[Fick inte posta länkar, då kontot inte är en vecka gammalt. Men tänker mig att området ser ut ungefär som när du söker på "Jungle coast" på google. Rollet utspelar sig vid Kawazatris kust, strax söder om Tårarnas träd.]

De hade legat där länge nu. Det kändes som en evighet sedan havet sköljt upp dem på land. Det hade varit mörkt då. Nu sken solen. Mamma hade släpat upp henne på land. Lagt sig ner över henne och skyddat henne från vinden och havets skum. Mamma hade viskat att allt skulle bli bra. "Allt ska bli okej. Jag lovar." Mamma hade slickat henne i ansiktet. "Var modig vännen. Var modig för min skull." Det var det sista hon sagt innan hon somnat. Vinden hade lugnat ner sig igen. Vågorna var inte längre höga som berg. De hade inte längre vassa, skummande toppar och de tumlade inte längre okontrollerat. Valpen låg hopkrupen tätt intill moderns kropp, under den ena stora bröstfenan. Hon hade ögonen slutna, men var fortfarande klarvaken. De små öronen ryckte titt som tätt när de uppfattade främmande ljud. Luften omkring henne kändes fel. Hon hade alltid föredragit havet. Det var blött och salt. Hon tyckte om det. Mamma tyckte om det. Den ljusa sanden skavde lätt när hon drog in den ena framtassen under sin tjocka valpkropp och försökte flytta den ena bröstfenan som kommit i kläm. Ett tyst gnyende lämnade hennes strupe. Snart skulle mamma vakna. Hon måste vakna.

Valpen gläntade på ögonen och kisade mot träden som reste sig en bit upp på stranden. Höga, med bugande stammar och stora, vassa blad. Hon visste att de var träd, men hade aldrig sett så många på samma plats. De gungade i havsbrisen. Det lät lustigt bland dem. Någonting tjattrade. Någonting pep. Hon slöt ögonen hårt igen och kröp ihop ytterligare. "Mamma. Vakna." Hennes röst var liten och ynklig. Modern svarade inte. En lång stund förflöt utan att någon sade något. Träden viskade sinsemellan, prasslade med bladen. Valpen började långsamt att skaka. Snyftande och kall försökte hon resa sig upp. De vingliga benen var inte vana vid land och sanden klistrade sig obehagligt mot hennes kropp. Bröstfenorna pressades mot hennes sidor. Alla piggar och fingrar låg avslappnade mot kroppen. Moderns fena gled tungt över hennes rygg och föll ned i sanden med ett stumt ljud. Valpen knuffade modern i ansiktet.

"Mamma sluta." Rösten skar sig. "Sluta mamma. Vakna. Kom nu." Hon drog med tänderna i moderns morrhår och öron. "Mamma vakna. Vak.. det blåser inte längre... snälla." Hon pressade sin kropp mot moderns hals och ansikte, och lade sig med huvudet under den störres kind. Hon skulle vakna. Hon visste det. Hon måste vakna. Mamma måste vakna. Självklart skulle hon det. Hon var bara trött. Valpen grät.

[Modigs mamma ser ut precis som modig, fast vuxnare och större - ungefär 50cm i manke.]

Den senaste tiden hade Jaro börjat vandra ifrån flockens område runt Silverpile och besökt andra ställen i Numoori. Exakt varför visste han inte riktigt, han trivdes i flocken, han trivdes med ledaren och medlemmarna - trots att han inte kände dem så bra ännu. Men det var en flock med värderingar som liknade hans egna och han sympatiserade med de andra.
Jaro hade varit en vandrare i hela sitt liv. Från det att hans familj rycktes ifrån honom hade han vandrat, aldrig stannat någon längre tid på ett och samma ställe. Hade hade sökt efter sina söner, funnit en efter många år, och funnit den andra precis nyligen.
Mötet hade inte överraskat honom speciellt mycket. Han fick svar på sina farhågor genom att se att hans son hade traskat in på en väg som inte gav honom all den lycka som Jaro tyckte att han förtjänade. Men han verkade på något sätt ändå nöjd med sin plats i livet. Så det var väl bra...
Men att se att sonen kastat sitt födelsenamn i smutsen och tagit ett namn som egentligen inte klädde honom smärtade Jaro's gamla hjärta något enormt. Men han såg att den son som han uppfostrat fortfarande fanns där.

Jaro hade vandrat utan att riktigt uppfatta vart hans nos pekade. Han hade bara vandrat på. Genom Kawazatris skogar, och plötsligt, utan att riktigt uppfattade det först så stod han vid början av en strand. Grönskan slutade tvärt och ersattes med en mjuk sandstrand som bjöd in till det blåa havet. Jaro blickade ner mot det och tog några steg ut på stranden. Sanden pressades mellan hans tår och var lika mjuk och välkomnande som den såg ut att vara. Det luktade salt. Det stack lite i näsan, men inget som inte gick att leva med.
Det fanns inte mycket liv på stranden, men något som fångade hans uppmärksamhet var något som såg ut att ha spolats upp från havet. Två stora... fiskar? Jaro kunde inte uppfatta exakt vad det var, men visst såg det ut som två stora fiskar.
Han hade sett mycket i sitt liv, men detta fångade hans intresse så pass mycket att han valde att ta sig en närmare titt. Han insåg, med viss förskräckelse, att det faktiskt var två vargar, trots att de såg mer ut som fiskar. En vuxen och en valp. Han gick närmre. Den vuxna rörde sig inte.
Han harklade sig. Visste inte riktigt vad han skulle börja. Han stannade upp och såg med ett bekymrat uttryck på den lilla. Hans mun var öppne, men han förblev tyst för stunden.

Hon hade inte hört stegen i sanden över sitt egna snyftande. Hon gnuggade ansiktet mot mammas hals. Kved osammanhängande med sin ynkliga röst. Bad att mamma skulle vakna. Hon ryckte till och ryggade instinktivt närmare den orörliga kroppen när någon harklade sig. Hennes röst gav ifrån sig ett gällt pip. De mörka valpögonen, blanka av salta tårar, vidgades och fästes snabbt på en stor, mörk varelse. Hennes knubbiga framben blev stela som pinnar när hon pressade tassarna mot marken och tryckte sig bakåt. Pinnarna i nacken reste sig och hon fällde ut den högra stora bröstfenan för att se större ut. Den vänstra låg klämd mellan henne och modern. Öronen lade sig i nacken och munnen öppnades i ett skrämt uttryck.

Den mörke var betydligt större än hon själv. Skrämmande stor och med lång, mörk päls. Den hade inga fenor. I ansiktet hade den läskiga ögon och på tassarna läskiga klor. "Mamma", kved hon och upprepade sig sedan en gång till med något desperat ton.

Han verkade inte ha gjort ett bra intryck hos den lilla. Han såg hur hon fällde ut en fena, han visste inte om det var menat som en hotfull gest eller bara ett form av försvar. För Jaro's skulle gjorde det inte så mycket skillnad på hur han såg den lilla.
Han la sig ner mot sanden och kröp sakta närmre. Den stora vargfisken såg inte levande ut, men han kunde inte helt säkert veta. Färgerna och piggarna på dem varnade honom om att de på något sätt kunde vara giftiga.

Mamma

Det blixtrade till i Jaro's hjärta. Han insåg att mamman antagligen inte skulle vakna upp. Men hur förmedlade man en sådan nyhet till en valp på bäst sätt?

"Er mor hon... jag tror inte hon kommer vakna...", sade han lågmält med nosen nerborrad i sanden. Öronen var strukna mot hans nacke och han såg på valpen med sorg i blicken.

Valpen satt kvar med sidan och ryggen pressad mot moderns kropp. Den stora var inte lika stor när den låg ner. Men den kunde ändå vara farlig. Det pirrade obehagligt av rädsla i hennes lilla bröst. De små tassarna försvann under sanden när hon försökte trycka sig bakåt. Hon mimade ordet 'mamma'. Upprepade det om och om igen medan tårarna bildade en grumlig hinna framför hennes ögon.

"Er mor hon... jag tror inte hon kommer vakna..."

Valpen stängde munnen så snabbt att tänderna klapprade. Ansiktet förvreds i en grimas och tårarna strömmade ned för de unga kinderna.
"Nej!" Hon skakade vilt på huvudet. Han hade fel. Mamma skulle vakna. "Nej! Du ljuger!" Mungiporna spändes så att tänderna blottades. Hon kom på fötter i en klumpig rörelse och fällde ut den andra bröstfenan när den kom fri. "DU LJUGER! MAMMA!" Hon vände sig mot kroppen och knuffade på den med framtassarna. "Mamma vakna! VAKNA!" Orden övergick i ett gällt, desperat tjut.

I samma stund som han yttrat orden ångrade han sig. Och han såg hur valpen med ens förändrades. Hur någonting brast, hur någonting gick sönder inom henne.
Jaro stängde ögonen och höll dem hårt stängda. Huvudet sänktes och han vände bort det, som om det skulle få valpens skrik att försvinna. Rop och skrik som skar i honom som tänder och klor.
Han var en ärlig varg, hade alltid varit, men han var inte dum. Så varför hade han inte kunnat förutse detta?
Han lät kroppen falla helt mot marken, la huvudet mot sanden och såg på den lilla under tystnad. Han visste inte riktigt vad han skulle säga eller göra. Han visste hur hon kände sig, han visste precis. Han hade visserligen varit äldre när han förlorat sin familj, men känslan var den samma. En ignorans utan dess like - hoppet om att det inte stämde. Och den där ofattbara hjälplösheten och känslan av att vara helt ensam. Han kunde inte hejda några få tårar från att tränga fram från hans stängda ögon.

Jaro öppnade ögonen och såg på den lilla. Huvudet åkte från sida till sida i en långsam skakning.
"Jag önskar att jag ljög...", var det bästa han kunde komma på att säga. Han visste inte riktigt hur han skulle tackla hela situationen. "Mitt namn är Jaro, får man lov att fråga efter ert?" sade han i ett försök till att lugna ner valpen.

Mamma rörde sig inte. Hon rörde sig inte. Varför rörde hon sig inte? Varför svarade hon inte? Varför? "Mammaaa..." Rösten var inte mer än ett gällt tjut som skar sig och långsamt tynade bort. "Ma..." Hennes kropp ryckte av okontrollerade snyftningar. Hon kunde inte längre se genom hinnan av tårar. Desperat fortsatte hon att knuffa på moderns kropp. Den större havsvargens ben och fenor lämnade små märken i sanden när hon knuffade. Gungade när valpen lade sig ner och pressade sig själv mot den. Orörlig. Andades inte. Valpen kunde inte ligga still utan reste sig snabbt igen. Fortsatte knuffa. Fortsatte kvida och snyfta.
"Vakna..."
Hon hörde inte på när den mörke talade. Hon ville inte höra på honom. Han ljög för henne. Han måste ljuga! Det fick inte vara sant. Mamma skulle vakna. Mamma måste vakna! Hon tänkte inte lyssna på honom!

Hon fortsatte sitt desperata knuffande och tjutande. Tills rösten blev hes och tills hennes små, små tassar inte längre förmådde knuffa så hårt. Gråten tog ut sin rätt och den lilla kroppen sjönk långsamt ihop i en liten, darrande hög. En ensam och sårbar boll. Fenorna låg åter pressade mot sidorna, som om de skulle skydda den sköra varelse som fanns där inunder. Gång på gång mimade hon ordet Mamma. Mamma. Men rösten löd inte längre. Lungorna var upptagna av att dra skälvande, tjutande andetag. Det kändes som om hon skulle dö. Så var det. Hon skulle dö. Här och nu. Lämnad ensam. Hon ville inte förstå att mamma inte skulle vakna. Hon ville inte förstå.

Mamma.

Valpens skrik skar fortfarande i honom. Men det var inte den gälla rösten som skar i honom, inte att rösten var hög och av ett tonläge som var av den höjden att det säkert bara var vargar som kunde höra henne. Det var orden som skar i honom. Än en gång.
Jaro kröp några steg framåt i sanden, men huvudet fortfarande tryckt mot marken. Hans instinkt sa till honom att han egentligen bara borde lyfta upp valpen och ta henne ifrån strandkanten och hennes moder, för så länge hon var bredvid sin mor skulle hon aldrig acceptera vad än han sa till henne. Hon skulle aldrig kunna se eller förstå att modern inte skulle vakna.
Hans försök att lugna ner valpen hade inte varit hans bästa prestation heller direkt.
Han såg studerade valpen genom vattniga ögon. Han var mållös. Visste inte riktigt vad han skulle säga eller göra. Han trodde att han var bra på det här. Ta kontakt med andra. Förstå hur andra fungerade. Han var bra på det. Men inte just nu.
Han kröp ytterliga några steg närmre. Nu var han så pass när att han skulle kunna föra huvudet framåt och nudda den livlösa kroppen, något han dock inte tänkte göra. Istället lade han sig på sidan och sträckte ut sig i sanden. Gav ifrån sig en djup suck och förblev tyst. Han tänkte inte pressa henne, det verkade inte vara rätt sätt.

Det kändes som om tiden hade stannat. Som om vindens viskande i träden var ett eko som dröjde kvar i en evighet. Som om vågornas suckande brus aldrig tog slut. Valpens andetag var oregelbundna och den lilla kroppen skakade. Hopkurad till en liten boll. Blottad för världen. Det kändes som ett helt liv innan hon kisade genom den tjocka hinnan av tårar. Mamma.
Mamma skulle inte vakna. Hon ville inte acceptera det. Mamma sov bara. Hon sov... Hur mycket hon än önskade så visste hon att det inte var så. Men hon ville inte förstå. Tänkte inte låta det vara sant. Tänkte inte. Valpen kisade med vattniga ögon mot den mörka som låg ner. Sedan knep hon ihop ögonen och försökte göra sig så liten som möjligt. Varför kunde inte mamma vakna? Varför? Måste det vara så? Det var inte rättvist. Inte rättvist någonstans.


[Ta en fulskiss! Herp! Modig ska bara gråta lite~]

Först låg han kvar på samma sätt. Utan att säga något, utan att röra sig. Det enda som visade på liv hos honom var buken som sakta rörde sig upp och ner.
Tillslut kände han att han inte kunde vara tyst, han var tvungen att säga någonting igen.
"Jag förstår att ni vill ligga kvar vid er mor", började han med lågmäld röst. "Men er mor kommer inte vakna, och jag tror ni egentligen förstår det. Men ju längre tid ni ligger kvar här, desto svårare kommer det bli att kunna gå vidare i livet, och jag tror att er mor skulle vilja att ni växer upp, och fortsätter leva", hans röst var lite mer bestämd, men fortfarande mjuk och vänlig. Han visste inte hur mycket av det han sagt som valpen skulle förstå. Hon var ju trots allt en valp, oförmögen att tänka ett steg längre och se helheten på samma sätt som äldre kunde. Men han visste att det låg sanning i det han sade, och han hoppades att hon skulle förstå något av det han just sagt.

Hon blängde på den store med sin grumliga blick när han började tala. Som om allt var hans fel. Som om mamma inte skulle vakna bara för att han sagt att hon inte skulle det. De tunna pinnarna mellan hennes skuldror ställde sig upp, bara för att lägga sig ned igen när han kom till slutet av sina meningar. Valpens ansikte förvreds åter i en sorgens grimas. Utan att tänka kom hon på fötter. Benen var klumpiga och trötta. I en rörelse lämnade hon tryggheten som var moderns stilla kropp. Skyndade över sanden med små, trummande steg. Fenorna tycktes nästan för stora för den lilla, runda kroppen och släpade i sanden trots att de pressats mot valpens sidor. Med ett kvävt gnyende pressade hon sig själv mot den mörke. Mot värmen. Det mjuka. Det levande. Hon pressade så hårt hon förmådde, även om det inte var hårt alls för en så liten och trött varelse. Gnuggade in ansiktet i den långa pälsen. Fick hårstrån i nosen. Lång, mjuk päls mot hennes korta, släta.

[Hoppas det är okej att hon kryper så nära, annars ändrar jag C:]

[ Absolut inga problem. Jag smälter lite inombords :3 <3 ]

Jaro studerade hennes varenda rörelse. Från förändringarna i hennes ansikte till de många taggar (som för övrigt var något han fortfarande fascinerades av).
Innan han hade hunnit reagera hade hon tagit sig upp på tassarna och var på väg mot honom. Hela hennes uppseende fick honom att le, det fanns en viss charm hos henne. Han var stilla när hon tryckte sig mot honom. Leendet låg kvar hos honom när hon borrade in ansiktet i hans päls. Det försvann dock så fort han slängde ett öga på den döda kroppen vid havskanten. En tragedi som denna var något som valpen aldrig skulle glömma och det gjorde ont i honom att detta var något som hon skulle få bära med sig hela livet. En börda som ingen borde få på sina axlar vid så ung ålder.
Han vände blicken mot den lilla igen. Gjorde sitt bästa för att dölja sorgen som hade slätat ut hans tidigare leende. Huvudet placerade han mot sanden och svepte sedan svansen runt henne. Han visste inte om hon ville följa med honom, men han ville att hon skulle förstå att möjligheten fanns.

Hon sjönk ihop, in i hans päls. Ville försvinna. Blundade så hårt att det dansade ljusa mönster bakom hennes ögonlock. Hennes värld mörknade, men blev mjukare när hans långa svans svepte omkring hennes hoptrasslade fenor och knubbiga valpben. Hon drog upp framtassarna över nosen. Kurade ihop till en liten boll. Gömd i den långa pälsen. Gömd från världen och allt det onda. I värme. Hon snyftade oavbrutet. Ett tyst och ynkligt läte som fick hennes kropp att darra.

Långsamt tystnade gråten. Ansiktet, dolt bakom de små tassarna och lång päls, slappnade gradvis av. De spända musklerna höll kroppen hopkurad, men den mjuknade när sömnen började vagga henne bort från verkligheten. Hon försökte öppna ögonen innan det drömlösa mörkret fångat henne, men orkade bara glänta på dem. Kisade upp mot den store med blank blick. Ögonlocken slöts för ett ögonblick, men hon tvingade upp dem igen.

Jaro gav ifrån sig en lätt suck. Han hörde hennes snyftningar, men det fanns inte mycket han kunde göra åt dem, så han lät det vara. För tillfället. 
Han såg på henne, hon såg minst sagt trött ut.
"Ni får sova om ni vill, ingen idé att ni håller er vaken om ögonlocken ändå tynger", sade han lugnt. Han själv tänkte inte sova, även om det lockade lite. Han var för orolig för den lilla för att kunna få ro just nu.

Hon kurade tyst ihop sig ytterligare och nästan innan hon låtit huvudet sjunka ned i den långa pälsen omslöt sömnen henne i sitt mjuka mörker. Det var en djup, drömlös sömn. Inte ens vindens viskande eller havets sus lyckades tränga in i den trötta valpens sinne.


[Vet inte om Jaro gör så mycket medan hon sover, men låter det vara här så länge. Ska vi börja dra detta mot ett slut, eller ska hon vakna igen i rollet? C: ]

Han kände hur hon verkade slappna av och acceptera sin trötthet. Även hans egna ögonlock tyngde, men han gjorde sitt yttersta för att hålla sig vaken. Istället låg han och lyssnade på hur valpens andetag blandade sig med vågornas långsamma skvalpande.

[ Bestäm du :3 Ska de vandra vidare tillsammans eller går de skilda vägar? ]

[Avlutat C:]