[Ensamroll, inga svar, tack.]

När ryktena om de odöda hade nått Andúnë hade hon tagit beslutet att dra sig undan. Hon var ingen krigare, det hade hon aldrig varit. Hon önskade inte stöta på en strid, och tänkte göra vad hon kunde för att undvika detta. Så hon hade vandrat, över de snötäckta marken, till foten av de norra bergen. Och där hade hon stannat.
Hur många solvarv som passerat hade hon tappat räkningen på, kanske för att varje dag var densamma i det ödsliga landskapet. Men det gjorde henne inget. Det hade legat ett lugn över det isklädda området som hon hade uppskattat. Det hade gett henne tid att fundera, söka och finna saker i hennes inre. Hon hade funnit svar på frågor hon länge hade burit med sig, och denna självinsikt hade gett henne nya krafter och nya mål. En vandrare, det var hon fortfarande, men äntligen kände hon att hon kanske hade funnit ett slut på den långa färden hon hittills hade fått genomgå.
Och så hade hon väntat på sin tid, tills en natt då månen viskat åt henne att det största hotet hade lagt sig. Att markerna i landet återigen var säkra, och att hon kunde återvända utan att behöva oroa sig över den hemska smitta som drabbat dem.
Och då hade Andúnë börjat sin vandring tillbaka mot landets inre.

När hennes tassar hade placerats i Kaiwoods västra del hade en lättnad spridit sig genom hennes kropp. Visserligen hade riket av snö och is varit vackert och stillsamt, men ingen plats hon velat stanna på. Nej, hon gillade växtligheten då det för henne var en symbol på liv, och vad kunde vara vackrare än livet självt?
Med ett litet leende vandrade hon sakta fram genom den mörka, gamla skogen. Skymningen började söka sig över landet, men hon hade inte bråttom. Natten var en underbar tid, det var då månen var framme och kunde vägleda henne. Och medan ljuden i skogen tystnade allt eftersom att mörkret kom smygandes så kände Andúnë hur allting tedde sig klarare för henne. Den självinsikt hon fått i snöriket ledde henne framåt, och hon tvekade inte det minsta. Hon visste att det var hennes tid, och ingenting kunde egentligen stå i hennes väg.
På något sätt var det som om hon för första gången i sitt liv hade ett syfte, en väg att vandra. En mening och ett mål. Och det kändes tryggt. Det kändes rätt. Det var befriande.

Den ståtliga varginnan förde sig alltjämt framåt med mjuka steg mellan träden, samtidigt som hon lät månens viskande röst guida henne genom nattens mörker.
Hon var på väg. Nu skulle hon äntligen finna det.