Fabrali var säker på att han måste ha lämnat världen bakom sig och kommit ut i en annan värld, det var helt enkelt för stor skillnad på platsen ha var nu, och där han spenderat alla sina dar på Numoori.
   Det var ett kargt, öde landskap och han tänkte att inget levande kunde finnas här, och många gånger tänkte han på att vandra tillbaka mot Kawazatri, men det var något inom honom som tryckte honom framåt, något som manade honom, det var tvungen att finnas mer, det kunde inte vara så simpelt, så kort, det här var ett test för hans vilja att nå sitt mål.
   Han tog ett djupt andetag, luften här smakade fel, han hade rört sig inåt från kusten och ju längre in han kom, desto värre blev luften, den här platsen verkade vara tjock av död och förintelse på något sätt och han funderade många gånger på om han vandrat rakt in i dödsriket själv.
   Efter ett tag hade han fått nog av denna dystra tomhet och satte sig ner och ylade högt, för att se om någon svarade, för att försäkra sig om att det fanns någon annan levande här.

Marken var varm under hennes tassar. Hon ångrade sig genast och ville vänta om när hon satt första tassen på Lavaöknens mark. Men hon hade manat på sig själv för hon måste följa det här spåret. Främlingarna från Ljusets krigare hade sagt att hon skulle söka österut efter Isil Anar. Oturligt nog är det Lavaöknen som ligger här. Som sträcker ut sig framför henne och omkring henne. Kawazatri syns endast som en rand vid horisonten. Ophelia rör sig snabbt. Hon vill ta sig igenom denna plats så snabbt som möjligt. Inte kan familjen befinna sig på denna plats. Det är omöjligt. Förhoppningsvis var de smarta nog att fortsätta bort från den här platsen. Ophelia hoppas på det. Hon börjar känna sig torr i munnen men det känns inte hoppfullt att hon ska finna vatten på den här platsen. Och ska hon försöka frammana lite så får hon nog gräva djupt och verkligen ta i. Det kan vara riskfullt.
Ett yl dundrar fram från en plats längre bort. Ophelia stannar upp och spetsar öronen. Hon är inte ensam här. Känns inte stämman lite bekant? Just nu skulle hon föredra vilket sällskap som helst bara att får slippa vara ensam här. Om än bara för en stund. Så hon styr stegen i riktning mot ylets källa. Mycket snart får hon syn på en figur hon känner igen.
"Fabrali!" Tjuter hon och sätter av i språng för att ta sig fram till honom så fort som möjligt. Hon tvärnitar i hans närhet och viftar glatt på svansen. Glad över att se ett ansikte hon känner igen. Glad över att slippa vara ensam på denna plats.

Snart nog hör han ljudet av tassar och han vänder sig om för att se en bekant form springa emot honom och ropa ut hans namn och han ler smått mot henne.
   "Nämen oj, kunde du inte hålla dig borta från mig, Ophelia?" retas han litet lätt och ser på henne med ett flin.
   "Tyvärr har jag ingen fågel till dig den här gången, den här platsen verkar inte... full av liv, det är som om jag klivit in i dödens käftar"
   Han suckade lätt och såg mot horisonten, bort från Kawazatri, det var en hemsk plats, och han hoppades den inte fortsatte för länge, men med henne här skulle det bli lättare, trodde han iallafall.
   "Så, hittade du Islanar?" frågade han lätt, även om han kunde ana svaret, eftersom hon fortfarande verkade vara på vandrande fot.

Ophelia kan inte hålla tillbaka ett flin.
"Mata mig.. och du slipper.. mig aldrig". Retas hon tillbaka. Hon sänker nosen och nosar i närheten av Fabralis tassar. Som om hon försäkrar sig att han talar sanning. När hon reser sig igen så ger hon honom ett spelat likgiltigt uttryck. "Besviken". Men flinet leker fortfarande på hennes läppar.
Sedan blir samtalet mer seriöst. Ophelia skakar på huvudet.
"Flyttat. Ljusets krigare.. Har Ruinerna". Hon suckar lätt och den gröna blicken söker sig österut. Söker slutet på Lavaöknen. Vad finns bortom det här området? Hon hoppas på grönska. "Österut". De hade sagt åt henne att söka österut.

Han skrattade lågt och såg på henne, hon var söt, Han kunde inte förneka det, men det var ett litet tag sen sist de sågs, han hade hunnit med lite vandring.
   "Då lovar jag dig att när vi kommer härifrån så ska jag ge dig en läckerbit" Han blinkade mot henne och reste sig upp när hon nämnde att de hade flyttat och att de skulle österut.
   "Jag hade ingen aning om att det var österut, jag bara följde kusten, men det här stället är gudförgätet, luften är fel, det finns inget vatten, och det vid kusten hjälper inte, jag vill bara härifrån, vill du slå följe tills vidare?"
Han log inbjudande mot henne och nickade innan han kom på något av en plan.
"Oh, och om du ser en fågel säg till, jag kan hoppa och ta den" Han menade såklart inte att han fysiskt skulle hoppa, vilket han hoppades att Ophelia förstod.

Ophelia kan inte låta bli att skratta i triumf. Fabrali lovar henne en läckerbit. Hon ska ta honom på orden. Han kommer inte undan. "Bra bra". Säger hon med skrattande stämma. Hon trampar lätt med framtassarna på stället. Sedan blir hon stilla igen. Blicken söker sig åter österut.
"Månen sa.. det är rätt". Ensam skulle Ophelia förmodligen kunna gå vilken runt ett ensligt träd till och med. Men med Månens hjälp kan hon finna den väg hon behöver gå. Duraneir är hennes ledstjärna när hon är vilsen. Ophelia nickar.
"Gärna". Hon slår gärna följe. Det är roligare att vara två. Ensam känns vandringen så mycket längre. Hon skrattar igen. Fabrali säger att hon ska säga till om hon ser en fågel. Då ska han hoppa och ta den.
"Det.. vill jag.. se". Svarar hon entusiastiskt. Hon går sedan förbi honom. Öster ut. "Kom". Säger hon och slänger en blick över axeln på honom.

Han glädjes åt det faktum att han verkade få henne på bra humör, det var det bästa han kunde få från den här situationen, så länge de inte tänkte på hur illa det egentligen var här så gjorde det inget.
   "Pratar du med månen?" frågade han något förvånat, men det var mer en sorts oskuldsfull nyfikenhet än en dömande sådan.
   Hon gick med på att slå följe och han började trava lugnt åt det håll hon sade var öster, han kunde ta sig vidare därifrån mt världens ände, så länge det inte var värre än här, målmedvetenhet räckte bara så långt, trots allt.
   "Jo, vi får se om jag klarar det, annars får du vänta tills vi tar oss ut härifrån"

Ophelia ler finurligt.
"Duraneir ger mig kraft.. och.. vägleder mig.." Förklarar hon. "I månens sken.. är jag stark". Hon älskar att uttala mångudens namn. Namnet ligger så lätt på tungan. Det är med vördnad i rösten hon uttrycker sig. Hon ser på Fabrali som vandrar vid hennes sida.
"Har du.. hittat mer.. om Världens ände?" Frågar hon. Entusiastisk över att hålla igång samtalet.

En liten rynkning på nosen visade att han inte hade någon aning om vem Duraneir var, men det spelade inte så stor roll egentligen, om det gav henne styrka av att vara i månen så skulle han inte ifrågasätta det.
   Hon frågade honom om världens ände och han såg mot horisonten och suckade menande
   "Nej, jag hoppas hitta en flock eller något vid nåt tillfälle, man tycker att deras sammanlagda kunskap borde veta något, även om det är litet"
   Han hade vuxit otroligt mycket på otroligt kort tid och han kände sig stolt över sig själv och ville visa sig vuxen inför tiken.
   De lysande prickarna i hans päls dansade runt litet, de gillade inte heller lavaöknen något alls.

"Flock?" Säger hon funderande medan hon går.
"Du kan.. söka Isil Anar.. med mig?" Det är en fråga. Lite osäker fråga. Hon gillar hans sällskap. Det vore inte helt fel att vandra tillsammans. Nu när de mötts igen. Men det är kanske liten chans att Isil Anar skulle ha någon information om världens ände. Och det kanske visar sig att sökandet efter flocken skulle styra Fabrali helt åt fel håll. Ophelia låter tystnaden ta över.

Fabrali log mot henne och nickade, det var inte helt otroligt att han kunde få hjälp från flocken hon talade om, och det var ett bättre mål än att vandra planlöst längst kusten.
   "Om du orkar med mig, och vi tar oss levande ur den här dödens plats, så kan jag följa dig dit" sade han vänligt, med en underton av realism, de kanske inte skulle ta sig levande härifrån... 
   Hon var trevligt sällskap än så länge och han kunde behöva lite mer varg-kontakt, hans insekter var inte de bästa talkamraterna.
   "Jag lovar inte att jag kommer vara särskilt bra sällskap dock" flinade han och skakade på huvudet

Hon sticker ut tungan åt hans ord.
Klart.. vi kommer.. levande härifrån". Svarar hon honom. Hon har inte planerat något annat. Hon behöver finna Isil Anar. Ingenting annat spelar någon roll än att hitta hem. Även om det skulle visa sig att hon inte längre har något hem där. Det är i alla fall en etapp hon måste utföra i sitt liv.
Ophelia besvarar hans flin. "Detsamma". Säger hon med en lite okynnig min. Hon har varit ensam länge. Vandrat ensam. Att spendera längre tid med en annan varg är något ovant. Men hon ser fram emot det. Hon vill inte vara ensam längre.

[AVSLUTAT]