"OJ!" pustade Miranda, och såg med stora ögon på sin bror. "Kan du inte göra det igen?" Det kunde han, och hon häpnade ännu en gång.
     Svartvargsvalparna hade varit förtrollade av Ötamon. Dess väldiga träd och inneboende mystik var motsatsen mot Civitas. Där var allt välkänt för dem, medan varje steg här var en nyhet.
     De tjocka rötterna hade bjudit på ett äventyr i sig. Prospero hade börjat med att klättra på dem och skutta mellan, för att se hur långt han kunde komma innan han nuddade marken, och andra hade snabbt börjat delta. Vissa språng var häpnadsväckande, åtminstone enligt Miranda, som alltid var en hängiven hejare. Alonso hade försökt uppmuntra henne att delta i leken, men hon hade bara glidit av träet, och sedan inte tyckt att det var kul. Nä, hon tittade hellre på från sidolinjen. 
     "Hitåt!" fortsatte Miranda ivrigt, och tog några språng åt sidan. "Hoppa hit!" Hon backade in mellan nya rötter, så hon skulle kunna titta upp på dem när de hoppade över henne. Tanken på att bröderna kanske skulle kunna misslyckas fanns inte.

Prospero älskade Ötamon. Skogen var som ett nätverk av stora rötter och skimrande ljus. En hinderbana, där man kunde ta sig från träd till träd utan att någonsin nudda mark. En plats där även vargar utan särskilda förmågor kunde klättra och hoppa fram. Lite som att flyga. Nästan. Han kunde i alla fall låtsas.
     "Hitåt! Hoppa hit!"
Prospero skrattade och tog sikte på rötterna som han sett Miranda försvinna in mellan. Han krafsade sig ivrigt fram över ryggen på en svälld rot, på tassar han ännu inte helt vuxit i – Snart, hade mamma sagt. Snart skulle han inte se lika oproportionerlig ut – och fick fart upp på en smalare spång som ledde över till det andra trädet. Han hoppade, sicksackade mellan tvinnade rötter och snirkliga former på vad han själv tyckte var ett graciöst vis, innan han kunde kika ner på Miranda mellan rötterna hon valt. Han flinade brett åt henne med ett utdraget och busigt "Hee-hee", och backade sedan bakåt igen för sats. Kastade en blick efter bröderna. Blicken tillbaks till målet.
     "Nu hoppar jag!" Han satte av. Ett språng, och han flög. För ett litet ögonblick i alla fall, men det räknades! Vinden virvlade i hans päls när han vek upp tassarna. Sträckte ut. Tog mark. Hans triumferande utrop övergick dock snabbt i ett förvånat ljud när han insåg att han hoppat för långt. Roten han landat på sluttade abrupt brant neråt, och Prospero halkade och gled på rumpan ner längs dess slingrande form. Först när tassarna mötte markens mossa lyckades han stanna. Det tog ett ögonblick av storögt blinkande innan han kopplade vad som precis hänt, och brast ut i ett högre skratt.
     "Aaaah! Hallå, såg ni?! Kolla du Miranda?" Han spratt upp från sin plats och skuttade runt roten för att möta upp systern.
 
[En rot-rutschkana ]