"Och så vrider du .. akta högerkanten!"
  Med ett knak gick stenpålen itu, flisor lösgjordes och singlade ner mot havsbottnen, tätt följt av sanden som i ett virvlande moln följde efter då hanvargen släppte greppet om sin kraft. Tei följde det ljusa molnet med blicken, innan han höjde den för att möta sin faders min. Denne höjde ena ögonbrynet, men brast sedan lättsamt ut i skratt.
  "Förlåt", ursäktade sig sonen med ett snett leende och böjde sig ner för att inspektera skadan. De gula ögon skärskådade misstaget. Han hade helt glömt bort att lätta trycket mot stenens överdel, vilket hade skurit en djup fåra som slutligen fått den smala pelaren att ge vika. Det var ett år sedan han fått börja lära sig hur man brukade kraften som skapade Carpenteis konstverk, och det var svårare än han trott. "Jag glömde överdelen." Lärlingen rätade på kroppen med en lätt svepning av stjärtfenan.
  "Det är bara väntat. Misstag händer", sade Carpentei med lugn röst, och böjde sig ner för att plocka upp den lossnade överdelen för att sticka ner den i marken som en tvilling till den nu halverade föregångaren. "Vi avslutar för idag, så fortsätter vi imorgon. Jag antar att du har intressantare saker för dig för tillfället." Tei kände hur det per automatik drog i smilbanden, och kastade en längtansfull blick mot all liv och rörelse som försiggick i Shendu. Det hade inte funnits mycket tid att upptäcka civilisationen ännu, dagarna hade bara gått ut på att genomsöka omgivningarna efter den omtalade sortens ädelsten, som hade sagts finnas häromkring. Om det var sant eller ej, visste de inte än.
  "Gå och roa dig du", skrockade den äldre vargen, och med en tacksam blick pilade Tei iväg över de stilla sanddynerna som var startlinjen till undervattensstaden. 
---
Framför honom, trolskt upplyst av isblå anemonder med glödande lyster, befann sig den största portal in i ett berg Tei någonsin sett. En trappa, som kunde tyckas överflödig och nog mest var för syns skull, ledde upp till en pampig öppning med tjocka, långrektangulära stenblock på båda sidor. På avståndet tycktes ett oregelbundet mönster täcka vissa delar av den märka stenen, som var misstänkt likt inskriptioner. På avståndet gick det inte att avgöra i det halvskumma ljuset. Ensamma eller grupperade vattenvargar rörde sig förbi honom, ibland alltför högt upp för att han skulle kunna avgöra utseende i det enorma området. Det var bara att fundera över hur stort det var därinne, och hur många det kunder rymmas inom Shendus enorma omfång.
  Från sin plats, med framtassarna vilande mot en klippavsats som utan vatten skulle leda minst femtio meter ner, var det svårt att se. Det tåldes att undersökas, den här platsen var unik och ingenting han ännu hade någonting att jämföra med. Havsvargen snärtade till med stjärtfenan och skjutsade sig framåt. Frambenen med de trubbiga klorna och simhuden hölls stilla framför honom, lätt paddlade utefter minsta ström i vattenmassorna för att snabbast möjligt kunna ta sig närmare. Nere vid trapporna, där många fler än honom befann sig antingen samtalande och skrattande eller ensamma och funderande, saktade han av. Huvudet vreds ömson åt höger, ömsom åt vänster under den långsamma färden uppför trappan, tills han följde en väldigt (imponerande) färggrann jämlike med blicken och fick rulla över på rygg för att inte vrida nacken ur led.
   Dunk. Tei drog efter andan då ha slog huvudet i någonting varmt och inte allt för hårt, och snodde genast runt. Han placerade en framtass mot bakhuvudet, där han slagit sig i sin oförsiktighet, höjde blicken och mötte ett par blå ögon uppenbart tillhörande en ung hona, omringade av en kort päls i rött och vitt.
  "Åh- förlåt, jag-", började han klumpigt och gav den främmande individen ett svagt leende. Öronen sjönk ursäktande tillbaka mot hjässan medan han fortsatte gnugga trampdynan mot bakhuvudet. "Jag såg dig inte."

Modig hade inte befunnit sig i Shendu länge, inte i mer än ett par dagar, och hon fann fortfarande platsen främmande på ett upprymmande vis. Hon gled långsamt genom vattnet i den stora undervattensgrottan som hon från några av de andra havsvargarna fått höra kallades för Djupet. Det var ett passande namn, onekligen. Djupet var stort, med höga väggar klädda i inrutade ristningar som hon inte förstod. Hon hade frågat en äldre havsvarg vad de var för något, och han hade kallat dem för texter. Något som tydligen bevarade historier på något vis. Modig kunde inte riktigt förstå hur det gick till. Hon hade inte förstått något när hon sett på de inristade krumelurerna. De var bara fina små bilder för henne, men de betydde inget. Hur kunde de bevara historier?
  Modig viftade på svansfenan och simmade till sidan av den underliga trappformation som ledde genom Djupet och upp till en hög, onaturligt rak och långsmal grottöppning. Hennes blick var fäst vid en av de många ljusa anemoner vilka kastade ett blekblått sken runtom sig och skingrade grottans mörker. Runtom henne simmade fler havsvargar; några enkla till färgen och med tjocka stjärtar, andra i sprudlande färger med tunna, slöjliknande fenor som tog upp stor plats runtom dem. Modigs egna, flikade sidofenor hölls ut åt sidorna, instinktivt delvis vridna framåt för att blotta de varnande mönstren på deras baksida.
   Just som Modig sträckte nosen mot en av de skinande anemonerna kände hon hur någon simmade in i hennes bakdel. Taggarna reste sig snabbt över hennes nacke när hon knuffades framåt. Hennes ansikte slog emot växten, vilken drog ihop sig där hon råkat träffa den. Hon ryckte till med ett förvånat läte, och vände snabbt om för att se vem som simmat in i henne.
    Ett par gula ögon mötte Modigs blå. Den randige främlingen ursäktade sig lite fumligt och gnuggade sig i bakhuvudet med ena framtassen. Den ena av två tassar totalt. Modig insåg snabbt att främlingen saknade bakben. Hon hade sett ett flertal vargar som helt saknade bakben sedan hon anlänt till Shendu, men hon fann det fortfarande fascinerande att det fanns vargar som inte hade fyra ben.
    ”Ah, eh- det gör inget”, svarade Modig, nästan i mun på främlingen. Han var mindre än vad hon var, med små fenor på kropp och ben och en tjockare stjärt istället för bakben. Modig skrattade till så snart som de båda tystnat.
    ”Hej, antar jag.” Hon drog på läpparna i en snabb, osäker grimas. Ett nytt, kort skratt lämnade hennes läppar. Taggarna lade sig långsamt ner igen över nacken. ”Modig”, presenterade hon sig själv.

De båda ungdomarna skrattade på samma gång, Tei mer bortkommet nervöst. Tassen, som gnuggat den tilltörnade fläcken i bakhuvudet, sänktes tillbaka och tog plats bredvid den andre. Hade han varit en varg som på land hade han förmodligen aldrig kunnat åstadkomma den rörelsen, men med sina än mer böjliga leder som lämpade sig mer för vatten var det inget problem med smidigheten. 
  Främlingen presenterade sig snart som Modig. I ett förvirrat ögonblick insåg han inte vad hon menade med det, men förstod med ens att det var hennes namn.
  "Vilket fint namn", sade hanen ärligt med ett vänligt leende. "Jag heter Tei." Den vitmönstrade honan verkade inte ha tagit illa upp, även om han simmat raka vägen in i henne. Tur hon inte skadat en fena, han visste av egen erfarenhet att de kunde vara känsliga. För såna hade hon många - i själva verket verkade hennes svårdefinierade kropp endast bestå av idel fenor, vilket givetvis inte var sant.
  Tei såg nyfiket på då de långa, sprötliknande utväxterna över Modigs nacke då de genom något vis sakta lade sig ner igen. Så roligt. Nog hade all världens fenor passerat inför hans åsyn under de långa resorna, men havet var stort. De där var allt bra underliga. Det tog bara ett par extra sekunder innan det slog honom att det förmodligen var någon sorts försvarsanordning. Inte var det fenor, iallafall, då de helt saknade det där genomskinliga eller färgade membranet. Han hade hunnit skymta skriande färgade markeringar, nästan i färg med hans zebraränder, innan hon snott runt. Giftig?
  "Är du giftig?", undrade Tei och såg på den jämnårige med storögd nyfikenhet. Växten, som hon stött nosen i, hade långsamt börjat veckla ut sina självlysande blad igen.

[Ordbajs]

"Tack." Modigs öron ryckte lätt när främlingen berömde hennes namn. Hon hade haft det så länge hon kunde minnas. Hennes mamma hade gett det till henne. Var Modig för min skull.
    "Hej Tei." Hon log åt den randige. När Tei nyfiket betraktade Modig så drog hon omedvetet framtassarna närmare sig själv. Ett nytt kort skratt lämnade henne när han undrade om hon var giftig.
    "Ja, men jag är inte giftig på baken så du kan vara lugn." Hade Tei krockat med henne ovanifrån kanske han hade stuckit sig på hennes taggar. Det var tur att hon inte var taggig på baken.

Tei log brett. Nä, giftig på baken? Det hade ju varit lustigt. Färgerna, som han nu visste symboliserade att hon var giftig, var liknande hans egna färgteckning trots att han var totalt giftfri.
  "En gång såg jag en som faktiskt var giftig på baken, så man vet aldrig. En stingrocka. Den var lite läskig", sade han och kastade en blick bort, för att se samma överdrivet kulörta havsvarg som omedvetet gjort att han simmat in i Modig, försvinna in mellan de enorma portarna och in i mörkret. Attans. "Fast det var kanske svansen..", tillade han tankfullt, och såg tillbaka mot den något större honan framför honom. Den där stingrockan hade inte varit särskilt förtjust i hans sällskap, speciellt inte då han varit valp vid det mindre lyckade mötet. Den hade faktiskt gått till attack. 
  "Meeeen - Modig, bor du här?" Hon kanske kunde ge lite tips på vad som var mest värt att se, speciellt då han inte visste hur länge sällskapet skulle stanna i Shendu. Han hoppades på länge. Ibland blev det trist med öppet hav och avlägsna undervattensgrottor.

[Ursäktar segheten. Ska bättra mig!]

Modig följde Tei's blick utan att vara helt säker på vad han tittade efter. En stingrocka. Hon hade sett stingrockor, men ingen havsvarg som påmint henne om någon. Kanske skulle hon få chansen att möta en om hon stannade här. På sätt och vis ville hon stanna här. Hon kände sig hemma här, bland alla andra havsvargar. Bland livet och färgerna, alla ljud och allt salt. Trots att hon inte varit här länge så trivdes hon, ja, som fisken i vatten. När Tei ställde en fråga såg hon tillbaks på honom.
    "Ah, nej. Jag kom hit för bara några dagar sedan." Ett nästan ursäktande leende ryckte i hennes mungipor. "Men jag skulle vilja bo här. Tror jag. Bor du här?"

[Lugnt, vi är lika sega haha xD]

Tei skakade på huvudet med ett leende.
  "Nä, jag bor inte riktig någonstans. Jag reser, med pappa och sällskapet", förklarade han ivrigt. "Vi tar oss till olika platser, väldigt väldigt långt bort i vissa fall, som Shendu till exempel. Vi samlar sällsynta material för att kunna tillverka föremål." Han gjorde en en vag gest någonstans bortåt, viftade med ett smidigt vänsterben. "Jag kom precis från min träning, pappa lär mig använda sand - min kraft - för att kunna slipa olika mineraler. Det går faktiskt ganska bra.. men det är svårt." Havsvargen flinade åt sitt eget misslyckade försök bara en stund tidigare. Det var minsann inte enkelt, nej. Han undrade om Modig hade krafter, hon också.
  "Pappa hörde för många månvarv sedan om en väldig speciell sorts ädelsten som skulle finnas här. Vi har inte hittat den ännu, men sällskapet letar vidare. Vi blir nog kvar ett tag."

”Speciell? Vadå för någon?” Modig mötte nyfiket Teis blick. Hon hade kanske inte varit i Shendu mer än några dagar, men hon var uppvuxen i Numoori, på fastlandet. Hon hade hört om många saker där. Kanske kunde hon hjälpa till? Hon brukade vara duktig på att hitta saker. Hennes magkänsla ljög sällan.
     ”Sand låter förresten som en häftig kraft. Jag kan… styra vatten? Lite? Inte för att det händer mycket här under”, skrattade Modig. Ett kort, lättsamt skratt. ”Jag har inte varit här så länge, men om du vill kan jag kanske visa dig runt? Lite? Så mycket som jag hittar i alla fall? Om du känner för det.” Modig log brett.
 
[Haha, åh, vi är snabbast. Känner du för att kanske avsluta? xD]

Tei nickade hastigt, ivrigt, när Modig lade fram ett tafatt förslag att visa honom runt så mycket som hennes kunskaper tillät. Han hade ännu inte sett mycket av Shendu, och den här porten.. han anade starkt att det fanns mycket att upptäcka där innanför, liksom omgivningarna han ännu lämnat outforskade.
  "Gärna, gärna!", utbrast han, och snodde runt ett varv med en glad snärt av stjärtfenan. Havsvargen kastade en blick mot den gapande öppningen i berget, där ett stim av små, blå fiskvargar tog sig ut -  tumlade om varandra i perfekt formation, och försvann bortom korallrevet. "Pappa sa att stenen, vart den nu finns, är ... ja, den ser ut som en pärla ur ett ostron, fast inte rund. Jag vet inte vad den ska vara bra för, heh", han ryckte lätt i Modigs ena framtass, drog henne med sig genom vattnet bara någon meter och släppte sedan. "Så håll utik! Men kom igen nu! Vi börjar väl med porten?"

[Kanske är lika bra xD]

”Det låter som en fin sten!”, utbrast Modig, och log brett åt den andres entusiasm. Det var en smittsam glädje. ”Mot porten!”, skrattade hon. Modig såg på Tei för att försäkra sig att han följde med när hon tog ledningen. Det här kunde bli roligt.
 
[Och Modig visade Tei runt efter bästa förmåga! Det var en rolig dag. Hepp! Avslutat c’:]