Det var skönt att komma undan från hettan, men Tenn kände sig inte särskilt bekväm ändå. Han trampade på stället och väntade på att vakten skulle hämta den han bett om - eller att han skulle bli utslängd. Båda delar verkade ungefär lika rimliga. Från där han stod under arenan kunde han höra Auroras röst, men det var först när hon tystnade och en annan tog vid som otåligheten verkligen grodde.
     Nästan när han var redo att storma ut dök hon upp. Vacker, men det låg något över henne som Tenn tyckte var opålitligt. Han ogillade henne omedelbart, men försökte att inte visa det, trots ämnet han hade att diskutera.
     "Vill inte skapa en scen", började han, väl medveten om att Tenebris nog var ganska måna om det också, "Släpp Kolzak och Maksim, så finns det ingen anledning att det här ska behöva bli större."
     "Maksim?" Hon lät genuint förvirrad, som om han kastat ut ett namn hon aldrig hört förut, men han hade sett dem. Det hade inte varit meningen, men han hade sett dem där, sida vid sida-
     "Spela inte dum", bröt han av, irriterat, och lite tänder blottades. "Vet att ni har honom." Hur de hade fått honom var en annan sak, men Tenn behövde hålla sig fokuserad. "Kom med honom, så ska allt gå lugnt." Aurora tog ett steg bakåt, och förvåning blommade i det näpna ansiktet.
     "Är det ett hot?" Tenn bet ihop. Han var inte diplomatisk nog för det här, och han visste att det var dumt att hota, speciellt henne. Han tog några sekunders betänketid.
     "Ett erbjudande." För en sekund log hon brett mot honom, men leendet återgick snart till ett svalt. 
     "Åh, jag förstår." Hon såg ut att fundera på det. "Okej. För allas bästa. Vänta här bara." Innan han kunde säga något mer gled hon ut ur rummet och försvann. Hopbitet var allt Tenn kunde göra att vänta.

Modern hade brådskande kommit till henne och förklarat situationen. Tistel hade anat oråd när hon sett Aurora smyga ner under arenan så snart introduktionen av Alonsos skådespel var gjord, och när hon sedan hämtades bekräftade det bara situationen. Det hade knutit sig i magen. Allt hade funnits i moderns blick. "Det är viktigt."
     Svalkan sköljde över henne när Tistel följde sin mor ner under jord. Det var tacksamt, då sommarböljan inte gjorde henne eller hennes tjocka päls en tjänst. Kylkraften kom väl till hands såhär års.
Aurora sa inget, men Tistel hade redan en kontakt med hennes tankar. En snabb återberättelse om främlingen, om vad han gjorde här. Här för att hämta Maksim. "Om du inte dödar honom, så dödar han oss och sen tar han Maksim."
Orden var overkliga. Tistel förstod inte varför, varför just hon? Hon kändes inte kapabel till att göra något sådant. Munnen kändes torr som sandpapper och hennes steg blev långsamma, mer trevande, när hon såg Tenn längre bort i korridoren. 
"Mor, jag kan inte."
     Auroras blick var som stål. Kall, skarp. Det kändes som om den skar i Tistel. "Min blomma," det fanns en hårdhet i tonen. "tänk på vad vi gör för kärlekens skull. Tänk på Maksim."
Tistel tänkte på Maksim, ofta. Nu mer än förr. Om främlingen framför dem skulle få sin vilja igenom, innebar det att Maksim skulle tas ifrån henne. Den gröna blicken som mötte Tistels var förvirrad, och sedan var det som om insikten sköljde över honom. "Det finns ingen tid, Tistel."
Beslutet fick fattas fort, och Tistel hade bara Maksim i sinnet när hon tog några steg framåt. Hon hade jagat förr, jagat hjortar och rådjur. Han fick vara som ett rådjur, klämd mot en klippvägg. Kylan spred sig snabbt i rummet, trevade mot cestron.
"För Maksim," viskade hon.
     Tistel sträckte sig efter hans sinne och vräkte i hans tankar, kastade om och rotade utan att ta till sig av något hon såg. Hon behövde bara förvirra honom tillräckligt för att få in ett hugg.

Musik ):

Aurora återvände, men inte med Maksim. En mindre, men väldigt lik tik, gick vid hennes sida. De sa något som Tenn inte kunde urskilja, men han behövde inte höra för att förstå. Maksim var inte här. Kanske skulle de försöka övertala honom, eller så-
     Tenn kunde plötsligt inte tänka längre. Han gjorde ett försök till ett vrål, men det blev kvävt. Det kändes som att han inte längre hade ett sinne. Intryck och tankar poppade upp huller och buller, och han kunde inte få ordning på dem. Instinkterna tog över. Raseriet fyllde hans kropp med kraft och värme. Det hade blivit väldigt kallt i rummet, men det kände han inte av. Mer som ett tankelöst djur än sig själv högg Tenn runt sig utan att träffa. Han kände flera gånger hur någon bet honom i halsen och ansiktet, men blodet som rann kunde inte påverkat honom mindre. Han högg igen och träffade nu mjukdelar och så mycket hår. Ett gällt skrik ringde i öronen och gjorde bara allt värre. Det blev betydligt kallare. Tenn föll ihop. Han kunde inte tänka, kunde knappt se-
     Hugg efter hugg träffade honom, men kroppen vägrade ge upp. Raseriet hade inte svikit honom tidigare, och det skulle inte göra det nu heller. Han träffade nästan igen, men fick bara med päls och hår. Det var så kallt. All Tenns energi gick åt till att leva. Blodet strömmade ur honom och han var helt stelfrusen. Det var svårare och svårare att försöka kämpa tillbaka, även om han fått tillbaka sin tankeverksamhet.
     Ett sista hugg fick Tenns kropp att ge upp. Han var helt sönderbiten och kunde inte ha mycket blod kvar i kroppen. Ändå hade hans kraft burit honom långt, men den kunde inte rädda honom den här gången. Tenns andetag fladdrade till och upphörde sedan. Hans sista tankar var med sina valpar och Vasilisa. Förlåt mig, Vas. Jag försökte bara ställa allt till rätta.

Tistel hade inte kunnat förutse hans raseri. Det var som om han var förblindad, ett djur som agerade på instinkt. Han högg vilt i luften och Tistel backade förfärat, greppade värre efter honom med kylan, lät den stegra i intensitet. Hon högg också, kastade sig in där hon såg en öppning och snabb som en kobra fick hon fatt i hans hals, hans ansikte. Huggen var snabba - hon hade inte råd att hänga sig kvar. Tenn högg också, fick fatt över Tistels panna. Hon skrek högt och vreden gav bränsle till kölden som sjönk lägre och lägre. Frost började klä golvet och väggarna där striden tog plats. Hon högg frenetiskt, ilsket. Hon var rispad, sårad, hon kände blod i ansiktet där han huggit henne. Hur vågade han vanställa henne?
     Tistel gav vika för vreden och slet i allt hon kom åt. Kylan gjorde sig äntligen känd för honom, och han kollapsade - fri för Tistel att hugga där hon kunde. Struntade i hans motattacker - de var svaga nu. Det var som om han vittrade bort för köldens grepp.
     Nådastöten blev ett hugg mot halsen. Hennes tänder sjönk in djupt i Tenns mjuka strupe och hon knyckte till. Hon uppfattade hans tankegångar, svaga, ett tecken på att han levde, innan de vittrade bort helt och försvann. Han var borta.
     Tistel rätade på sig, andfådd och med vild blick innan hon vände sig mot sin mor. Desperat, sökte efter någon form av reaktion, ett godkännande, vad som helst. Blicken var glasartad.
    "Mamma," viskade hon, det enda ordet hon lyckades forma. Hon kände sig som ett barn igen, förlorad. Vad hade hon gjort?

Aurora stod stilla under hela händelseförloppet. När Tistel blev träffad ryckte hon till, men rörde sig annars inte. Enda reaktionen hon gav var att Tistels kyla hjälptes på traven. Han tog lång tid på sig att dö, det fick hon ändå ge honom. Något stressat lyssnade hon upp mot Alonso, men slappnade av. Det var mycket kvar, även om hon helst inte ville rusa in med andan i halsen.
     Till slut var det över. Aurora mötte sin dotters blick när den vändes mot henne. Hon nickade bekräftande.
     "Du gjorde bra ifrån dig, Tistel", Aurora log mjukt, "Han var ett hot mot oss alla. Mot Tenebris. Åh, jag är stolt över dig." Dottern hade klarat ett test Aurora inte varit säker på skulle lyckas. Hon placerade en liten aura av ljus kring sig själv för att lyfta stämningen.
     "Seså. Tibast ska slåss snart, och han vill säkert se dig på läktaren. Hämta Haru och se till att städa undan det här. Diskret." Aurora såg Tistel i ögonen en sista gång, och vände sedan på klacken för att skynda upp i ljuset igen.

[Avslutat! Tenn gick Torano-döden till mötes...]