[Enilnäggsroll. Svara ej. Detta är bara för Nagini. Ett steg på hennes vandring och en trappsats i hennes utveckling.]

Ungvargen hade vandrat ett tag över den här underliga platsen och försökt förutse vard de enorma vattenpelarna kände för att skjuta upp. Hon ville hålla sig borta från dem och hade nog mot förmodan lyckats rätt bra ändå. När hon klarat sig på säker mark en bit kunde hon bli mallig och öka på steget och tappa lite av fokus på omgivningen. Så kunde en enorm vattenpelare skjuta upp ur marken en bit bort eller alldeles i närheten och skrämma pälsen på enda på vargen och dragit tillbaka henne till slutsatsen att hon kanske inte är så säker som hon kanske vill tro i alla fall. Det är bäst att vara försiktig trots allt.
 
Senare hade hon lyckats fånga sig en hare. Den var tanig men ändå tillräcklig för en ensam liten varg och den hart slukad snabbt innan resterna helt likgiltigt hade lämnats på plats när ungvargen sedan hade rört sig vidare. Hon har inget bestämt mål men efter kylan och den starka vinden och all snö hade drivit henne att styra stegen söderut. Det kändes som ett bra mål och hon var ivrig och glad över att få se sig omkring i Numoori. Aldrig hade hon satt sin tass utanför Kaiwood sedan den dagen hon föddes och detta kändes som ett enormt stort äventyr och hon skulle ljuga för sig själv om det inte skrämde henne det minsta. Det här är jätteläskigt. Men det är så otroligt kul och hon är ingen liten valp längre.

Ungtiken har vuxit en del. Valphullet har försvunnit och lämnat ett långbent och tanigt ungdjur med kalviga rörelser. Även om hennes manke fortfarande inte når så högt över marken så är hon ändå större. Och trots att kroppen är smal och ser sådär ungdomligt fånig ut så kan man se den framtida muskulaturen som viskas i framtiden. Pälsen är det svartaste svart och hon står verkligen ut i den vita omgivningen. Svansen hålls i linje med kroppen och guppar mjukt med i vargens rörelser när hon traskar framåt. Eller pulsar. På sina ställen är snön djupare så den starka vinden formar den och här och där kan ungvargen behöva kasta sig fram för att finna sig nästan helt begravd i snön och ger henne hinder på färden i och med att hon måste ta sig ur det hela. Men tack vare hennes höjda kroppstemperatur är snön inget jättejobbigt hinder även om det tar på krafterna att vandra framåt. Här och där kan hon behöva ändra riktning och zick-zacka sig fram för att försöka hålla sig på rätt kurs.
 
Vid ett tillfälle finner sig ungvargen så trött att hon behöver stanna och vila en stund. Hon finner en snösamling vid en sten och någon konstig kal buske. Där lägger sig den svarta lilla vargen och kurar ihop sig för att försöka skydda sig från väder och vind och snart har hon somnat.
Hon vandrar snart in i drömmarnas land och drömmarna för henne tillbaka till en tid då hon inte var ensam. Den fläckiga äldre honan fanns fortfarande vid hennes sida. Den där varma kroppen och pälsen att burra in sig intill. De där gula ögonen som kunde vara lika stränga som kärleksfulla.
Hon drömmer om den sista stunden hon delade med mor. Jag saknar dig.

När hon vaknar efter en stund känner hon kylan omkring sig men är inte direkt frusen. Sakta reser hon sig upp och till sin glädje känns lederna inte stela utan hon känner sig utvilad. Ungvargen sträcker på sig och gäspar stort och blinkar sömnen ur ögonen varefter hon ruskar på hela kroppen så både öronen och svansen fladdrar vilt. Hur mycket tid som har förflutit sen hon somnade vet hon inte, men hon har aldrig haft något vidare begrepp om tid från början. Den svarta lilla vargen slickar sig om munnen och smackar lätt med tungan mot gommen och tänker att det skulle inte sitta fel med en matbit efter att ha sovit. Men när och var och hur hon kan finna mat igen på den här platsen? Hon har tur om hon kan finna fler harar. Hon får helt enkelt fortsätta sin vandring och hoppas på det bästa.

Vinden har kal lagt mer av stenen och den konstiga busken som ungvargen använt som skydd när hon somnade men det är något helt annat än en sten och konstig buske som ungvargens blodröda blick överraskat faller på när hon tittar närmare. Vad som ligger där i snön är ett skelett. Ett skelett av en varg. Någon som långt innan henne själv vandrat den här marken men tyvärr dukat under för... vad som nu orsakat dennes fall. Försiktigt nosar hon närmare. Vill inte vara respektlös. Aldrig har hon sett ett skelett av en varg förut. Även det mörka inom henne blir stilla och tillsammans ser det på resterna av vad som en gång varit en varg. Vem var det? Varför känns det bekant? En rysning går genom den lilla svarta kroppen och hon blir plötsligt medveten om kylan som sliter i henne. Varför gråter vi? Tunga tårar rullar längst med kinderna och snyftningarna följer snabbt efter. Vila i frid. Med en mild rörelse viker hon in ena framtassen under sig och framdelen sjunker närmare marken i en bugning. Hon försöker lägga så mycket respekt hon bara kan i gesten och hoppas det är tillräckligt. Tack för ditt beskydd.

Sen lämnar ungvargen platsen. Något har förändrats.

[AVSLUTAT]