Den slanka honan satt stilla under det stora gapet i taket och studerade havsvågorna som långsamt rullade in över sanden. Utanför var det solnedgång och vattnet färgades till guld. Det var vackert. Efter en lång stund av stillasittande, då hon bara insupit atmosfären och den härliga saltdoften, så reste hon på sig och gick ner till vattenbrynet. Solen hade nästan försvunnit bakom horisonten nu och himlen var färgad i toner som gick från rött till lila. En krabba låg precis vid ytan och betraktade henne. Hon betraktade den tillbaka. Den var liten och grön till färgen, med båda de små klorna höjda framför ansiktet. Noke var inte hungrig, annars hade hon gärna nappat åt sig den orädda filuren som ett litet snack. 
Hon kände hur havet kallade på henne, drog henne mot sig, men något höll henne kvar på standen ett tag till. Kanske var det den vackra synen av solens sista strålar, kanske var det den friska havsbrisen, vad visste hon inte själv. Men på den våta stranden satt hon. Hennes tassar sjönk ner i sanden och bildade små leriga avtryck. Hon sniffade på vattenytan, skulle behöva röra sig uppåt till vattenhålet innan natten var över. De grova tentaklerna på hennes huvud slingrade sig runt hennes öron och smekte hennes nacke. En sträckte sig och torkade bort saltstänk från hennes ena öga och hon blinkade lätt. Den svarta blicken speglade det röda solskenet och fick en underlig gråbrun färg. Hon satte sig åter ner och fäste blicken vid horisonten. Funderade över dagens händelser och sorterade minnena i olika små fack i hennes tankevärld. Under natten skulle hon också jaga, undra om hon kunde få med sig några vänner på en ordentlig jakttur? Eller om hon kunde ta hjälp av någon av delfinerna i området. De hade samarbetat förut, de låg i sederna och det var faktiskt riktigt trevligt att samverka med de intelligenta vattenvarelserna. En lätt bekymmersrynka hade bildats i hennes panna trotts att tankarna på inget vis var buttra och hon fortsatte att skåda in i fjärran utan att ta mycket notis om världen runtom henne.



[Modig]

Shendu var en fantastisk plats. Modig hade befunnit sig på och runtom ön i flera dagar nu, och det kändes fortfarande som om hon inte hade upptäckt allt. Hon var på väg ner längs den slingrande trappan som följde insidan av Himmelsgrottans höga väggar. Hon kunde inte sluta slås av hur ofantligt stor grottan var. Den var ingenting mot Djupet under vattnet, men för en landgrotta så var den det största Modig någonsin hade sett. Öppningen i taket gav onekligen grottan skäl för sitt namn. Modig kunde se himlen klart därigenom, där färgerna börjat mörkna i solnedgången, inramad av de röda stenväggarna och grönskan som hängde ner mot marken långt inunder. Det var en fantastisk plats.
    Nere i grottans inre satt eller stod flera havsvargar, på sanden eller i vattnet innanför väggarna. Några tycktes samtala med varandra, andra satt ensamma och studerade himlens färger. Det var med lätta, lyckliga steg som Modig rörde sig ner för trappan. Den var bitvis fuktig efter de många vargar som rört sig upp och ner längs stenstegen. På sina ställen växte det gräs, små ormbunkar eller andra småväxter i sprickor såväl i trappan som på väggarna runtom. Stora delar av väggarna var fuktiga, och det droppade eller rann vatten från flera små okända källor längs den skrovliga ytan.
    Ljudet av en fågel fick Modig att se upp igen. Hon hade inte väntat sig att den skulle komma så nära dock, och så snart som hon såg upp möttes hennes blick av vita vingar. Överraskat skuttade hon undan från fågeln.
    Hon kände hur tassarna gled över en halare del av trappan, men hann inte reagera förrän hon snubblade och föll. I fallet hann hon inse att hon inte längre stod på fast mark, innan hon plötsligt slog emot vattenranden nedanför. Med ett ljudligt plask och en stor kaskad vatten träffade Modigs kropp och många fenor vattnet, endast för att slå emot sanden precis under ytan.
    Modig blev snabbt stilla, chockad och kämpande för att förstå vad som hänt. Hon blinkade upprepade gånger, och kisade mot ljuset. Vattnet hon hade landat i var inte djupare än att det hade nått en liten bit upp på hennes ben om hon hade stått upp. Hennes kropp värkte kraftigt, och med ett stön rörde hon på benen och fenorna för att känna så att allt fortfarande var helt. Tack och lov hade hon inte befunnit sig allt för långt upp på trappan, men fallet hade ändå varit gott och väl ett par språng högt.
    Graciöst, tänkte Modig till sig själv när hon med ett nytt, lågt stönande vred på huvudet. Hon kunde höra och se att några av de närvarande havsvargarna kommit fram för att se hur det var med henne, men hon hörde inte riktigt vad de sade med vatten i öronen. När hon försökte vända på sig smärtade det i bröstet, och hon drogs ihop i ett kraftigt hostanfall.

[Smidig som få]

Mononoke satt stilla och gungade lätt med den svarta blick fäst vid horisonten där solen försvann mer och mer för var sekund som gick och kastade ifrån sig ännu en nyans av ljus att dansa på himlen framför hennes ögon. Hon hummade tyst för sig själv och var helt inne i sin egen värld. Så från ingenstans nådde ett högljutt plask hennes lätt bakåtstrukna öron och vatten stänkte upp på henne. Skrämt vaknade hon upp från sin drömvärlden och såg sig om. En liten brun ungvarg hade ramlat ner från trappan bara några meter ifrån henne. Flertalet vuxna skyndade sig nu fram till dem för att se hur det gått för den lille. Mononoke var inte sen att reagera då hon väl fått grepp om situationen. Hon tog de få steg som skiljde henne och främlingen åt och tog snabbt kommandot över situationen.
”Se så, ge henne lite plats o andrum hörrni!”
Basunerade hon ut.
”Backa undan, jag har jordkrafter!”
Fortsatte hon sedan medan hon stegade fram.
”Hej, hur gick det min vän?”
Sade hon sedan med len röst och nosen vänd emot den unga honan.
”Har du skadat dig? Gör det ont någonstans?”

Så snart som Modigs hostattack lugnade sig så uppenbarade sig ett främmande ansikte över henne. Hon kunde höra antydan till en röst genom vattnet, och såg främlingens läppar röra sig, men hon kunde inte urskilja orden. Modig flackade snabbt med blicken, och drog ett par andetag genom munnen innan hon lutade huvudet för att se sig omkring. Det stod flera havsvargar runtom henne. Hon såg upp på trappan hon fallit från. Hon försökte att gunga över på sidan.
    Långsamt, och med lätt möda, lyckades Modig rulla över på mage. Hon fick krångla lite med de stora fenorna för att inte fastna med dem under sig själv. Det ömmade i hennes rygg, och strålade ut i benen. Huvudet kändes lätt. Omtumlat blinkade hon ett par gånger, och klippte med öronen för att bli av med vattnet i dem. Rösterna runtom henne blev tydligare. Hon såg upp på den närmsta främlingen. En vit hona, med mörka fenor och tentakler i nacken.
    "Ah..." Modig pausade kort, osäker på exakt vad som sagts eller frågats av henne. Förvirringen syntes i hennes anlete. "Jag- Det gick bra." Orden blev inte mycket mer än ett lågt, osäkert mumlande när de väl lämnade hennes läppar. Det lät nästan mer som en fråga än ett rakt svar.

Den unga honan verkade omtumlad och tycktes inte har någon större koll på världen runtom. Det gick bra, hävdade hon. Noke la huvudet på sned.
"Hur känns det?"
Frågade hon med en len röst. Hon var rädd för att förvirringen hos främlingen innebar hjärnskakning, det hade inte varit konstigt om hon fick det efter det där fallet! Hon sökte den andres blick med sina egna glänsande svarta.
"Mitt namn är Mononoke"
Sade hon och log.
"Jag har jordkrafter och kan hjälpa dig om det gör ont någonstans!"

Det var en väldigt fin främling. Hon hade ett vänligt ansikte med ett mjukt leende. Modig tyckte om det leendet. När främlingen presenterade sig själv som Mononoke insåg Modig att hon hade stirrat utan att säga något. Hade Mononoke ställt en fråga? Jo… jo det hade hon nog. Modig skakade lätt på huvudet, men det fick bara världen att snurra, och hon avbröt genast rörelsen igen med hårt hopknipna ögon. Efter ett par korta andetag sneglade hon upp på Mononoke igen.
     ”Jag är Modig. Eller… jag, eh, mitt namn. Jag heter Modig.” Smidigt. Hon såg ner på sina framtassar innan hon gjorde ett långsamt försök att resa sig upp. Det resulterade endast i klagande muskler och obehagligt pirrande ben. Modig drog hårt in luft genom tänderna, och slappnade av där hon låg på magen igen. Hon gav Mononoke en något skamfull blick.
     ”Jag eh… det är ömt. I ryggen. Och mina ben pirrar.” Hon kände efter i tassarna, svans och fenor efter vad som gjorde ont eller kändes okej. Modig ryckte lätt med sin vänstra bröstfena. ”Lite stelt… men det går nog bra. Tror jag.” Hon höjde huvudet och försökte sig på ett självsäkrare flin, men det resulterade bara i mer yrsel, och blev mer en grimas än ett flin. Ett litet, osäkert skratt lämnade henne. ”Kanske lite yr.”

Hon såg på den liggande honan med mjukhet i anletet. Hon var vacker, och verkligen en havsvarg. Noke hade aldrig skämts över sitt blandade blod men hon tyckte havsvargars extrema fisklika drag var både vackra och fascinerande. Men det antog hon i och för sig att andra tyckte om hennes tentakler också!
"Okej.." Svarade hon honan med en fundersam min "Ligg still så ska jag kolla" Fortsatte hon.
Hon granskade honan, lade en försiktig tass på hennes rygg och började känna igenom honan. Både på utsidan och på insidan med sin kraft. Inget verkade brutet, blåslaget dock, men inte brutet.
"Du verkar inte vara allvarligt skadad, men lite blåslagen."
Konstaterade hon till sist.
"Jag kan ge dig lite smärtlindrande"
I samma sekund som hon sa det började små gröna groddar fortplanta sig i sanden, och snart blommade där ut hästhovsliknande gröna blad. Hästhovsört, eller tussilago som blommorna kallades, var ett bra medel för att milda smärta för stunden.
"Tugga på dem där bladen en stund så ska du se att smärtan försvinner och huvudet klarnar lite, det är inte jättegott med det hjälper!"

Modig låg lydigt stilla när Mononoke gick runt henne och kollade efter allvarligare skador. Den ljusa tikens betryggande ord gjorde att lite av spänningen i Modig lättade. Det dämpade inte värken dock, och inte yrseln, men det var skönt att höra att inget var allvarligt.
     Förvåningen lös uppenbart i Modigs ansikte när växter utan förvarning grodde framför henne. När de gula blommorna slog ut kände hon igen dem som tussilago. Hon hade sett många sådana på fastlandet om våren. Modig gav Mononoke en något skeptisk blick. Hon hade aldrig fått för sig att äta blommor innan. Eller jo, hon hade kanske smakat en eller två när hon var liten, för att de var så färgglada. Men det räknades inte.
     Hon drog ett förberedande andetag och provade bladen. Det var verkligen inte gott. Inte alls. Modig grimaserade illa, men fortsatte ändå att tugga på bladen i hopp om att det, som Mononoke sagt, skulle dämpa värken något. Efter en stunds tyst tuggande och kämpande för att inte grimasera allt för mycket såg hon tillbaks på Mononoke igen.
     ”Tack.” Modigs röst var låg, men trots att den kom ur en skev blandning mellan ett leende och en grimas så var den tacksam.
 
[Inte säker på hur än, men tänkte höra om vi kanske kunde börja dra detta mot ett slut. Vi kan säga att Modig stannade en stund för att återhämta sig innan hon tackade Mononoke igen och återvände till sin pappa och bror c: ]