Solen hade gått upp, skogen var fri från dimma och det började värma på ordentligt. Ett hummande hördes, följt av ljudet från kvistar och grenar som sköts åt sidan. Den mörka varginnan lyfte en bruten gren med nosen och strök sedan under den innan hon fortsatte. Den hummande melodin kom från varginnan. Hon vandrade sorglöst genom en skog som hon inte riktigt uppskattade på grund av värmen. Hade hennes sinne varit inställt på någonting annat än den långsamma vandringen hade hon varit mer uppmärksam och inte gett ifrån sig så mycket ljud, eller i alla fall tänkt på vart hon satte tassarna.
Träden suckade när hon flyttade på deras grenar, nästan som om de önskade att hon skulle låta dem sova ifred. En stor fjäril med gröna och lila vingar susade in i varginnans synfält. Hummandet upphörde och ett leende drog ut munnen då hon följde fjärilen med blicken. Stegen hade stannat upp och det ända som rörde sig var huvudet när hon lyfte det och blåste ut luft mot fjärilen. Fjärilen tumlade runt, återfann balansen och bestämde sig för att varginnan inte var att lita på så den svävade uppåt och utom synhåll för varginnan som fortsatte sin hummande vandring.

Hon var inte vilse. Modig såg mellan träden och snåren framför sig. De fortfarande något knubbiga benen lyftes högt när hon klev över mindre rötter, fallna växter och stenar. De större stenarna och rötterna fick hon klättra över.  Ormbunksliknande blad prasslade när hon slank under dem. Hennes fenor var fortfarande något för stora för den valpiga kroppen, och hon höll dem tätt pressade mot kroppen i ett försök att få dem ur vägen. Taggarna låg som slickade mot hennes nacke.
     Hon var inte vilse. Hon hade bara tillfälligt tappat bort Jaro. Den store, mörke hanen hade plötsligt inte varit vid hennes sida längre. Kanske hade han fastnat med all sin långa päls och behövde hjälp? Kanske var det han som var vilse, och inte Modig. Så var det ju självklart, intalade valpen sig själv. Hon behövde hitta honom igen, så att han inte skulle oroa sig.
     Alla ljud i skogen gjorde det svårt att ropa efter Jaro. Modig hade själv svårt att utskilja alla ljud från varandra. Fåglar av fler slag än vad hon någonsin tidigare hört som tjattrade och sjöng. Grodor som tjöt och kväkte. Insekter som surrade, pep och skrek. Ändå var det tystare än vad det varit för några timmar sedan, innan solen hade börjat gå upp. Solen steg snabbt här.
     Modig stannade upp när ett ljud som inte riktigt lät som resten av skogens oväsen fångade hennes uppmärksamhet. En röst, det ville valpen svära på, även om hon inte kunde höra mer än ett lågt nynnande. Modig kunde inte se någon dock, och hade väldigt svårt att avgöra var ljudet kom ifrån.
     ”Hallåååå?”, ropade hon efter rösten, utan en tanke på vem rösten kunde tillhöra.  Vem det än var så kanske denna hade sett Jaro, och Modig behövde hitta honom igen.

'Hallåååå?'


Den mörka tiken var inte säker på om hon hört rösten eller inte, men hon stannade upp och såg sig omkring. Trots att djungelns ljud var så många och så höga ville hon svära på att den tunna rösten inte hade varit inbillning. Öronen stod högt på huvudet när ögonen kisade in i skogen. Trots att det kändes lite dumt öppnade hon munnen för att svara.
"Jaaa...?" hennes rop var inte högt, men det kändes som om det hade varit högt nog.
Istället för att fortsätta på vägen hon valt tänkte hon att det kanske var någon som hon träffat innan, någon som ville ha sällskap, eller som bara undrade vem det var som gick omkring och nynnade, så hon vände och gick åt det hållet hon trodde rösten hade kunnat komma från.
De blå ögonen spejade in i skogen och sökte efter en rörelse som inte tillhörde skogen, men det var svårt för henne att se någonting än just skogens rörelser.
Hon öppnade åter munnen i hopp om att hon skulle få ett svar att följa.
"Är det någon där?" skulle ingen svara skulle hon vända tillbaka och fortsätta på vägen hon varit på väg på.

Ett svar! Modig stelnade till, plötsligt osäker när det visade sig att där fanns någon annan i närheten. Osäkerheten gick dock över snabbt, och hon höjde svansfenan bakom sig och viftade snabbt med den från sida till sida.
    "Jag är här!", ropade hon som svar och satte av så snabbt de korta benen bar i riktning mot rösten. Efter bara en kort stund kunde hon skymta en stor främling bland växtligheten. Modig stannade upp och höjde blicken för att se på främlingen. En blå och svart varg, som var mycket större än Modig själv. Valpen satte sig abrupt ner. Hon log brett. "Hej!" Taggarna och fenorna låg tryckta tätt mot hennes klumpiga kropp, men svansfenan var fortfarande uppfälld likt en solfjäder bakom henne och gungade av och an.

Någon svarade henne. Ut ur undervegetationen kom en röst som svarade henne. Tyst stod hon stilla, väntade på att någon skulle uppenbara sig.
Någonting litet, brunorange och spretigt tultade tillslut ut ur undervegetationen. Förvånat såg Tear på den lilla valpen. Någonting så märkligt hade hon nog aldrig sett. Det såg nästan ut som om valpen hade flikiga vingar, eller... fenor, på hela kroppen och hon var färgad i ett så märkligt mönster att det såg ut att höra hemma under vattnet. 
När valpen hälsade henne blinkade hon några gånger och log sedan.
"Hej!" sa hon med någonting förvånat i rösten. Hon följde valpens exempel och satte sig ner.
"Och vem kan du tänkas vara då?" frågade hon, fortfarande med det vänliga och genuint glada leendet riktat mot den märkliga lilla valpen. Aldrig hade hon beskådat någonting så besynnerligt. Visst hade hon träffat vargar med taggar och vingar, men denna lilla krabat verkade inte ha nått av dem... eller möjligen taggar, det var svårt att avgöra när dem inte stod upp. Det hade hon faktiskt inte heller mött: en varg med taggar som kunde lägga sig ner.

Modig kunde inte släppa den andra med blicken. Jaro var också stor, men den här hade stora blåa tecken som fångade valpens uppmärksamhet. Var alla på land så stora? Förutom valpar. Hon hade mött en annan valp som inte var så stor.
     "Jag är Modig", svarade valpen glatt. "Vem är du? Varför är du så stor?" Hon talade med snabb, glättig röst. Kanske skulle hon själv bli så stor när hon var på land? Allt verkade mycket lättare när man var stor, de kunde trampa över alla jobbiga snår som Modig fastnade i. Och de kunde jaga mycket. Modig kunde inte jaga själv än. Men hon hade fångat en stor skalbagge häromdagen! Det var hon fortfarande väldigt stolt över.

Modig
Det verkade passa den betaggade - befenade? Tear hade fortfarande inte bestämt sig - valpen som så modigt hade närmat sig en främmande varg.
När Modig frågade varför hon var så stor skrattade hon. Leendet lös fortfarande upp hennes ansikte.
"Mitt namn är Tear." sa hon för att besvara den första frågan "Och jag antar att jag är så stor för att mina föräldrar var stora. Fast det finns vargar som är bra mycket större än vad jag är!"
Att hon inte visste vilka hennes föräldrar var nämnde hon inte, hon tänkte faktiskt inte ens på det.
"Var... kommer du ifrån?" frågade Tear valpen med en lätt rynkad panna och leendet i mungiporna.

"Tear", upprepade Modig när den andra presenterat sig. "Teeer." Namnet lät roligt. Blev man stor om man hade stora föräldrar? Modig hade inte så stora föräldrar.
    "Jag kommer därifrån", svarade hon glatt på den andras fråga, och nickade bakåt. Jodå, det var den riktningen hon hade kommit ifrån... väl? "Eller... därifrån", fortsatte hon och nickade i en lite annan riktning. En tankfull min spred sig i det unga, runda ansiktet. Efter en kort tystnad mötte hon Tears blick igen. "Jag har gått länge någonstans därifrån. Jag letar efter Jaro, har du sett honom?" Hennes öron klippte på huvudet. "Det är han som är vilse, inte jag", lade hon snabbt till när hon kom på att hon kanske verkade vilse. Självklart var det inte hon som var vilse. Hon hade bara glömt var hon kommit ifrån. Nej, det var Jaro som var vilse och hon behövde hitta honom.

Hon fnittrade när den lilla valpen drog ut på hennes namn. Det var inte ofta hon hörde det och när Modig sa det lät det väldigt roligt.
Hon tittade åt de hållen Modig sa att hon kom ifrån, eller trodde hon kom ifrån. Tear lade huvudet en aning på sned och såg på den fundersamma valpen.
'Jaro'
Hon kände ingen Jaro och hade inte sett någon annan varg i skogen som hade kallat sig så. Med en fundersam min skakade hon långsamt på huvudet.
"Någon Jaro har jag inte träffat på." sa hon "Men jag skulle kunna hjälpa dig att leta om du ville det?" Hon ville helst se till så att Modig kom dit hon skulle, oskadd, och det skulle vara bra för henne.

Hon kände sig lite besviken när Tear sade att hon inte hade träffat någon Jaro, men besvikelsen försvann snabbt när den äldre erbjöd sig att hjälpa till att leta. Modig reste sig snabbt upp och viftade glatt med svansfenan.
     "Ja!", utbrast hon upprymt, endast för att snabbt tillägga; "Jag menar, om du vill, alltså." Valpen harklade sig ljudligt. "Jaro är stor och fluffig. Och stor. Så vi behöver inte leta under grejer. För han går över allt när jag måste gå under grejer. För han är stor och det är inte jag." Hon talade snabbt med sin unga, glättiga röst. Hon såg sig omkring. Var var det bäst att börja leta om hon skulle leta efter Jaro? Var det bäst att gå tillbaks i den riktning hon hade kommit kanske? Eller åt något annat håll? Tänk om han hade försvunnit? Hon såg förväntansfull tillbaks upp mot Tear, med ett brett leende i det runda, randiga ansiktet.

Tear kunde inte låta bli att le mot den ivriga valpen, även om denne verkade noga med att hon skulle vilja hjälpa till. Hon ställde sig upp, redo att hjälpa till.
"Det var ju skönt, det är ju inte så roligt att leta under stenar, och någon stor borde ju höras i denna skogen." sa hon. Luftens dofter vittnade inte om någon annan varg i närheten.
Hon såg på Moddig och in i skogen bakom henne.
"Ska vi kanske börja där du kom ifrån?" frågade hon leende.
Med tanke på att Modig var så liten skulle Jaro kanske inte vara SÅ stor, men åtminstone i Tears storlek gissade hon. Inte för att det skulle göra det så mycket svårare att hitta honom.
"Vilken färg har din vän?" frågade hon samtidigt som hon började gå mot terrängen bakom Modig. Om denne Jaro var grön skulle dem kanske ha ett problem.

Modig följde Tears blick och vände sig om för att se bakom sig. När Tear talade så såg valpen snabbt tillbaks på henne och nickade glatt med hela huvudet.
     "Ja!" Det var lika bra att börja där. Det var ju någonstans där borta som Modig hade sett Jaro senast. Men han var ganska stor. Och gick mycket snabbare än vad hon gjorde. Han hade kanske redan hunnit förbi henne? Eller hade han gått ett annat håll? Modig hörde först inte att Tear frågade vilken färg hennes vän hade, men när den stora tiken började röra på sig så ruskade den lilla havsvargen på hela kroppen och skuttade glatt efter. Hon fick fundera ett ögonblick innan hon kom på vad det var den andra hade frågat.
     "Han är svart, typ. Grå. Mörk. Fluffig." Öronen gungade ut åt sidorna när hon försökte beskriva Jaros utseende. Hur såg han ut egentligen? Hon såg ju honom hela tiden, utom nu när han inte var där. "Och han har ett rött öga. Och ser läskig ut. Men han är jättesnäll. Och hans päls är mjuk." Hon såg upp på Tear medan hon pratade, men tvingades se rakt fram istället när hon råkade gå in i en ormbunke. Hon gav ifrån sig ett kort "ouf!" och stannade till, innan hon trängde sig förbi växten.

Hon kunde inte låta bli. Leendet verkade inte vika från hennes läppar när det udda ekipaget fortsatte fram. Det var mycket roande att höra Modig prata.
Den mörka såg på Modig medan valpen pratade men kastade blickar framåt för att hålla koll på vart hon satte de simhudsbeklädda tassarna.
"Okej, då..." hon avbröts av ett kort 'ouf' och stannade upp i sitt steg och studerade Modig när hon tog sig loss från ormbunken som fått henne att stanna till. Ett mjukt leende löste av det tidigare och hon lade huvudet en aning på sned. Det kändes som att hon skulle göra mer rätt i att låta det glida förbi än att påpeka att den lilla valpen borde vara försiktig med vart hon satte tassarna, Modig verkade ju trots allt mån om att bevisa att hon kunde själv.
"Snäll, men skrämmande till utseendet. Svart eller typ grå varg med ett rött öga som är stor. Borde inte vara så svårt att hitta. Eller?" sa hon och såg ner på Modig med ett leende.
Tear klev över en mindre stock och gjorde en omedveten paus för att Modig skulle hinna över den.

Ena sekunden hade hon varit där. Sedan borta. Som uppslukad av jorden. Jaro hade först tålmodigt väntat på henne då han hade varit säker på att hon snabbt skulle komma tillbaka. Han tänkte att hon säkert skulle komma tillbaka med något intressant hon hittat, som en konstigt böjd pinne eller något. Troligtvis något som fick Jaro att åter igen dra på smilbanden för den unga vargen, som så många gånger tidigare. Hon var en av få som ofta lyckades få fram ett leende hos honom.
Det var när han hade väntat ett tag som han hade rest sig upp för att gå och kolla efter henne, för att se så ingenting hade hänt. Men hur mycket han är hade letat i närheten, ropat, kikat under buskar och upp i träden (hur hon nu skulle ha kunnat ta sig upp dit?), hade han inte funnit henne. Och nu började han bli smått orolig.
Han ropade ut hennes namn gång på gång där han gick. Sänkte huvudet mot marken och följde hennes spår. Doften av vatten och salt som fortfarande var tydlig, trots att det var ett litet tag sedan Modig hade fått plaska i saltvatten. Han hoppades att hon inte var allt för ledsen över det, annars hade han inga problem med att gå tillbaka till havet.
När doften av en främmande varg nådde hans nos lyfte Jaro direkt på huvudet och stirrade ut mellan träd och buskar. Öronen lades instinktivt bakåt mot nacken och ögonen smalnade av. Doften tillhörde en ung varg, så mycket kunde han avgöra, men han hade ingen aning om vem och det gjorde honom direkt misstänksam. Nu kunde han även känna hur Modigs doft blev starkare och han fortsatte i snabbare takt nu. När han fick syn på dem saktade han av, sänkte huvudet något och gick närmre. Hans kroppsspråk blev med ens avslappnat nu när han kunde se dem båda.
"Modig!" utbrast han barskt. Dock kunde han inte hålla sig arg speciellt länge, utan snabbt låg där det vanliga, breda leendet endast Modig kunde plocka fram. 
Han vände sig sedan till den andre och tippade huvudet lätt på sned.
"Jag ber om ursäkt att jag stormar in så här", han vände sig till Modig igen. "Men jag förväntade mig att ho inte skulle försvinna så långt"

"Nää", svarade Modig. Så svår borde inte Jaro vara att hitta. Särskilt inte nu när hon hade Tear med sig som kunde se över allt som Modig inte kunde se över! Valpen stannade upp för att hoppa upp på en stock som den större vargen lätt klev över. Hon sparkade lätt med bakbenen innan hon kom över och fortsatte som om inget hade hänt. Då och då höjdes svansfenan bakom henne när den viftade, men den tvingades gång på gång att sänkas och vifta lågt istället när den slog i växterna runtom.
     "Jaaaarooooo!", ropade Modig med sin unga röst medan hon såg sig omkring. Även om hon själv tyckte att hon letade nogrannt så tittade hon kanske inte så noga runtom sig. "Jaaaaroooo!" Om hon ropade så skulle han säkert höra henne, och Tear skulle säkert kunna hitta honom ifall Modig missade honom.
     Det kändes som att de letade i en hel evighet. Modig tryckte sig fram mellan växter och klättrade över stenar och rötter som den äldre tiken lätt kunde gå eller skutta över. Plötsligt, som ur intet, dök en mörk, bekant skepnad upp bland växterna framför dem. "Jaro!", utbrast Modig lyckligt, innan han med barsk röst sade hennes namn. Valpen sjönk ihop i en låg, underlägsen hållning, med öronen bakåt och alla fenor så hårt tryckta mot kroppen som möjligt. Hennes stora valpögon var riktade mot Jaro, och trots den låga hållningen så viftade svansfenan så mycket den bara kunde.
     Det tog inte lång tid innan hanens leende dök upp, och då reste sig Modig genast upp och skuttade glatt bort till honom. Hon ställde sig med framtassarna mot hans framben och sträckte huvudet så högt upp hon bara kunde i ett försök att slicka honom i ansiktet, trots att hon var långt ifrån och tungan bara viftade i luften.

Hon lät den lilla ropa, den mystiska Jaro skulle nog inte komma om hon, Tear, ropade på honom. Istället rörde hon huvudet och öronen från sida till sida, uppmärksam på saker som inte borde vara där.
Plötsligt stod han där, och hon kunde förstå vad Modig sagt om att han såg läskig ut. Stor som han var med röda ögon och ett kusligt ärr kunde Tear inte låta bli att undra varför Modig var så förtjust i honom. Men när leendet delade hans ansikte kunde hon förstå. Må så vara att han fortfarande såg lite kuslig ut så ändrade leendet hur man såg honom. Även Tear drog på smilbanden.
Hon såg på medan den lilla valpen struttade fram till främlingen och hoppades på uppmärksamhet. Det blå svarta huvudet skakades och leendet blev lite bredare. Svansen svepte till bakom henne.
"Inga problem." sa hon "Jag är bara glad att vi hittade dig."
Hon såg på Modig, log och såg åter upp på Jaro.
"Ta hand om henne." hon riktade blicken mot Modig "Det var mycket trevligt att träffa dig, Modig. Ta hand om dig och håll dig nära Jaro. Vi kanske ses någon annan gång." Hon nickade åt de båda, log en gång till och vände sig sedan för att gå.
Dem skulle klara sig. Det var uppenbart att Jaro brydde sig mycket om Modig, och modig verkade avguda honom.
Det var med gott samvete hon lämnade den lilla valpen i den håriga vargens sällskap.

Jaro sänkte huvudet så han kom lite närmre den höjd som Modigs huvud befann sig i. Han strök nosen mot hennes kind och skrattade kort, lättad över att det inte hade varit någon fara med henne.
Han höjde huvudet igen och såg på den andre.
"Det ska jag", svarade han.
"Ni får ta hand om er också", sade han sedan. "Och våra vägar korsas säkerligen igen, Numoori är inte så pass stort", tillade han sedan och gav tiken ett litet leende. "Tack för att ni såg efter henne", sade han slutligen. Jodå, nog var han tacksam över det. Även om Modig var tuff när det väl gällde så var hon fortfarande en valp. Men hon skulle mogna, hon gjorde för var dag som gick.

Modig vände sig snabbt tillbaks mot Tear när den stora honan talade. Hon mötte den blåmönstrades blick och gav henne en kort, oförstående min innan hon log på nytt, som svar på Tears leende och för att hon hade hittat Jaro igen.
     "Ska du gå?", undrade hon när de båda vuxna utbytte ord, och när Tear vände om tog hon ett steg efter henne, stannade och viftade på svansfenan. "Hejdå!", ropade hon efter den stora honan. "Gå inte vilse, då måste jag ju hitta dig sen!" Hon såg på medan Tear försvann bland träden, och vände sig sedan till Jaro igen. Kroppen gungade av svansfenans viftande, och hon trampade lätt på stället när hon såg upp i hans ansikte. Hon dansade glatt steget tillbaks till honom och tryckte sig mot hans framben när en stor gäspning plötsligt letade sig ut ur hennes mun. Svansfenan viftade lite långsammare, en aning dåsigt.
     "Jag hittade dig", utbrast hon glatt, med växande trött stämma. Hon hade hittat Jaro igen. Nu kunde hon slappna av igen, och tröttheten smög sig snabbt in över hennes lilla kropp. "Jag hittade-", meningen avbröts av ytterligare en gäspning. Hon blinkade och såg upp på den stora hanen.

Jaro klippte med öronen och såg hur hon gäspade mellan varje mening. När hon slutligen gäspade mitt i en av meningarna skrattade han kort och buffade på hennes med nosen.
"Vi tar och vilar här inatt", sade han och slog ner rumpan på marken. Modigs gäspande smittade av sig och även Jaro gav ifrån sig en utdragen gäspning.
De hade båda en tuff resa framför sig och de kunde båda behöva en god nattsömn, men framförallt Modig skulle nog behöva det. Och han hoppades att hon hade plaskat av sig tillräckligt i Kawazatriskogen, för dit de skulle nu var det ont om vatten.

[ avslutat? ^^ ]