I något som liknade en liten dunge, befann sig två varggestalter. Den ena hade en tydlig brunblandad fäll, medan den andre hade en mer sandfärgad päls med ljusare inslag utströdda över hela kroppen. Den brune satt upprätt, med blicken strikt fäst på himmelen ovanför.
"Det bådar inte gott." viskade den brune som för sig själv, men kunde se hur den ljusare honan började vrida sig om där hon låg. Himmelen var täckt av mörkgråa moln, som fick luften att kännas tung. Det kändes givet att det skulle börja regna, men när var en tidsfråga.

Numph, den brunmelerade varghanen stirrade stint på molnen som skiftade i gråa nyanser. Dämpat kunde man höra mullrande som skvallrade om att en mindre storm var på väg in över Byoomi. Det var inte allt för ofta det regnade här, speciellt inte under sommarmånaderna - men oavsett om han uppskattade den svala, friska luften som stormens vindar sände med sig, så hade han aldrig riktigt funnit glädje i regn på samma sätt som andra gjorde. 

Arwena, hans sandpälsade partner, låg oberört och tuggade på kadavret av en hare som de gemensamt fångat. Numph hade ätit sig mätt, och fann ingen vidare tillfredsställelse i att tugga på benen av liket - men det gjorde Arwena; hon tycktes alltid finna nöje i de simplaste saker.

Numph släppte himlavalvet med blicken, och lät den istället träffa tiken.
"Vi kanske borde gå." mumlade han prövande. Nej, han hade verkligen ingen lust att gå i regnet.
"Vart? Vet du om något skydd i närheten?" Arwenas röst var lättsam, något road. Nej, det visste han inte. Något bestört suckade han, när han sakta men säkert började inse att han skulle få bemöta regnet trots allt. 
"Vi kan väl iallafall leta?" frågade han mjukt. Arwena svarade honom inte, men reste sig kvickt upp och ruskade dammen ur pälsen. Numph tittade osäkert på henne, innan hon nickade menande åt honom som ett: "led vägen". Villrådig om vilket håll de skulle gå, började han gå i vad som kändes som en sydöstlig riktning.

[Första rollspelet med Numph! ♥ Är dock lite ovan, men det ska nog gå över relativt snabbt... Hoppas jag. xD]

Med förundran i blicken satt Modig på marken och såg upp på den mörka himlen. Sedan de hade lämnat djungelns täta snår, och nått vad Jaro beskrev som ett nytt område, hade Modig tittat mycket på himlen. Till en början hade den varit klar och blå, med vita ulliga moln. Men nu var den mörk och tjock. Den skiftade på samma vis som den gjort hemma. Var himlen likadan överallt? Var det samma himmel?
    Valpen hade suttit stilla på samma fläck i vad hon själv tyckte var en evighet. Den stora, mörka varghanen hade lämnat henne för att jaga. Hon hade inte fått följa med, trots att hon hade visat hur snabbt hon kunde springa! Kanske var det för att hon fortfarande snavade över sina ännu något knubbiga ben, eller för att fenorna avslöjade henne varje gång de prasslade mot buskar och gräs. Mamma hade sagt att hon skulle växa i fenorna med åldern. Just nu såg de nästan för stora ut mot hennes valpiga kropp.
      Varje gång Modig tänkte på mamma kände hon sig ledsen. Jaro tog hand om henne. Han var snäll och fluffig. Om kvällarna kunde hon rulla ihop sig i hans trygga päls.  Hon tyckte om honom. Men hon saknade mamma. Hon sänkte blicken till träden och gräset runtom. Svansfenan fälldes upp och sedan ned igen med jämna mellanrum utan att hon tänkte på det. Det hade börjat bli tråkigt att vänta. Även om det inte hade gått jättelång tid än så tyckte valpen att det kändes som många långa år. Varför tog det alltid så lång tid att jaga? Hon förstod väl varför, men hon tyckte ändå att det tog för lång tid. Särskilt när hon satt och väntade.
     En plötslig rörelse fångade Modigs uppmärksamhet, och hon vände snabbt blicken efter den. En vit fjäril fladdrade mjukt genom luften, på väg från en liten blomma i gräset till en annan. Modig reste sig snabbt upp, endast för att lika snabbt pressa sig själv mot marken. Långsamt började hon smyga mot fjärilen. Hon skulle allt visa Jaro att hon minsann också kunde jaga! Ett beslutsamt leende dök upp i det runda ansiktet. Koncentrerat stack hon ut tungan mellan framtänderna, och omedvetet reste hon taggarna i nacken. Hon tog ett skutt framåt efter fjärilen, men den flög lätt undan. Hon gav ifrån sig ett kort ljud när hon tog ny sats och skuttade efter fjärilen en andra gång. Den fladdrade snabbt iväg och bort mot nästa blomma, och med ett litet skratt följde Modig efter, bort från den plats hon skulle vänta på.

Numph gick i ett nervöst tempo - han var nervös för att ett obehagligt, genomträngande skyfall snart skulle komma. Ännu var mullret väldigt avlägset, och han kunde inte säga om det kom närmare eller åkte längre bort. Alla virvlande, stressade tankar försummade hans andra sinnen. Men när han såg hur Arwena stannade i ögonvrån, gjorde han halt.

"Vad?" frågade han monotont, och rösten berättade tydligt att han inte ville stanna. Men den sandpälsade tiken gav honom bara en sträng blick som berättade att hon ville att han skulle vara tyst en stund. Och det var han. Otåligt inväntade han den stunden Arwena skulle ge han tillåtelse att prata igen, eller åtminstone att han skulle höra vad hon hört. 

Plötsligt hörde han - ett kort, bubblande skratt. Tillsammans vred de båda på huvudet emot ljudkällan. Självklart var Arwena den som tog täten och trädde fram först, för bara några trädstammar och buskar bort kunde han glimta en liten... fyrbent... varg? Det ovanliga utseendet tycktes inte avskräcka Arwena, snarare tvärtom. Numph följde motvilligt efter.
"Hallå där!" ropade Arwena till den udda, lilla vargen. På närmare håll kunde han tydligt urskilja att det var en varg, en valp. Men det som var så annorlunda var de fen-liknande-sakerna som stack ut, och alla taggar. Mönstret i pälsen var också väldigt.. uppmärksammande. 
"Hej." mumlade han, något osäkert. Den lille såg väldigt harmlös ut, men han var inte säker. Han försökte skicka nervösa blickar åt Arwena, men hon märkte inte av dem - eller så låtsades hon att hon inte gjorde det.

Modig följde fjärilen en stund, skuttade efter den och bet i luften i ett försök att fånga den, innan något nytt fångade hennes uppmärksamhet. Valpen stannade abrupt och reste skrämt taggarna i nacken innan hon förstod att ljudet varit en röst. Sidfenorna han börja fällas ut innan hon såg främlingen och snabbt slappnade av igen. Strax bakom den första främmande vargen kom en annan. Svansfenan viftade lojt av och an i en böljande rörelse.
     ”Hej!”, utbrast hon kort efter att hon upptäckt främlingarna. Så snart hon avslutat ordet kastade hon en distraherad blick efter fjärilen, bara för att inse att den hade försvunnit iväg bland träden. Typiskt. Hon vände sig mot främlingarna igen och såg på honan. ”Jag är Modig, vem är du?” Det randiga ansiktet vändes direkt mot hanen när hon fortsatte med; ”och du?” Hennes öron stod nyfiket spetsade framåt, och ryckte endast kort för att lyssna till den mörka himlens avlägsna muller. Mullret störde henne inte det minsta.

Den lille svarade dem utan att tveka, och med den typiska valpiga tonen. Det gjorde på något vis att stressen släppte en aning. Numph tog några steg längre fram och kom upp jämsides vid Arwena. Ett något besvärat uttryck vilade i hans anlete när han såg på valpen, Modig, var dess namn.
"Jag är Numph, och det här är..." Blicken växlade till Arwena, och hon tog genast över.
"Jag är Arwena!" Det var en drastisk skillnad på tonläge; hon hade en inbjudande, nyfiken ton och hans var... uppenbart tillbakadragen och blygsam.

Trots att han helst av allt ville bege sig härifrån, fly undan det hotande mullret, så kunde han inte låta bli att undra vad den unga honan gjorde här, ensam.
"Är du här själv?" Denna gång var tonläget lite mer självsäkrare, och inte lika tillbakadraget. Öronen som låg vinklade bakåt klippte lite, medans han såg fundersamt på valpen. Numph kunde se i ögonvrån hur Arwena såg uppmuntrande på Modig.

Modig såg sig om på nytt när de andra undrade om hon var där själv. Nej, hon var inte själv, hon var ju med Jaro. Men just nu var han och jagade, och Modig skulle vänta på honom. Men... var var det hon skulle vänta? Det hade varit någonstans.... längre bort.
     "Jag är inte själv", svarade hon och såg tillbaks på Numph och Arwena. "Ni är ju här! Och jag väntar på Jaro", fortsatte hon med samma glada stämma. Hon satte sig ner, bara för att lika snabbt ställa sig upp igen, fortfarande med svansfenan viftande.

Förstående nickade Numph till henne - ja självklart, de var ju också här nu. När hon nämnde någon vid namn Jaro, hummade han till lite.
"Är det din pappa?" Jaro lät åtminstone som ett hannamn, men han var inte säker. Chansningen gjorde honom lite illa till mods. Arwena stod bara tyst och betraktade de två. 

[ Kort och bajsigt... ]

"Nej", svarade Modig snabbt på hanens fråga. Hon rynkade pannan i en tankfull min. "Pappa är hemma... tror jag. Jag är inte hemma, men han är nog hemma." Hon ryckte på axlarna och plutade lätt med läpparna innan det glada leendet återvände till hennes runda ansikte.
     "Jaro jagar. Jag fick inte följa med." Hennes öron spetsades som om hon plötsligt insett något och hon fortsatte snabbt: "Inte för att jag inte kan jaga! Jag är en mästare, men jag ville inte att han skulle känna sig dålig så han jagar själv." Hon nickade som för att bekräfta det hon själv sagt. Hon tyckte själv att hon hade räddat det snyggt - att erkänna att hon inte kunde jaga själv hade ju bara varit pinsamt.

Numph kunde inte låta bli att skratta lite lätt på valpen. Den var roande. Dock ville han inte visa allt för mycket glädje vid den yngre; Arwena hade nämligen tjatat på honom om valpar ett tag nu, och trots att det var en av hans drömmar så var han inte redo - inte än. Diskret sneglade han emot Arwena som log brett emot Modig.

"Så, du är inte härifrån?" Det var en dum fråga, det hade hon ju redan förklarat. "Vart kommer du ifrån då?" Numph prövade ett snett leende, som snabbt dog ut då det kändes malplacerat. Men sannerligen var han nyfiken på att veta vart denna... konstiga varg kom ifrån - dess unika utseende måste ju härstamma från en unik plats, eller?

När hanen frågade var Modig kom ifrån så såg hon sig tankfullt omkring. Ja, var hade hon kommit ifrån?
     "Jag kom... där ifrån?" Hon nickade i den riktning hon trodde att hon hade kommit ifrån. "Jag har följt med Jaro från havet. Det är jättelångt bort!", utbrast hon upprymt, och fortsatte sedan med ett typiskt valpigt trött stön. "Vi har gått jättelångt!" Vissa dagar tyckte hon bara det var jobbigt att gå så långt. Hennes ben och tassar var inte vana vid att gå så länge, så det var jättejobbigt ibland. De hade gått i säkert evigheters evighet! Hon kunde inte se havet härifrån. Sen att skogen var i vägen tänkte hon inte på, även om hon inte hade kunnat se havet om hon så hade stått på en kal kulle.

Numph nickade förstående. Havet. Numph hade aldrig sett havet, men bilden av det han hade i huvudet var slående vackert. Snabbt såg han på Arwena, som satt sig ner med ett gladlynt uttryck i ansiktet. De olivgröna ögonen fäste sig på den lille igen. Numph ville se havet.
     "Vet du vart havet ligger?" frågade han, och ett något halvdant leende spred sig på hans mörka läppar. Det kändes dock så påtvingat att det dog ut några korta sekunder senare.

Modig gav ifrån sig ett nästan demonstrativt tankfullt ljud när hanen frågade om hon visste var havet låg. "Eeeehm...." Hon såg sig omkring, och blicken vandrade över träden och upp mot himlen så att hon höjde nosen mot skyn, innan hon såg tillbaks på de båda andra igen. "Det är typ... långt bort. Diiiitåt någonstans?" Hon lyfte ena framtassen och pekade med hela benet. Öronen pendlade tankfullt högt upp på det runda huvudet. "Någonstans där borta. Jättelångt bort." Hon nickade åt det hon själv sagt.
     Lika snabbt som hon tystnat så byttes den tankfulla minen till ett brett leende och spetsade öron, och Modig sträckte ansiktet mot främlingarna för att lukta på deras dofter. Det var så lustigt, att lukta i luften. Modig hade inte så gott luktsinne som de flesta andra, så hon tog ett par små steg närmare för att känna deras dofter bättre. När hon såg upp på honan i paret, som hon kommit närmst, så ryckte hon till och viftade snabbare på svansfenan. Framkroppen sjönk snabbt till marken.
     "Vill du leka med mig? Jag vill leka, vill ni leka med mig?" Hon såg mellan de båda äldre vargarna med hoppfull blick i det lekfulla ansiktet.

Tankfullt nickade Numph åt svaret. Idén av att se havet var lockande, men det kändes riskfyllt att följa en valps vägdirektioner. 

Den fenklädde valpen tog några steg närmare dem. Oförstående såg han på henne innan han insåg att hon luktade. Ett vagt, roat leende spred sig i hans anlete.
      "Vill du leka med mig? Jag vill leka, vill ni leka med mig?" Arwena skrattade upprymt åt Modig, men Numph sade inget. Det djupa mullret från ovan gjorde sig påmind igen. Nej, Numph ville inte leka - han ville hitta skydd. De olivgröna ögonen som sökt sig upp emot skyn föll tillbaka på den udda valpen. 
     "Jag är ledsen, Modig." svarade han monotont. Arwena kastade en sur, blängande blick emot honom. Hon var alltid mycket livligare än honom, och hon skulle passa utmärkt som mor någon gång. 
     "Men jag tror vi ska fortsätta nu. Du borde vänta här på..." Vad var det Modig sagt? Jarvo? Jarko? 
     "På Jaro." fyllde Arwena i. Numph såg på henne och nickade diskret som tack. Leendes såg han tillbaka på valpen innan han reste sig upp från den sittande positionen han intagit. Arwena följde hans exempel, om än han visste att hon gjorde det motstridigt. Om hon hade fått bestämma hade de säkerligen stannat här tills han som passade Modig kommit tillbaka. Tanken gjorde honom osäker, var det säkert att lämna henne ensam? Med ett bittert uttryck såg han mot valpen igen.

Svansfenan viftade glatt bakom Modig när Arwena skrattade, men hennes glädje fick ett abrupt slut. Hanen av de båda vuxna vargarna sade att de skulle fortsätta, och att Modig borde vänta kvar. Modig mötte hans blick med en besviken, butter min. Tråkmåns! Hon ville ju leka. Det var mycket roligare att leka än att vänta. Lydigt satte hon sig ändå ner, och sänkte nästan demonstrativt blicken till marken. Hela hennes uppenbarelse antog en besviken, ledsen känsla, från det sänkta huvudet till de hängande fenorna och öronen. Var hon tråkig? Var det därför de inte ville leka med henne, för att hon var tråkig? Försiktigt, fortfarande med sänkt hållning, sneglade hon åt sidan, över sitt eget framben för att se bakåt, åt det håll hon själv kommit ifrån. Kanske var det bättre att vänta. Tänk om Jaro blev ledsen för att hon försvunnit och lekte med andra.
     Men de ville ju inte ens leka med henne. Tråkmånsar. Hon såg upp på främlingarna med stora, ledsna ögon. Gå då, tänkte hon för sig själv. Gå då om ni har så mycket för er som är roligare än att leka. De kunde gå och lämna henne här. De ville ju ändå inte vara hennes vänner. Hon kunde sitta här, alldeles själv, och vänta ihjäl sig på att Jaro skulle komma tillbaka. För det tog alltid en evighet innan han kom tillbaks, tyckte Modig. Även när han bara var borta korta stunder var det en evighet i valpens värld.

Arwena uttryckte tydligt sitt missnöje när Numph mötte hennes blick. En lätt, nästan uppgiven suck lämnade honom och de olivgröna ögonen såg på valpen igen. Den här valpen var inte deras ansvar. Om de stannade här så fruktade månvargen att han skulle konfronteras av Arwena med sådant han gärna ville undvika så länge han kunde. Redan nu misstänkte han att tjatet om att skaffa en familj skulle intensifieras den kommande veckan... Mullret ovan tätnade och gjorde sig påmind igen.
     "Arwena, kom nu." sade han och tog några steg förbi Modig utan att möta hennes blick. Numph var inte hjärtlös, men han gjorde allt för att slippa de konsekvenser som skulle komma av henne. Jaro skulle säkert komma tillbaka och ta hand om henne när som helst, och valpen skulle glömma att vargparet ens varit där. Det fanns inget att oroa sig för - åtminstone var det så han intalade sig själv.
     Numph såg ett ögonblick på den fenklädde valpen. Det tog emot att lämna henne här ensam och utan uppsikt. Det var ganska dumdristigt att lämna en ung valp ensam, inte sant? Valpar var så nyfikna, otåliga och oförutsägbara. Så lätt distraherade. Egenskaper Numph inte riktigt hade utvecklat ett tålamod för. I framtiden drömde han självklart om en familj med Arwena, men inte nu - nu var tanken vara lätt avskräckande. 

[Så synd om lilla Modig ♥ Sötnosen! Du kan få avsluta om du vill. c:]

Modig följde demonstrativt de båda äldre vargarna med sina stora, sorgsna ögon när de lämnade henne. Hon såg efter dem när de försvunnit, innan hon sänkte blicken till marken. Efter en kort stund kom hon dock på fötter igen, ruskade på sig och vände om, tillbaks i den riktning hon trodde sig ha kommit ifrån. Kanske hade Jaro kommit tillbaka. Då kunde hon leka med honom istället. Hon viftade lite på svansen vid tanken. Ja. Då kunde hon leka med honom istället.

[Avslutat c:]