Numoori. Landet han en gång för längesedan hade fötts och växt upp i. Vaga minnen om barndomen fanns där djupt begravet i hans sinne, men det var aldrig något han lade någon energi på då han som liten försökt att förtränga det.

Molok hade aldrig trott att han skulle återvända hit. Dels för hatet och föraktet mot sina syskon som inte funnits där vid sin mors bortgång, samt att han inte direkt hade något som knöt honom till just Numoori. Bitterheten för hans syskon hade nästan försvunnit helt, faktum var att han inte ägnade dem någon större tanke alls. De var främlingar för honom, precis som de alltid hade varit i unga år. 

Så varför han återvände visste han knappt själv. Han hade tröttnat på det land han spenderat större del av sitt liv i, trots det han fått uppleva där. Molok hade gått från valp, till tonåring och ung vuxen i utlandet - och det var nu han som en fullt vuxen fakarghane återvände till Numoori.

Dagar och nätter hade han flugit, i olika typer av väder - allt från strålande sol till regniga stormar. Han hade tagit sig in till Numoori via öarna, och nu hade han börjat vandra sydväst inåt landet.

Det var mitt på blotta dagen. Solens strålar föll gassande ner mot marken, rörde vid allt dem kom åt. För en gångs skull kunde man finna Molok på marken, med de enorma vita vingarna vilandes tätt intill ryggen. Han lunkade lätt fram, med kroppen avslappnad och med det enda fungerande ögat riktat framåt. Det var inget speciellt han sökte i nuläget, utan han var endast på vandrande fot.

Den gassande solen var hon inget fan av. Ophelia föredrar nätterna men ibland behöver man röra sig på dagarna med. Det är bättre att vända på dygnet när hon befinner sig på vandrande fot. Att vara vaken när andra är det och sova när andra gör det. Den här dagen hade hon bett om att få undersöka lite på egen tass. Hon uppskattade Fabralis sällskap väldigt mycket men ibland behöver man lite tid för sig själv. Hon ville inte att han skulle tro att hon inte orkade med honom så hon brukar inte vara borta så länge de gånger hon behöver vara ensam en stund. Den lilla cream-färgade tiken ruskar på kroppen och skuttar till när hon råkar skrämma ett litet djur. Nyfikenheten och jaktinstinkten vaknar snabbt och hon far efter det lilla djuret. Fnittrande far hon fram för hon är mest intresserad av själva jakten just nu än att faktiskt få fatt på den lilla varelsen. Detta resulterar i att bytet helt villar bort henne och snart har den försvunnit utom synhåll. Tiken stannar upp och ser sig förvånat omkring. Hon sänker huvudet och nosar runt lite på marken. Men hon tappar snart intresset och travar iväg. Inte långt senare får hon syn på en ljus gestalt längre bort. En ljuspälsad varg med vingar. Hennes tankar far iväg till en annan varg med vingar som hon känner. Eller kände. Öronen spetsas på huvudet och med ett leende på läpparna tar hon sig närmare främlingen. En varg med vingar kanske har någon information om Isil Anar? "Hej". Hälsar hon och svansen svänger glatt från sida till sida bakom henne. Den gröna blicken studerar de magnifika vingarna som främlingen bär. För en stund återlever hon känslan av att befinna sig högt där uppe. Det var så länge sedan.

Molok hade spetsat öronen extra efter att han tyckts hört ett ljud inte alltför långt bort. Han höjde lätt huvudet samt nosen för att vädra in de olika dofterna som fanns i skogen. Där fanns en blandning av träd, löv, klövdjur och en doft från en främmande tik. Bara några minuter senare kunde han skymta henne. 

Det var en vacker ung tik, ljus likt han själv bortsett från de mörka markeringarna i hennes ansikte. Ett leende klädde hennes läppar och han lade huvudet lätt på sned. För honom var det underligt att många vargar i det här landet mötte varandra med vänlighet och respekt, till skillnad från där han växt upp. Där var det attackera först, tala sedan.

Molok höjde lätt på ena ögonbrynet när hon hälsade, samtidigt som han uppfattade hennes svans som viftade, i en vänlig och glad gest. Han däremot visade inga direkta tecken på glädje, det hade han knappt gjort under hela sitt liv. Istället såg han på henne med ett neutralt ansikte och en neutral kroppshållning. Det fanns ingen anledning till att vara aggressiv gentemot främlingen, åtminstone inte än.

"God dag", började han med sin mörka stämma. Egentligen var han inte intresserad av att stanna och prata utan han ville endast vandra vidare, men det var någonting  med tiken som fick honom att stanna kvar. "Blir alla lika glada att se dig som du är?" fortsatte han, fortfarande med en relativt dyster och tröttsam röst.

Främlingen mottar henne inte med samma vänlighet som hon själv visar. Ophelia blir lite misstänksam. Kanske är det otroligt att hon behållit sin livsglada sida men hon bör påminna sig om att inte alla vargar är vänligt sinnade. Hon stannar på behörigt avstånd från vargen med vingar. Ändå till viss del tjusad av hans exteriör. Vad är det med vargar med vingar som vinner henne så lätt? Leendet över går till en lite mer ursäktande ton och hon ser upp på främlingen. Möter halvt hans blick. Han har bara ett fungerande öga. Det får honom att se väldigt rå ut. Men Ophelia kan inte hjälpa att känna stark nyfikenhet. Leendet försvinner när hanen talar. Sedan harklar hon sig försiktigt innan hon besvarar honom.
"Ursäkta.. Menade inte att.. tränga på". Svansen hänger stilla bakom henne men öronen står spetsade på huvudet. Ännu har trots allt ingen aggressivitet visats från främlingens sida. Ophelia kommer i alla fall inte vara den första som visar upp en dålig sida.
Hon tippar huvudet lätt på sned vid hans ord.
"Är det inte bra.. att alltid försöka vara vänlig.. mot vem man än möter?" Hon väljer sina ord väl medan hon talar. Vad hon säger är i alla fall vad hon tror på. Hon vill inte vara den som är otrevlig eller ignorerar någon annan. Då kommer man inte framåt i livet. Bemöter man alla på ett vänligt och accepterande sätt så skulle världen se mycket bättre ut. Men Ophelia är allt för medveten om att alla inte tänker likadant. Men hon vill inte vara den som är otrevlig mot andra.
"Mitt namn.. är Ophelia". Presenterar hon sig och ler lite prövande igen.

"Ursäkta... Menade inte att... tränga på. Är det inte bra... att alltid försöka vara vänlig.. mot vem man än möter?"

Molok kunde märka av att hennes attityd ändrades aningen, men fortfarande inte till något aggressivt utan nu mer... ursäktande, som om det var hennes fel att han betedde sig som han gjorde. Hon lyssnade till hennes ord, och skakade kort på huvudet. Rent teoretiskt kunde han erkänna att det skulle vara bättre om alla försökte vara vänliga mot varandra, men tekniskt sett så fungerade det inte så. Det skulle alltid finnas individer av det aggressiva slaget, vart man än kom, på samma sätt som det alltid skulle finnas individer som vågade stå upp för det goda. Vart Molok befann sig var ännu oklart, men allt han gjort i sitt hemland, de vill säga där han faktiskt växt upp och inte i Numoori, hade han gjort många saker som inte klassades som godhet. Det var dock ingenting han varken skämdes eller brydde sig om, det var bara... hans personlighet.

Han tog något kliv närmare tiken, då hon hade stannat upp vid det här läget. Kanske hade hon känt av att hon borde passa sig aningen och inte kliva rätt på.

"Mitt namn... är Ophelia."

Ännu ett leende smög sig på hennes läppar, och Molok rynkade lätt på näsan. Det verkade som att han hade stött på en envis en. För några sekunder vände han bort blicken för att se sig omkring, lämnade henne utan att presentera sig själv och granskade skogen runtomkring sig. Han övervägde noga hur han skulle gå till väga i denna situation, om det var värt att faktiskt presentera sig och ha ett samtalsämne med den unge, som förmodligen var någonstans i hans ålder, eller om han skulle byta helt och bli den Molok han egentligen var.

Han valde det första för tillfället och vände åter blicken mot tiken, Ophelia, och såg ner på henne. Han var betydligt större än henne och han skulle kunna krossa henne. Denna godhet som hon hade inom sig intresserade honom, och han kunde inte låta bli att tänka på hur mycket eller lite det skulle krävas för att knäcka den.

"Ophelia", nickade han. Det var ett namn som passade henne, det klingade och lät oskyldigt - precis som hon såg ut att vara. Han närmade sig ytterligare, stannade upp någon meter ifrån henne och presenterade sig själv. "Molok."

Det är med tålamod hon står kvar och ser på den större hanen när han först verkar ignorera hennes ord och finna mer intresse i omgivningen. Ophelia låter det gå en stund till. Är han inte intresserad av att samtala med henne så ska hon inte tvinga honom. Det var inte därför hon gick hit. Hon söker information om sin födelseflock. Men hon tänker inte tvinga på honom frågor han inte önskar få. Han har tagit några kliv närmare henne. För en mer osäker individ kanske det skulle kunna tas som hotfullt. Men Ophelia kan inte låta bli att finna en viss tafatthet i hans sätt. Kanske har hon helt fel men hon känner inte för att göra helt om och springa iväg med svansen mellan benen. Hon står kvar. Till och med när han uttalar hennes namn. Öronen klipper till på Ophelias huvud och den gröna blicken vilar på hanen. Han kommer ännu närmare. Det är inte mycket som skiljer deras kroppar åt nu. Så presenterar han sig. Molok. Ophelia möter honom med ett vänligt leende. "Är du.. härifrån, Molok?" Frågar hon och tar chansen att smaka på hans namn.

Molok kunde inte låta bli att beundra hennes mod. Många andra vargar hade flytt endast vid blotta synen av honom, men inte hon. Istället stod hon kvar, i samma position som innan med blicken fäst på honom, trots att det skiljde mycket lite mellan dem och att han med enkelhet skulle kunna göra ett utfall. Molok kunde inte avgöra om hon var dum eller modig, utan det återstod att se.

"Är du härifrån, Molok?"

En del av honom ville tysta henne där och då, han blev aningen irriterad av den vänlighet hon utstrålade. Samtidigt kunde han inte låta bli att bli lite imponerad av henne, trots att han inte skulle erkänna det själv. Det var inte ofta man stötte på en själ med den renheten, och lät den vara...

"Delvis", började han lågt. Molok var tveksam till vad han skulle svara på Ophelias fråga. Visst var han född här, men han ansåg inte detta vara sitt hem. De här skogarna han befann sig i nu var nya för honom, allt det han sett som vuxen här var nytt. Det enda han mindes från förr var den bergskedja han fötts i, inte mycket mer. Omedvetet skakade han på huvudet och började att berätta. "Jag föddes i det här landet, i en enorm bergskedja. Men jag lämnade det fortfarande som valp och bosatte mig på en plats långt härifrån. Så det är upp till dig att avgöra om du anser mig komma härifrån eller inte."

Faktum var att han inte ens visste vart bergskedjan han fötts upp i fanns, och det var inte direkt som att han brydde sig för den delen heller. Hans historia var ingenting han brukade att fundera på, det var en del av hans liv som inte var viktig längre.

För en stund övervägde han att inte fortsätta konversationen, men han valde istället, trots att han själv inte visste varför, att fortsätta. "Och du Ophelia? Klassar du det här som dina hemtrakter?"

Trots vad hon varit med om tidigare. Trots att hon fått prov på att det finns vissa vargar som vill andra ont.. Så kan hon inte låta bli att det finns godhet i alla vargar. Bara de får chansen att själva bemötas av godhet, vänlighet och acceptans. Alla är olika. Ophelia finner ett nöje i att möta nya vargar. Men hon tycker inte om att behandlas illa. Sedan hon blev fri.. Det var länge sedan nu. Så har hon tränat för att att bli starkare. Så att hon ska kunna ta hand om sig själv. Så hon är stark nog för att finna vägen hem. Molok skrämmer henne inte där han står kanske lite för nära. Men hon har inget emot det. Så länge han är trevlig mot henne. Hon är inte säker på vad hans badboy attityd kommer ifrån. Kanske har det att göra med orsaken till hans skadade öga. Det är i alla fall inget hon har att göra med. Men han gör henne väldigt nyfiken på honom.

Delvis. Ophelia står tyst och lyssnar på när han berättar lite av sin historia. Han är född i Numoori. Men växte upp någonstans utanför landet. Ophelia ger honom ett sött leende när han tystnat en stund. "Min fråga var.. lite svår". Svarar hon med ett fnitter. "Var vi.. kommer ifrån.. spelar inte.. så stor roll.." Hon fuktar tungan medan hon funderar på vad hon ska säga. "Jag föddes.. bland ruiner.. i en liten flock". Hon tystnar igen men inte länge innan hon öppnar munnen igen. "Jag.. togs från min familj... En annan flock.. lät mig inte.. gå hem". Hon har inte varit verbal om sin upplevelse som valp tidigare. Det känns som att det hände i ett annat liv. "En varg.. med vingar.. hjälpte mig.. bli fri". När hon tänker på sin gamla vän så hettar det i kinderna. Han gav henne goda minnen. Gjorde hennes tid i Occultos uthärdlig. Ophelia ruskar av sig tankarna och känslorna som väller tillbaka. Hon har redan kommit överens med sig själv att släppa allt sådant. Istället sleva i nuet och vara nyfiken över framtiden. Den gröna blicken söker sig upp i Moloks ansikte igen. "Har du.. varit tillbaka.. länge?" Hon försöker med en till fråga.

När tiken talade förblev han tyst. Han granskade hennes kroppsspråk, såg att det var svårt för henne att tala om sin uppväxt. En annan varg hade förmodligen reagerat på ett annat sätt än Molok, kanske beklagat sig och sagt några fina ord men ack. Istället nickade han som i ett tecken på att visa att han faktiskt lyssnade på henne, men sade ingenting. Det var aningen oklart i vad det var hon menade när hon talade så... annorlunda. Hon talade inte klart, utan stannade upp och hoppade mellan meningarna, och Molok kunde inte låta bli att undra varför. Kanske hade det med hennes uppväxt att göra, kanske inte. 

Det verkade som att Ophelia inte hade haft en perfekt uppväxt. Trots hennes historia hade hon ändå växt upp till en tik med ett gott hjärta, vilket inte hände ofta. Molok undrade vem det var som hade tagit henne, och hur hon hade tagit sig loss från en hel flock. Flockvargar tenderade att vara duktiga på att samarbeta och hålla sina offer där de ville ha dem. Utan att behöva fråga, svarade hon på frågan.

"En varg med vingar hjälpte mig bli fri."

Molok kunde uppfatta att hennes kinder hettade till, och han lade huvudet lätt på sned samtidigt som han lät det dra lite, knappt synbart i hans ena mungipa. Vargen som hade räddat henne, verkade vara en viktig person för henne, med tanke på hennes reaktion.

"Det verkar som att denne bevingade varg vart viktig för dig?" sade han. Det ynka leendet på hans läppar försvann när hon talade, och han mötte hennes ljusa gröna ögon.

"Har du.... varit tillbaka... länge?"

Molok suckade lågmält, knappt hörbart, av hennes fråga. Det började låta som ett förhör. Kanske var det något med honom som intresserade henne; dock var det ingenting han själv kunde förstå - han var ointressant. Han skakade på huvudet.
"Nej", började han med sin raspiga röst. Han hade varit i Numoori i drygt en vecka och vandrat. Trots det hade han stött på förvånansvärt få vargar. Faktum var att Ophelia var den första han samtalat med på flera veckor efter sin långa resa. Visst hade han känt av andra vargars närvaro och dofter, men inte en enda gång hade han orkat eller brytt sig om att tala med dem. "Du är den första jag möter, Ophelia."

Det känns faktiskt bra att öppna sig lite för en varg som inte beklagar det hon varit med om. Eller totalratar hennes berättelse. Faktum är att hennes uppväxt har format henne till den hon är idag. Hon har varit djupt nere i mörkret men när hon hittade ljuset igen, i form av månens bleka sken, så hittade hon sig själv. Bara att Molok nickar som bekräftelse på att han lyssnar på henne är med än nog. Det gjorde henne faktiskt glad.

"Det var.. så länge sedan... Vem vet.. om han.. minns mig". Såklart hoppas hon på det. Men hon förväntar sig inte att han ska ha väntat på henne. Bara han lever ett bra liv så är hon glad för hans skull. Vart han än befinner sig. Hon kan inte förneka att hon saknar honom. Känslorna bor fortfarande i hennes kropp. Men de har med tiden bäddats in långt där inne.

Molok påminner henne lite om hennes bevingade vän. Kanske är det just vingarna som får hennes tankar att sväva.

Hennes hopp om att Molok kanske besitter lite information om Isil Anar fallnar. Han har inte befunnit sig i landet så länge. Ophelia är den första varg han möter. Det får henne att känna sig lite speciell. "Jag hoppas.. jag inte gör.. dåligt.. intryck.. så du vill.. lämna Numoori.. igen". Besvarar hon honom och ger honom ett lite busigt smil. Svansen sveper från sida till sida i lugna rörelser bakom henne. Hon tar ett litet steg närmare honom. Var kommer den här våghalsigheten ifrån? "Det är trevligt.. att träffa dig.. Molok".

Molok såg på henne när hon talade, eller rättare sagt stammade fram ett svar, om den bevingade vargen. Att hon var orolig att den andre inte skulle minnas henne var aningen patetiskt, men samtidigt kunde han inte låta bli att tänka att han personligen förmodligen inte skulle glömma henne på ett bra tag. Molok skulle alltid minnas Ophelia som den första varg han mötte vid hans återvändo till Numoori.

Omedvetet hade han nu flyttat blicken från henne, till himlen. Han lyssnade när hon fortsatte att tala.

"Jag hoppas.. jag inte gör.. dåligt.. intryck.. så du vill.. lämna Numoori.. igen."

Ett mycket lågt dovt skratt lämnade honom vid hennes kommentar. Molok kunde känna av spänningen mellan de båda, och när hon tog ännu ett litet steg närmare honom mötte han hennes goda blick med sitt enda fungerande öga. Han var tveksam till vad det var han hade gett henne för signaler men... han var ändå en hane som varit på resande fot länge.

"Det är trevligt.. att träffa dig.. Molok."

De var nära varandra nu, knappa centimeter skiljde dem åt. Molok var tvungen att erkänna att han inte hade förväntat sig denna våghalsighet från henne. Från honom? Absolut. Men hon verkade så... skör och varsam på något sätt. Från att ha varit relativt neutral i sin kroppshållning höjde han nu sitt huvud och såg på henne med ett litet, litet leende.

"Vill du att jag stannar, Ophelia?", viskade han. Det var som att dragningen mellan dem ökade och spänningen steg. Det enda han var fullt fokuserad på, var henne. Molok kände av den, men samtidigt ville han inte göra det alltför enkelt för henne. Han var trots allt, till skillnad från henne, inte en godhjärtat varg.

Hon vet inte varför hon gör så här. Hon går på känslan när hon borde använda huvudet. Hittills har hon drivits av överlevnadsinstinkt och tanken på att hitta hem. Att överleva till nästa dag för att komma lite närmare sitt mål. Att få möta mor och bror igen. Och flocken. Det är vad som spelar roll. Sedan i bakhuvudet någonstans har tankarna på den bruna bevingade vargen alltid legat och gnagt. Gnagt ett litet hål i hennes inre som sakta blir större. Ett hål hon försöker fylla igen genom att hålla sig själv sysselsatt med dagliga saker som behöver uträttas. Sedan hon började vandra med Fabrali har ekot från hålet drunknat i deras samtal och känslan av att inte vara ensam längre. Ophelia möter Moloks enda fungerande öga. Hans hårda blick rör henne inte i ryggen. Faktum är att hon gillar att han ser på henne.

Spänningen mellan dem skulle kunna tas på. Visst inbillar hon sig inte? Finns det något där? Något spännande och lite läskigt. Som skulle kunna få nackhåren att resa sig. En rysning har tagit sin tid att vandra genom hennes ryggrad. En främmande men behaglig känsla. Inte sådana där rysningar av rädsla hon känt när hon var yngre.

Vill du att jag stannar, Ophelia? I sanningens namn är hon inte säker. Men det är en osäkerhet hon mer än gärna skulle vilja utforska. Saker och ting är helt annorlunda från när hon var valp. Hon är vuxen nu, och aldrig i sitt vuxna liv har hon befunnit sig så här nära en hane. En främmande hane. Allt hon vet om honom är att han inte växte upp i Numoori men har återvänt till sitt födelseland. Att hon, Ophelia, är den första varg han mött. Det drar i mungiporna på henne.

"Vad spelar det för roll.. vad jag tycker?" Hon släpper inte hans blick. Kan inte. "Men jag hoppas du finner.. något.. som håller dig kvar". Hennes röst flyter på mer sammanhängande just nu. Kanske beror det på spänningen i luften. Det var länge sedan Ophelia trivdes så mycket i en situation. Leendet spricker upp mer i hennes ansikte. "Jag bör nog gå tillbaka till min.. reskamrat nu". Hennes gröna klara blick släpper hans. Hon gör en sväng alldeles nära hanen. Deras kroppar hade kunnat röra vid varandra. Hennes svans sveper mjukt med i hennes rörelse när hon sakta rör sig bort. Värmen som byggts upp bara av Moloks blotta närvaro kyls snabbt ner när hon rör sig bort. Hon stannar upp och vrider på huvudet. Placerar blicken på honom igen. "Det var verkligen.. trevligt att träffa dig.. Molok".

"Vad spelar det för roll.. vad jag tycker? Men jag hoppas du finner.. något.. som håller dig kvar. Jag bör nog gå tillbaka till min.. reskamrat nu."

Det var inte svaret som Molok hade förväntat sig. Ophelia hade inte nämnt något om att en annan individ var i närheten, och han blev aningen irriterad på sig själv att han inte upptäckt det. Kanske hade det här mötet tagit en helt annan vändning om han faktiskt mött den andra också. Han såg på henne, såg hur leendet på hennes läppar växte sig allt större, och med ens mötte hon inte längre hans blick. Med ens var hon nära, så nära att om han rörde på sig en ynka millimeter så skulle de röra vid varandra, men istället stod han blickstilla. Det var som om han var paralyserad, inkapabel till att röra sig i just denna sekund. 

Men så är hon borta och med hettan likaså.

En del av honom ville göra en oförberedd attack där av då, av ren desperation och irritation. Hon var i bakläge genom att ha ryggen mot honom, och med ett enda språng kunde han lätt avsluta henne... Men när hon vände sig om och åter mötte hans blick... valde han att avstå. Molok förbannade sig själv. Det var inte likt honom. I en annan situation hade han inte tvekat, men han var tvungen att medge att hon var charmig.

"Det var verkligen.. trevligt att träffa dig.. Molok."

Han ruskade lätt på huvudet och nickade åt henne i en hälsning, visade inga tecken som helst på att hon hade gjort det vinnande draget. Hon må ha vunnit det var han tvungen till att erkänna, men han tänkte inte på något sätt erkänna det för henne.

"Detsamma, Ophelia." svarade han raspigt, lät sin hårda blick möta hennes en sista gång, innan även han vände sig bort från henne och började att gå därifrån. En del av honom ville vända sig om och se hennes reaktion, men han lät blicken vara fäst framåt. Nu var det dags att vandra vidare, och lämna det hör mötet bakom sig.

Faktumet att hon inte hade någon som helst aning om vad han tänker gjorde bara det här mötet ännu mer mystiskt. Spännande. Speciellt. Han skulle lika gärna kunna vilja äta upp henne. Men det spelar ingen roll. För vad han än tänker är Ophelia säker på att han inte kommer glömma henne. Hon hoppas det i alla fall. En flicka kan ju drömma.

Detsamma, Ophelia Hans röst är behagfull att lyssna på. Och sätter han uttalar hennes namn på väcker något inom henne. När han vänder sig om och går iväg åt sitt håll gör Ophelia detsamma. Hon behöver ta sig tillbaka till Fabrali så han inte börjar undra om hon bara har dumpat honom och fortsatt sin vandring ensam. När hon kommit bort en bit och är säker på att avståndet mellan henne och Molok är för långt nu så sätter hon av i språngmarch. Tillbaka mot sin reskamrat. Ett glädjerusigt fnitter pressas ut med hennes utandningsluft.

[AVSLUTAT]