[Tänkte platsen lite såhär:
• http://wholles.com/wp-content/uploads/2013/05/River-Jungle-Forest-Nature-HD.jpg
• www.filmbelize.com/jungle_river_4x.jpg

De små öronen ryckte oavbrutet i ett försök att lyssna till alla ljud på en gång. Allt tjatter, surr, pipande och skrikande. Öronen gungade av rörelserna och slog gång på gång i alla olika växter valpen kämpade förbi. Hon lyfte de små, knubbiga tassarna högt över marken när hon gick. Eller, så högt hon förmådde i alla fall.
    Marken var full av prasslande blad, växter och stenar. Det mesta var större än valpen själv. Hon pep till var gång en växt svängde undan, endast för att komma tillbaks och träffa henne i ansiktet eller baken. Med ett litet skutt passerade hon en flikbladad planta som envist trasslade in sig i hennes bröstfenor. Fenorna låg tätt tryckta mot den tjocka kroppen, men det hindrade inte dem från att fastna i allt. Hon snubblade gång på gång, och ökade då och då på stegen till en skuttande trav i ett försök att hålla jämna steg med den större varelsen. Hon såg upp på den mjuke, fluffige. Jaro. Han skrämde inte henne längre. Han var trygghet och skulle jaga bort det läskiga. Hon var Modig.
    Hennes ögon var fulla av förundran. Hon försökte ta in alla intryck. De enorma träden som ofta skymde himlen, alla färger, alla rörelser. Nosen ryckte i ett försök att fånga alla dofter. Det var så lustigt, alltsammans. Trots den varma, fuktiga luften kände hon sig torr sedan de lämnat stranden. Torr och kliig.

Snart blev skogen ljusare framför dem. Ljudet av porlande vatten letade sig genom resten av djungelns oväsen. En mindre flod delade träden och skapade en öppning i allt det gröna. Himlen visade sig, täckt av ett blekt dis, ovan trädkronorna. Modig drog häpet efter andan och gav ifrån sig ett lyckligt ljud innan hon skuttade ut på stenarna som omgav floden. Hon hann inte längre än några steg innan hon halkade på mossan och föll framstupa ned i vattnet. Hon skrattade. Floden var grund nog för att hon skulle bottna i större delen av den, så att åtminstone en större del av huvudet stack över ytan. Så snart hon kom på fötter fällde hon ut fenorna så att vattnet skvätte. Bottnen var klädd i slam och sten. Gälarna längs hennes revben drog in vatten. Hon hostade till.
    "Jaaaarooo. Varför är det inte salt?" Hon vände sina stora, mörka ögon mot hanen. Det var alltid salt i vattnet. Varför var det inte det här? Hela skogen var lustig. Vattnet var också lustigt. Superlustigt. Lent. Hon stoppade utan förvarning hela huvudet under vattnet. 

[Känner att jag varken har rollat tillräckligt med Modig eller någon annan valp tidigare. Det blir en intressant utmaning.]

Det var långsamma kliv de långa benen tog. Utan någon vidare eftertanke satte Jaro gång på gång ner tassarna på marken innan han lyfte dem igen för att återupprepa proceduren. Han var säker på tassen trots allt, lyfte dem över trädgrenar, buskar och andra växter. Han lyssnade till fåglarnas sång, gång på gång stördes melodin av något annat ljud, men det hindrade inte fåglarna från att försätta sjunga. Med jämna mellanrum pep Modig till bakom honom, och varje gång vände Jaro hastigt på huvudet. Han var inte speciellt nervös av sig, han hade aldrig varit någon överbeskyddande förälder, men ändock så blev han rädd varje gång hon gav ifrån sig det där ljudet. Och även om hon varje gång var okej så slutade han inte se efter.

Efter en liten stund öppnade sig skogen upp lite. Solstrålar letade sig ner genom det gröna taket och gav gläntan lite av sitt ljus. Skogen och allt lövverk reflekterades i det smått rinnande vattnet.
Jaro vände ansiktet upp mot trädkronorna och himlen, slöt ögonen en kort stund. Tog ett djupt andetag. In genom nosen, ut genom munnen. När han åter öppna ögonen var Modig i full fart mot vattnet. Han skulle precis säga till henne att ta det lugnt när hon halkade och med ett plask landade i vattnet. Skrattet hon gav ifrån sig smittade av sig och fick den annars så allvarliga Jaro att brista ut i ett dovt, roat, smått rosslande skratt.
Han tog några steg ut i vattnet och böjde ner huvudet för att dricka samtidigt som Modig ställde en fråga. Innan han svarade lade han sig ner i vattnet. Det nådde över benen och en bit upp på sidorna. Alldeles lagom djupt i hans tycke.
"Varför vet jag inte, men det är bara så. Ingen av sjöarna har saltvatten, endast haven", svarade han och kunde sedan inte låta bli att skratta när Modig dök ner med hela huvudet under vattnet.

Lerig, smutsig. Det var två passande ord att beskriva den lilla valpen med. Den normalt ljusa pälsen var mörkt färgad, och större tovor hade bildats. Den gröna blicken bar däremot en glad glimt och på läpparna vilade ständigt ett leende. Hon hade inte varit här förut, och vad var bättre än att utforska mer? Trots att samma vanliga natur förekom överallt runt omkring hennes hem så fanns det alltid saker som var annorlunda. Det enda som kunde göra detta roligare var om Omen, hennes tvillingbror, hade följt med - vilket han sällan gjorde.
Ophelia slog till en sten med tassen, och hon skuttade efter då den for iväg. Toner formades och under lekens gång kom hon upp med en till, simpel, egengjord melodi utan ord. Att jaga efter stenen blev dock snart tråkigt, och hon slutade att sjunga då hon tröttnat.
Träden blev färre.
Valpen såg uppåt, förvånad över att hon hade lagt märke till den lilla förändringen, och nyfiken som hon var började hon gå mer åt det hållet. Ljudet från vatten nådde hennes öron, och förväntansfullt skyndade hon på stegen. Hon hade alltid gillat det våta, som om det var en del av henne.
Skogen försvann, framför henne öppnade sig floden. Hon saktade ner, och munnen öppnades på glänt. Vid första intrycket skulle man säkert tro att hon aldrig hade sett rinnande vatten förut, vilket hon mycket väl hade. Det var bara så.. fint varje gång. Hon kunde inte hejda sig.

Strax blev hon medveten om andra skepnader längre bort, och öronen la sig platta mot nacken. Den första hon märkte var den stora gråa, men den förlorade hennes intresse kort därefter. Blicken riktades istället till den färggladare av det två som sedan försvann under ytan.

Modig blinkade och kisade under ytan. Det var lustigt med lent vatten. Hon reste taggarna i nacken för att lika snabbt sänka dem igen. Hon kunde se Jaro under vattnet. Eller, en del av honom i alla fall. Hans päls gungade runtom honom och följde den lätta strömmen. Hon såg på sina egna tassar. Hennes päls var kort och slät. Den dansade inte. Gälarna drog in mer vatten. Hon hostade till och höjde huvudet över ytan med ett tjutande andetag. Öronen gungade när hon ruskade på huvudet. Hon slickade sig tankfullt om läpparna.
    "Det smakar konstigt." En liten rynka bildades mellan ögonen.

Jaro skrattade roat.
"Om ni frågar mig så är det havets vatten som smakat konstigt", sade han med ett leende på läpparna. Han kunde inte låta bli att fascineras över den lille valpen. Hur hon såg ut och hur hon betedde sig. Hon var tuffare än vad Jaro först hade kunnat ana och han tvivlade inte det minsta på att hon skulle klara sig i Numoori.
Han stelnade till lite när en främmande vargdoft letade sig in i hans nos. Blicken flyttades snabbt från Modig till omgivningen, letade efter vem det än var som var i närheten. När det stod klart för honom att det trots allt bara var ännu en ung varg slappnade kroppen av och hade lade huvudet smått på sned.
"Hej där", sade han och betraktade lugnt den lille.

Den randiga talade, och dess avlägsna röst fick henne av dumdristig nyfikenhet att förflytta sig närmare. Stegen som hon tog var försiktiga, som om världen skulle gå under om hon gav ljud ifrån sig. Men trots det var hon strax framme hos dem, leende smått. 
Hanen, den stora långpälsade gråa, sa hej. Till henne? Felia såg upp, svarade frågande.
"Hej..?"

På nära håll var den röda och vita vargen mycket mer detaljrik. Hennes blick drogs dit likt en magnet och hon ställde sig vid vattenkanten, studerade vargfisken noggrant. För det var det hon var, va? Med fenor och allt! 
Valpens svans började omedvetet vifta, och hon log. Återigen ointresserad av den äldre. 

[..konstigt ._.]

När Jaro plötsligt hälsade på någon ryckte Modig till och såg sig omkring, utan att se någon annan. Hon såg över skuldran, vände sig om och upptäckte sedan en ljus främling som rörde sig längs vattenranden. Modig sjönk snabbt ned i vattnet, med nacken sänkt så att en del av ryggen, skuldror, nacke och huvud fortfarande var över ytan. Hon reste taggarna i nacken och fällde i en långsam, osäker rörelse ut sidfenorna. Hon tog ett steg bakåt. Främlingen verkade svara Jaro, men stirrade på Modig. Havsvargen stirrade tillbaka. De stora bröstfenornas långa fingrar gungade med i den lätta strömmen.
     "Bem...", började hon, men ordet försvann i vattnet och lät inte som mycket mer än ett bubbel. Hon tystnade. Mer vatten passerade genom gälarna, den här gången utan att hon tvingades hosta. Det var onekligen konstigt. Lent. Lustigt. När valpen höjde huvudet nog för att munnen skulle hamna över ytan rann det vatten ur nosen. Hon gav ifrån sig ett kort, ljust gurglande innan hon fick fram fler ord. "Vem är du?" Rösten var liten och gäll, och en aning osäker. En valpig nyfikenhet bubblade i hennes bröst. Den andra såg lika konstig ut som Jaro. De såg nakna ut i hennes ögon. Nakna utan fenor. Men med fluffig päls. Men den nya var inte lika fluffig som Jaro. Och inte lika stor. Var det en valp? Kunde de leka? Modig reste sig långsamt på rakare ben igen. Kammen av taggar förblev rest, men sidfenorna vek långsamt in sig över sig själva igen. Lika långsamt reste sig Modigs svansfena och började gunga av och an i en liten rörelse. Den följde redan vattenströmmen en aning, men gungandet syntes att det inte var vattnets rörelse.

I ögonvrån kunde han se Modig röra sig vattnet, han såg hur hennes fenor sträcktes ut och han kunde inte låta bli att le lite smått för sig själv.
Den andra valpen svarade, och tycktes vara osäker på de två främlingarna hon hade framför sig. Likaså verkade Modig vara en aning osäker.

Någonstans i hans inre började en osäkerhet bubbla upp hos honom. Det berodde inte på någon av de små, nej, det han kände var en osäkerhet kring vad han skulle göra. Vad han borde göra. Han tillhörde nu en flock, en flock som han hade varit ifrån ett tag nu, en flock som han behövde ta sig tillbaka till.
Blicken drogs till Modig. Skulle hon vilja följa med honom? Han kunde inte erbjuda henne massor av vatten att plaska runt i, speciellt inte saltvatten.
Oavsett vad så skulle han vara vid hennes sida så länge hon ville det. Världen de levde i var tuff, även för en sådan modig liten varg som Modig. 

Jaro förblev tyst och lät de små sköta konvserationen. Uppenbarligen var Modig mycket mer intressant än en gammal grå hane. Något Jaro inte kunde låta bli att känna sig road över. Därför låg han kvar i vattnet och betraktade bara lugnt de två små.
Han var dock fortfarande på sin vakt, ifall att valpens föräldrar skulle vara i närheten. Man kunde aldrig veta.

Den rödrandige vargfisken dök ner under vattnet, stirrade tillbaka på henne då hon försiktigt närmade sig. Hon skrattade till. Så underlig! Hon hade sett mycket i Kawazatri, men ingenting liknade det här. Randig, röd, med fenor.. Felia hoppade till igen då varelsen gjorde ljud ifrån sig, för att sedan luta sig över ytan med de gröna ögonen glänsande av nyfikenhet. Då den talade kunde hon inte hindra ett leende att brista upp. "Felia! Dotter av.. Euhm.. Det är inte viktigt." Dotter av Imani och Kaine. För henne speciellt, men hon hade för sig att främlingar inte brydde sig om det.

Oron som hade funnits liggande i den lilla valpens bröst hade tinat bort. Den stora, långhåriga grå var omöjligt farlig. Den tuggade inte på henne just nu, så hur kunde den vara ond? Hennes mor hade sagt att de högg direkt, vad hon mindes. Den grå såg inte heller skräckinjagande ut, en påverkande faktor i den ljusas beteende.
"Och du är? Varför så fen-ig?" Hon granskade den främmande mer ingående då den reste på sig, var nära på att vada ner i vattnet för att se dess sidor innan hon mötte dennes blick igen. Kom på sig med att de kanske kunde ha sårat. "Men de är fina! Vi är bara.. Tråkiga." Hennes ton blev en aning sorgsen. De var roligare att vara speciell.. Då fick man både all uppmärksamhet och var vacker i andras ögon. "Hur fick du dem?" fortsatte hon. "Jag vill ha sådana! Då kan jag simma mycket bättre." Plus att retas med Omen. Han skulle säkert bli avundsjuk.

Felia, dotter av Uhm. Så lustiga namn. Modigs öron viftade till på hennes huvud innan de spetsades framåt igen. Hon öppnade munnen för att svara när Felia pratade, men den andra pratade på och Modig stod istället tyst med munnen öppen. Fenig? Öronen klippte igen. Taggarna över nacken lade sig ned. Vadå fenig? Hon stängde munnen och öppnade den igen, men Felia fortsatte prata. När den andra valpen kommenterade att hon också ville ha fenor tog Modig äntligen ton.
     "Jag har alltid haft dem, det är du som är naken. Har du tappat dina?" Hon kunde förstå om den andra hade tappat fenorna i den här skogen. Modig fastnade själv i allt med dem, så hon hade inga problem att föreställa sig att någon skulle fastna och tappa dem. "Jag är Modig. Varför är du fluffig? Är alla här fluffiga?" Hon hade själv kort och slät päls, men Jaro hade massor av lång päls, och Felia hade också fluffig päls. I Modigs ögon glimmade en klar nyfikenhet.

Valpen började prata med Modig, och det var med roat lugn som Jaro lyssnade till de båda. Han började tycka om valpar mer och mer, speciellt Modig. Förr i tiden hade han hatat dem. De var odugliga, irriterande råttor som krävde för mycket energi. I alla fall alla valpar som inte var hans egna barn, för de var för det mesta ädelstenar i hans ögon.
Han kunde inte låta bli att förundras över deras sätt att se världen. Allt verkade så... enkelt, enligt dem. 
Han reste på sig och gick fram till Modig. Han satte sig bredvid henne och skrattade roat när han hörde hennes ord.
"De allra flesta är fluffiga", sade han och använde avsiktligen Modig's egna ordförråd. Han placerade en av de stora framtassarna på Modig's huvud och ruskade om henne lite. "Du är ganska speciell med dina fenor, Modig"

Naken?
Felia såg förvånat på den randiga. Hur kunde hon själv vara.. Naken? Hon blev ärligt förvånad och skrattade bekymmerslöst till, slog sig ned och betraktade då de mystiska taggarna över dennes nacke lade sig. Hur fungerade det? Varför? Hur? Kom vargfisken ifrån havet? Hon tog ett djupt andetag för att hejda de frågor som var nära att flyta ur hennes mun och svarade istället på det främlingen nämnde.
"Inte precis.. Jag har aldrig haft. Bara tassar, och, du vet, päls." Hon log. "Men jag har hört att min pappa har. Han heter.." ...Hette? "Kaine."
Den stora, långpälsade grå reste sig och satte sig bredvid Modig, som den andra valpen hade presenterat sig som. Felia följde honom nyfiket med blicken och nickade dubbla gånger för att intyga hans ord. "Mamma är fluffig.. Så jag är fluffig. Min bror och Black och hans valpar är också ganska fluffiga." Hon hade inte sett någon förutom denna Havsvarg som hade så slät päls. Däremot hade hon flera gånger skådat vargar med fjädrar. Det verkade inte allt för ovanligt.

Leendet breddade åter då hon såg hur de tog hand om varandra.

Hade hennes pappa fenor? Men inte hon? Modig kunde inte låta bli att stirra osäkert på den andra valpen. Så lustigt. När Jaro skrattade vid hennes sida såg hon upp på honom. Öronen lade sig ut åt sidorna när han lade en stor tass på hennes huvud, och hon stelnade förvånat till för ett ögonblick. Taggarna i nacken hann börja resa sig innan hon snabbt sänkte dem igen. Sidfenorna fälldes ut, den ena bara så gott den förmådde när den krockade med den betydligt större vargen vid hennes sida.
     "Jarooo", gnällde hon, och hörde inte riktigt vad den andra valpen sade. "Slutaaaa. Pinsaaamt", fortsatte hon sedan med något som varit menat som en viskning, men som inte blev riktigt så tyst som en viskning borde vara. Hon gjorde ett försök att se på honom med allvarlig min, men den blev snarare butter än allvarlig. Direkt efter att hon sett på Jaro så vände hon sig mot Felia igen med en min som velade mellan att försöka ignorera tassen hon fått på huvudet och samtidigt be om hjälp.

Han skrattade roat när Modig började gnälla. Han buffade lite på henne med huvudet och vände sig sedan mot den andra valpen igen.
"Jag är ju också ganska fluffig. Inte lika mycket nu längre kanske..." blicken växlade mellan de båda små. "Men ni skulle sett mig när jag var ung, en riktigt hårboll!" utbrast han med ett kort skrockande. 
Han vände sig till Modig igen.
"Felia är bara en av mååånga vargar som du kommer möta som du lär se som underliga", log han varmt. Han kunde inte låta bli att fascineras av deras sätt att se världen, och speciellt Modigs syn då. För henne var det allra mesta helt nytt. Det mesta hennes blick fastnade på såg hon för allra första gången, och känslan det ingav kunde Jaro inte minnas, men han kunde desto mer föreställa sig den. Den där storheten, nervositeten. För att inte tala om skräcken inför det okända, och nyfikenheten över att få upptäcka det. Han drog lite på munnen och blicken vände sig till Felia.
"Får jag lov att fråga var din mor och far är?" han lade huvudet litet på sned och betraktade henne lugnt. Öronen spetsades långsamt, samtidigt som han lyssnade på omgivningen. Han hade inte fått det minsta intrycket av att hon hade sällskap, men inte heller verkade hon orolig eller bortkommen. Men hon kanske bara var van vid att vandra omkring ensam?

[Modig är så söt<3 xD] 

Det osäkra stirrandet berörde inte den uppspelta valpen - om hon ens märkte det. Allt var så plötsligt och så mycket avvikande till hennes vanliga promenader, den underliga känslan av nytt sällskap hade inte riktigt tagits in än. Modigs nästa blick kunde hon dock tyda, hon svalde snabbt ett skratt och ryckte på skuldrorna för att visa att hon inte visste vad hon skulle göra åt det. För ett ögonblick kände hon sig något utanför hela situationen, men sedan vände sig den gråa, benämnd av havsvargen som Jaro, emot henne och det avtog. "Jag tycker fortfarande att du är väldigt fluffig!" Hon föreställde sig honom med mycket mer av den långa päls han redan hade. Hon trodde honom, och den inre bilden var upptagen med att roa henne då denne åter vände sig emot havsvargsvalpen. Fortfarande tankfull missade Felia hans ord, och hon kom inte tillbaka till verkligheten förens hon själv blev frågad. Direkt svarade hon, förvånad över att plötsligt bli tilltalad.
 "Mamma är vid reviret.. Tror jag. Inte så långt härifrån." Hon tvekade. Fortsatte motvilligt. "Pappa har aldrig varit hemma."

[<3]

Modig hade svårt att föreställa sig Jaro som ännu fluffigare än vad han redan var. Som en boll av päls med ett ansikte i. Tanken fick henne att skratta till, och hon ruskade på sig medan den store hanen frågade var den andra valpens föräldrar var. Felias mamma var på ett revir. Så de hade ett revir! Modig hade inget revir. Hon och Jaro vandrade tillsammans. Hur hade man ett revir egentligen? Modig föreställde sig det som den plats där man stannade, när man slutat vandra. Någonstans där man sov många nätter, men hon var inte helt säker.
    "Pappa har aldrig varit hemma."
Felias ord fick Modig att pluta tankfullt med läpparna. Vad menade hon? Hade hennes pappa bara gått sin väg?
    "Min pappa är hemma", svarade Modig. "Men det är inte jag. Mamma..." Hennes hållning sjönk en aning när hon tänkte på mamma. Mamma vaknade aldrig. Modig såg upp på Jaro. Mamma hade tagit hand om modig, skyddat henne i stormen. Nu tog Jaro hand om henne, men hon var inte säker på om hon ville kalla honom för mamma. Det kändes fel.
    Modig skakade på sig igen och rätade på sig, den tidigare något sorgsna blicken ersatt med valpig glädje när tankarna lämnade föräldrarna och återvände till faktumet att det stod en annan valp framför henne. Hon höjde svansfenan och gungade den av och an bakom sig. Hon hade inte mött en annan valp på evigheter!
    "Jag vill leka! Vill du leka? Jag vill leka." Orden ramlade snabbt ur hennes mun, och hon sträckte ut frambenen framför sig så långt de förmådde utan att hennes huvud försvann under vattnet. Hon stampade lekfullt med framtassarna i bottnen.

Jaro nickade åt valpens svar. 
"Nåväl", svarade Jaro stillsamt.
Han lade märke till den dystra uppsyn som Modig fick när hon talade om sina föräldrar. Jaro önskade så att det var något han kunde göra för att lätta hennes hjärta. Modig var dock duktig på att lätta sig hjärta själv för sekunden senare verkade hon glömt allt det där dystra och var åter den glada, lekfulla valpen igen.
Jaro skrattade roat åt henne när hon bjöd in Ophelia till lek.
Han gick upp ur vattnet och slog sig ner på gräset intill istället. Valparna kunde gott få leka själva, och Modig kunde behöva uppleva umgänget med andra valpar, något som Jaro var ledsen över att han inte hade varit så duktig på att erbjuda henne.

Mamma..? Felia tänkte börja säga något men hindrade orden då den andra valpens hållning sjönk. I sorg? Hade något hänt? Vad? Hon vek av med blicken något. Varför hade de kommit in på det här? Det gjorde henne bara obekväm. Tankarna gled tillbaka till hennes pappa. Om han hade varit där. Vad mycket kul de hade kunnat göra! Hennes Mamma var också jättebra, men det var en helt annan sak. 
 Tveksamt höjde hon huvudet, kastade upprepade blickar på vargfisken tills denne rätade på sig och fick upp humöret på nytt. Följden av ord fick ett leende att dansa över ungvargens läppar, och då hon svarade tonade det ut i ett skratt. "Självklart!" 
 Med ett nöjt flin sänkte hon framkroppen och med en lätt rörelse skvätte hon vatten på Modig - för att sedan springa iväg någon meter längs floden. Åter böjde hon sig ned, svansen febrilt viftandes i luften och med blicken inbjudande fäst på den andra valpen.

Felias svar fick Modig att dansa glatt där hon stod, men hon hann inte dansa länge förrän hon fick vatten skvätt i ansiktet. Med ett skratt ryckte hon till, utan att skaka av sig det blöta, och skuttade sedan mot strömmen efter den andra valpen. Med glada, gälla skall närmade hon sig strandkanten så snabbt hon kunde, med tassarna som skutt för skutt pressade henne framåt från de rundade, hala stenarna på bottnen. När hon var nära nog sträckte hon ut framtassarna framför sig, höjde dem mitt i ett skutt för att när hon landade stänka så mycket vatten hennes lilla kropp bara förmådde upp mot Felia.

Off: Eftersom att det här rollspelet har stått still i 7 månader så tänker jag nu se det som avslutat. Vi kan säga att valparna lekte och efter ett tag fortsatte Modig och Jaro vidare. Om ni vill fortsätta så säg till, annars är det här nu avslutat.

[Avslutat]