skarpa hörsel hade reagerat på "Qu" genom massorna. Han visste vad de ville och han visste vad han ville. Han mötte dem med ett leende. 
"Vad kan jag säga, jag är där jag behöver vara. Och förvånansvärt ofta har det visat sig vara i Civitas den senaste tiden." Han omfamnade Yina lika varmt tillbaka. Han kunde inte låta bli att se henne som en riktig syster till blod genom Mivria. Även om de aldrig varit direkt nära varandra, så fanns där ett kärleksfullt band ändå. De var familj. 

Han nickade tacksamt mot Yina när hon beklagade sorgen.
"Jag tackar ödmjukast, Thrar var en stor förlust för Qu. Hon var hjärtat, modern, som höll ihop oss alla. Och en nära vän. Men tro mig, jag är mer än okej. Thrars död var en onödig tragedi men jag tänker inte låta den vara förgäves. Qu har mycket att göra. Ni kommer i precis rätt tid. Gå med mig" Han blinkade åt med ena ögat som för att bekräfta att han redan hört dem tala sen tidigare och började föra dem bort från torget till de nedersta delarna av Civitas, bort från nyfikna öron. Achilles visste mycket väl att han antagligen inte var den enda i hela staden med farliga ljudkrafter. 

Han tog med dem till Qu's egna högkvarter i Civitas, en egen gömd håla som alla Quarna fritt kunde utnyttja när de var i eller passerade staden. Den var väldigt anspråkslös och drog ingen uppmärksamhet till sig och låg verkligen i en del som inte räknades som flott och lyxig. Och det passade Qu perfekt. Det var också en plats där andra utifrån kunde kontakta Qu - om man kände till den.  Vanligen var det nästan alltid någon eller flera andra på plats som hängde där, men den här gången var det helt tomt. De gick in och Achilles vände sig om.


"Nu kan vi tala ostört. Så har jag förstått det rätt om jag säger att ni vill gå med i Qu?"