Ehtna hade varit tillsammans med systern i snart ett månvarv. De hade dröjt kvar sig en tid på den gula slätten, bara njutit av varandras sällskap. Platsen erbjöd ett bra hem, med goda jaktmöjligheter och gott om vatten. Men systrarna var båda vandrare, och det kliade i dem att röra sig. Snart, mycket snart, skulle de lämna slätten och bege sig vidare, det var Ehtna säker på.
   Den lilla raganan hade lämnat den lilla grottan som de tillfälligt hade tagit som hem. Systern hade somnat tidigt, utmattad från dagens strapatser, men Ehtna kunde inte förmå sig själv att slappna av. Det kliade i henne att ta sig ut. Tyst tog hon sig upp på benen, och smet ut. Hon tänkte bara ta en kort promenad. Ehfra kunde gott få sova.
   En frisk nattbris blåste över de öppna fälten. Ehtna andades in den, njöt av natten. Det var molnfritt och stjärnorna syntes tydligt ikväll. I månens sken kunde raganan utan problem se var hon satte tassarna. Det var en fridfull natt, värd att beskåda.

När tiken passerade ett större buskage prasslade det till. Den blå blicken slets från den praktfulla natthimlen. Ur det reste sig silhuetten av en varg. Eller, det kanske hade varit en varg. Lukten av död och förruttnelse slog emot henne med sådan kraft att hon tog ett steg bakåt. Den måste ha legat stilla mycket länge. Stapplande tog sig saken närmare henne. Var den död? Hon backade i samma takt, trygg i att hon enkelt kunde springa därifrån. Liket stönade. Ehtna kände sig milt förvånad över att den ens var kapabel till sådana ljud.
   Hennes ena baktass stötte emot en liten sten. Hon snubblade men hittade snart balansen igen. För henne hade det varit över på en halv sekund, men för liket var det en startsignal. Det kastade sig framåt i en hastighet som hon inte trott var möjlig för dess kropp. Det tog Ehtna med överraskning. Hon hann inte reagera.
   Likets käkar slöt sig om en punkt lite till höger om hennes skuldra. I panik backade hon flera steg, men det hängde kvar och lät sig släpas med. Raganan fäktade vilt med sina horn. Hon lyckades få in en träff. Bröstkorgen på den odöde krossades. Den föll ihop, släppte tveksamt greppet. Hon väntade inte längre. Utan att se sig om flydde hon för sitt liv.
   Ehtna tog sig hem till grottan. Hon darrade av skräck men kröp ändå tyst in. Inombords började lättnaden över att ha kommit undan stiga upp. Såret var fult, men det skulle läka och hon skulle överleva.
   Så gott det gick slickade hon såret där hon kom åt, utan att böja nacken ur led. När blödningen nästan helt slutade kollapsade hon bredvid sin syster och somnade.

[Ensamroll, svara ej.]