Det hade bara gått nån dag sedan hon anlänt med Dimitrij och de stora hanarna till Jägarnas revir och Dimitrij hade presenterat henne för resten av flocken. Zaynah hade fått lära sig många nya namn och ansikten och det mottagande hon fått värmde henne. Hon var inte längre ensam med målet att utrota nattvandrarna. Hon hade fått en ny familj och alla hade det gemensamma målet. Men denna familj var så mycket större än hon någonsin kunnat ana och hon kände sig lite vilsen bland alla nya vargar. Hon var van att vandra ensam och då hon levt i en flock var det en liten flock bestående av hennes mor, far, två kull bröder och några yngre syskon. En liten familjeflock. 

Just i denna stund satt Zaynah en bit ifrån floden i närheten av sovplatserna. Den orangeröda blicken vilade på vattnet som rann i floden och hon njöt av solens värmande strålar. Hennes kraft gjorde henne fylld av den värmande energin från solens varma strålar och fyllde henne med ett välbehag. Så många nya intryck, så mycket att lära och hon kände sig redo. Hon tänkte dock njuta av denna stund ett tag till innan hon skulle leta upp någon i flocken och lära sig mer om allt som rörde den.

”God morgon.” Niyaha slöt upp längs flocksysterns sida med ett varmt leende. Det var mitt på eftermiddagen, men hon hade alldeles nyss vaknat. För en utomstående hade Niyaha förstått att deras dygnsrytm uppfattats som något utöver det normala, men det var såhär hon levt sedan hon var valp. Men Zaynah hade bara anlänt för några dygn sedan, och det skulle nog ta henne tid att ställa in hennes inre klocka efter deras – att ändra sin livsstil var svårt, och Niyaha beundrade dem som anslutit sig till dem så helhjärtat, även när det innebar att de var tvungen att träna om sina fundamentala egenskaper.
     Niyaha såg hennes blick, och osäker på om stäppvargen mindes hennes namn sade hon kort; ”Niyaha,” med en menande nickning. Den djupblå blicken lämnade Zaynahs näpna anlete och spanade ut över floden. Det mjuka porlandet var alltid sceniskt och avkopplande.
     ”Vad tycker du om Sacrari, hittills?” Ovanför de höga trädtopparna skymtades massiva, spetsiga bergstoppar i en djupare nyans av himmelen – endast blyga gestalter av deras mäkta prakt. Niyaha tänkte tillbaka på Acherati, bambuskogen som hon spenderat första delen av sitt liv i, hon mindes den med värme och nostalgi. Trots den otämjbara kärlek hon kommit att hysa Sacrari, så kunde hon även idag komma på sig själv med att längta tillbaka till den ljumma skogen och salta havsbrisar. Men hon visste att hon skulle se Acherati igen, hon och Arno hade lovat varandra.
     Efter att ha låtit blicken vila slött på den glittrande, virvlande vattenytan såg hon tillbaka på flocksystern.

Då den ljusa tiken kom och slöt upp vid hennes sida gav hon henne ett mjukt leende. "God morgon." Svarade hon även om hon redan varit uppe en bra stund. Hon hade förstått att hon hade mycket att lära för att komma in i flocken men hon avr villig att lära. Hon skulle försöka vara uppe längre denna natt så hon kanske kom mer in i deras rytm även om hon alltid varit en som varit uppe tidigt om morgonen.

"Du kommer säkert ihåg med Zaynah heter jag. Mina vänner, då få jag haft, har bara kallat mig för Zay." Hon lät blicken svepa över landskapet och då hon fick frågan om vad hon tyckte om Sacrari än så länge så satt hon först tyst en kort stund innan hon tog till orda. "Det r väldigt vackert men mycket annorlunda mot de ställen jag besökt innan. Mycket annorlunda mot solstäppen där jag växte upp." Åter föll blicken mo den ljusare och hon lade huvudet lite på sned. Betraktade henne med de intensiva orangeröda ögonen. "Ursäkta om jag verkar ohövlig men om du har tid kan du berätta lite mer om flocken och dess sedvänjor?" Hon ville lära sig så hon skulle passa in.

”Dåså, Zay är det,” svarade Niyaha vänskapligt. Även om de inte kände varandra än så ansåg hon att Zaynah redan var en vän och syster. Jägarna var en sammansvetsad flock där alla hade varandras ryggar till 110%, och det var en av de viktigaste stöttepelarna i deras kamp. Det hade hon kommit att inse efter alla svårigheter de gått igenom.
     ”Solstäppen,” ekade hon tankfullt. Det var en plats hon aldrig besökt, men som hon hade hört om. Beskrivningen av platsen som hon fått hade inte lockat henne, och det lät inte som ett landskap som hon skulle trivas i, men skulle aldrig tacka nej till möjligheten att besöka den. ”Jag kan tänka mig,” log hon.
     ”Åh, Zay,” Niyaha skrattade mjukt och kort, ”självklart!” Att stäppvargen ville veta mer om flocken var bara naturligt, och faktum var att Niyaha faktiskt kommit att bli ganska van i rollen som en guide. Flera gånger hade Jägaren fått uppgiften att ta hand om nya flockmedlemmar, men denna gång hade facklan flyttats till Valkyrian, och det tyckte hon var perfekt. Det kanske var lättare för en utomstående till utomstående att förklara Jägarnas liv än vad det var för henne som inföding. Livet utanför var främmande för henne.
     ”Jag vet inte hur mycket du sett av reviret ännu, men du kommer få se dem alla så småning om. Inte heller har du väl deltagit i någon fysisk träning än?” Niyaha var lite osäker och visste inte vad Zaynah hade för krafter. Den teoretiska delen av jakten var något som alla ständigt pratade om, berättade och lärde ut. Ibland kunde det vara en tidig gryning innan läggdags runt elden, eller en strukturerad lektion. En blandning av båda tyckte Niyaha själv visat sig vara en väldigt uppskattad metod.
     ”Som Novis kommer är ditt nästa steg att bli Antagen, och det enda som gäller är att visa din målmedvetenhet med självdisciplin och hårt arbete.” När den Antagna talade var det med ett pedagogiskt lugn. ”Jag kan tänka mig att det kommer ta ett tag att komma in i våra rutiner, men det är vanligt. Det tog väldigt lång tid för Vindhur att vänja sig vid våran dygnsrytm, kanske för att hon är så tjockskallig,” Niyaha skrockade ljust och glatt med en uppenbart skämtsam ton. ”Vissa saker kommer falla dig lättare än andra,” förklarade hon. Blicken som vilat i stäppvargens röda anlete såg ut över vattnet och betraktade de sporadiskt placerade lövträden bland de djupgröna granarna. Grönskan i deras blad hade börjat falna och skvallrande om höstens ankomst.
     ”Snart har vi Höstvaka också,” hon såg tillbaka på Zaynah med ett brett leende. ”Då förbereder vi oss inför det långa mörkret som vintern kommer med. Vi pratar om året som gott, hedrar de vi förlorat,” Niyaha tänkte på Naira, ”vi dansar och sjunger, äter gott.” Niyaha längtade, det var en sådan harmonisk och renande högtid enligt henne.

Zay lyssnade då den ljusa tiken talade. Tog in all information hon fick. Då hon frågade om hon deltagit vid någon träning ännu skakade hon lite på huvudet. "Nej ingen träning ännu men jag hoppas få börja min träning så fort som möjligt" Sade hon med en ivrig stämma. Hon ville lära och ville visa att hon menade allvar i att bli en del och kunna bidra till flocken. Då hon fick höra om Höstvakan lyssnade hon och log. "Höstvakan låter som en intressant händelse och något jag aldrig stött på förut". Hon log vänligt. "Tack för att du tar dig tid att berätta om flocken. Och ni alla gör verkligen att man känner sig välkommen till flocken" Hon såg åter ut över floden och bara njöt av intrycket och sinnes stämningen som hon var i nu. Allt kändes främmande men ändå så bra. Som om hon hittat hem.

(Lite kort svar men har haft några tuffa dagar)

Leendet som Niyaha gav henne var brett.
     ”Självklart,” svarade hon mjukt. ”Jag är glad att du känner så. Du är mer än bara en flockmedlem, här är vi familj.” Det fanns ingen i flocken som Niyaha inte skulle ge sitt liv för. ”Vi stöttar, uppmuntrar och har alltid varandras ryggar. Det är det absolut viktigaste,” blicken lämnade stäppvargen och såg ut över vattendraget igen, ”viktigare än stridsteknik, strategi eller böner.” Om alla flockmedlemmar inte litade på varandra, om alla inte höll varandra hårt om ryggen, så skulle ingenting funka. Kampen de kämpade skulle vara förgäves om sammansvetsningen i flocken skulle brytas.
    ”Om du kommer ihåg det och håller det nära ditt hjärta, kommer det inte ta lång tid för allt annat att falla på plats.”

Zanyah lyssnade på det hon berättade och hon log mjukt mot henne. Hon visste att dom var mer än en flock. Att dom var en familj men ännu hade Zaynah inte kommit in i den känslan. Hon kände sig mer än välkommen och hon litade på sin nya flockbröder och flocksystrar. "Tack Niyaha. Jag ska ha det i åtanke och jag kommer dit. Ännu behöver jag lite tid att finna min plats då jag vandrat länge ensam men jag är er alla tacksam för att jag får denna chans att bli en del av er stora familj och jag litar på er och tänker göra mitt bästa för flocken... För familjen" Hon såg åter på Niyaha Log vänligt och menade det. Hon ville bli en del av denna sammansvetsade familj. Hon kände sig så välkommen och alla gjorde det allt lättare för henne att känna sig som en del av den familj denna flock faktiskt var men samtidigt kunde hon inte bara kliva in och bli ett med dom från ena dagen till den andra och hon fick den möjligheten. Alla välkomnade henne men ingen tvingade sig på henne eller begärde att hon skulle förstå allt på en gång. Allt detta gjorde övergången från ensam vandrade till en i en stor familj mycket lättare. "Jag vill bara säga tack för allt. Även om det är en övergång så känns det lättare för var dag som går för mig att passa in om du förstår vad jag menar."

Niyaha kunde känna tacksamheten i flocksysterns ord. Det var värmande. Tanken på att vara utan familjen, utan Jägarna, kändes värre än döden. Det var för henne obegripligt hur någon kunde leva ensam, utan den närhet och kärlek som hon varje dag fick ta del av. Men hon hade kommit att inse att det verkade vara vanligt i livet utanför Jägarna. Den vetskapen gjorde bara henne ännu mer tacksam över sitt liv, trots den vedermöda hon utsatts för och skulle komma att erfara. Men nog om det - för att orka med den tunga last Jägare bar på hade de alla lärt sig att finna lyckan i de små sakerna. Det, om något, var kanske en av de viktigaste lärdomarna Niyaha tagit med sig.
     Ett varmt, bubblande skratt lämnade och den Antagna gav Zaynah en vänskaplig blick.
     “Jag förstår vad du menar,” svarade hon. “En dag kommer du inte ens minnas tiden utan oss." En tystnad slöt sig om dem, men inte en obekväm sådan. Niyaha satt kvar bredvid vännen en stund, betraktade hur skuggorna djupnade och bergen växte sig mörkare.
     Efter en stund reste hon sig upp.
     “Jag ska gå och förbereda mig inför träningen. Vill du följa med? Jag kan visa dig vägen.” Leendet som bars av ljusvargen var uppmuntrande. Niyaha var helt säker på att Zaynah skulle hitta sin plats här, fortare än hon väntat.

[Vad sägs som att avsluta?]

Zaynah såg på den ljusare honan och lade huvudet lite på sned. "Minnas kommer jag göra för mitt förflutna är en del till varför jag delar ert mål" Hon log ett litet sorgset leende. "Jag vet inte hur mycket Dimitrij berättat men nattvandrarna tog min familj från mig och mitt mål i livet är att utrota dessa själlösa varelser" Hon skakade sedan på sig som om hon skakade av sig ett otäckt minne. Då hon fick erbjudandet om att bli visad tränings området nickade hon. "Ja tack jag följer gärna med"

Avslutat nu?