Achilles var helt slut efter dagens träning med Zey-So. Som vanligt hade de tränat tills ingen av dem knappt orkade stå. De hade tagit sig tillbaka till övriga flocken och han låg nu vid sidan av på rygg och såg upp mot stjärnorna. Han andades tungt, nästan som att han fortfarande var andfådd.

Achilles hade varit i flocken länge nu, men han var fortfarande rätt utanför. Och det var nog ganska naturligt, för han höll sig mycket för sig själv oftast. Han var ju nämligen här med ett mål - att fullfölja Iwakus träning, för att sedan kunna återvända till flocken Qu, starkare än någonsin. Iwaku och Aisu såg han som sina syskon, även om de naturligtvis inte var det på riktigt, men de var nog de närmaste släktingar han hadem ed tanke på att ingen av hans riktiga släktingar var vid livet, som han kände till åtminstone. Han tänkte på hans egen riktige bror Ares, som hade försvunnit spårlöst, troligen död. Det var så längesen han såg honom att han knappt mindes honom längre. Hans far var nog den enda släktingen som han verkligen mindes. Han svalde hårt när han tänkte på sin far och sista gången de hade träffats, och hur han visste att de var sista gången som de skulle ses när de skiljdes åt. Laulu, hans mor, hade Achilles aldrig träffat, inte så att han ens kunde ha ett minne av henne. Nej, han hade alltid sett Mivria som sin mor, han hade aldrig haft någon annan. Och Mivria och hans far Dolor var så nära varandra, att de lika gärna hade kunnat varit de två som fått honom. Ibland kunde han nästan önska att det varit så också, men det spelade egentligen ingen roll heller. Mivria skulle alltid vara hans mor hur som helst. Och då blev Iwaku och Aisu hans syskon. Iwaku hade han ju aldrig känt så väl, förutom nu då, men Aisu kände han väl, och såg henne som en nära syster, hon hade ju ändå levt i Qu under hans uppväxt, och Morg förstås. Men det var kul nu att faktiskt umgås med de två, även om han tränade större delarna av dagarna.

Han tänkte sedan på de övriga i Qu. Damon, Sleazoid, Leale. Han såg verkligen upp till dem. Och Filia förstås. Han ville träffa dem alla igen. De var hans familj. Ofta om nätterna så kunde han få den där hemlängtan. Därför höll han sig också avsides när han var här, för han visste att han en dag, kanske till och med rätt snart, skulle lämna Draugai. Samtidigt som han längtade hem, så skulle det även bli jobbigt att lämna denna plats och vargarna här. han skulle sakna att träna med Zey-So om dagarna, och han skulle sakna Aisu och till och med Iwaku. Men nu bedrev gick han mest och väntade på att få höra av Iwaku att han var redo att återvända hem.

Han kände själv skillnaden. Achilles var snabbare, starkare, han tänkte mer taktiskt och var skarpare i sinnet. Rörelserna var smidiga och han var mycket mera uthållig nu. Han hade växt till kroppen men även sinnet. Han kände sig inte längre som en ungvarg. Han kände sig som en krigare, och han längtade efter att få bevisa detta för Iwaku, och för alla andra. Han ville slåss och kämpa för Qu, stå vid deras sida, och inte längre behöva vänta hemma medan resten var iväg för att riskera sina liv. Han hade förändrats. Han log sedan för sig själv. Nåja, nog var han ändå samma Achilles fortfarande.


[Vem som helst i flocken får komma och snacka med Achilles om man känner för de :'D]

Aisu hade spenderat mesta av dagen med att promenera runt på reviret. Ibland gjorde Alexia henne sällskap, som höll ett öga på reviret uppe från luften. Ibland hade hon bara haft sig själv som sällskap. Och ibland hade hon haft Envidia. Den där rösten inom henne som hon hade kommit att stundvis sakna när den inte var där. Hon hade lärt sig att leva med Envidia på ett helt annat sätt nu. Aisu kände henne inte längre som en inkräktare, utan snarare som en del av henne själv. Den känslan skrämde henne en hel del, men ändock fanns den där. Känslan av att Envidia var en del av henne, att hon skulle sakna henne om hon försvann, att hon skulle känna sig ensam utan henne.
Aisu rös till och skakade av sig tankarna.
Inom henne ljöd ett gapskratt.

Tyst med dig..., muttrade Aisu med ett buttert yttre.
Men jag kan inte tro det jag hör. Skratt. Du skulle faktiskt sakna mig om jag försvann? Du gör mig rörd, Aisu lille. En sarkastisk fnysning, tätt följt av mer skratt.

Vad hon inte skulle sakna var allt detta småretandet, det gick henne verkligen på nerverna ibland.
Så gott det gick stängde hon ute Envidias skratt, koncentrerade sig på den stora röde hanen hon vänt riktning mot. Skratten blev till en sorl i bakhuvudet, och det var ett nöjt flin som bredde ut sig i hennes ansikte när hon lade sig ner bredvid Achilles.

"Allt väl?" frågade hon samtidigt som flinet övergick i ett leende. Hon gillade att ha Achilles som en del av flocken, även om det bara var tillfälligt. Bättre än inget, i hennes mening.

Valpen skuttade glatt runt bland träden. Trots att det var höst i stora delar av Numoori fanns det fortfarande möjlighet att jaga ett fåtal fjärilar i Byomi. Elphaba gjorde ett nytt försök till ett anfall, endast för att återigen missa och se den blå fjärilen försvinna. Hon grimaserade missnöjt åt den innan hon vände ryggen till. Hon kunde hitta andra att leka med, så som Leviathan. En bekant doft fann sig väg till hennes nos. Mamma. Hon började skutta iväg i riktning mot modern. Kanske ville hon leka med henne. Eller kanske träna. Så länge det inte gällde att träna krafter gjorde det ingenting. Enda sen hon förlorade en del av nosen ville hon inte ha mer med sin kraft att göra. Det hade gjort ont och skrämt henne. Mycket.

Ytterligare en doft fanns sin väg till hennes nos. Den var bekant även om hon inte var helt säker på vem det var. Achilles hade hon för sig att han hette. Kanske. När hon kom närmare fann hon mycket riktigt sin mor och hannen, vars namn hon fortfarande inte var helt säker på, stå tillsammans och prata. Elphaba satte av i galopp och tacklade sin mammas ena framben. Det slutade med att hon studsade tillbaka och föll omkull.
"Hej mamma." sade hon med ett leende på läpparna.
Hade hon tur kanske både ville leka med henne.

Achilles såg Aisu komma och han flinade mot henne. Hon var verkligen vuxen nu mera mot när hon hade lämnat flocken. Han följde henne med blicken när hon la sig bredvid honom där han själv låg utslagen.

"Det e fint" Sa han och försökte verka lite macho och oberörd, men han hade nästan svårigheter att prata och kraxade till något av tröttheten, fortfarande nästan med känslan av andfåddhet, och han blev därför avslöjad väldigt fort. Om man tittade noga så kunde man se hur hans ben och muskler darrade något av adrenalinet som höll på att lämna kroppen.
"Iwaku är inte nådig med oss" Sa han menande, och nickade bort mot Iwaku som satt med de andra, först med en fejkad ond blick som snart övergick till ett flin igen.

En av Aisu's valpar kom förbi, en dotter. Achilles hade inte lärt sig namnen på dem ännu, eller vem som var vem. Han följde henne med blicken när hon gick fram till sen mor. Han fylldes av en varm känsla, och kände att han själv ville ha egna valpar en dag. En skön känsla. Som om han fick se en bit av en ljus framtid.

Aisu kunde inte låta bli att skratta till. Hans ord och hans röst motsade varandra, men hon valde att inte kommentera det även om det frestade. Hon hade aldrig tränat med Achilles tidigare, men hon kände sig broder. Och hon skulle inte vilja slåss mot Achilles nu när det var Iwaku som hade tränat honom.
"Ja, han kan vara en tuff lärare", svarade hon och skulle precis fortsätta säga något när hon i ögonvrån såg hur Elphaba kom i full fart mot henne. Valpen sprang in i hennes ben för att sedan falla bakåt i gräset. Synen fick Aisu att ge ifrån sig ett roat skratt. Sedan vände hon blicken mot Achilles igen.
"Men å andra sidan har ni fått både minnen och kunskaper för livet", fortsatte hon, för att få ur sig det hon tänkte säga innan Phaba kom in som en virvelvind.

Elphaba fnissade till tillsammans med sin mor. Hon rullade upp på tassarna och satte sig mellan hennes framben.
"Vad gör ni?" frågade hon medan hon vände blicken upp mot Aisu.

[Längsta svaret i mitt liv]

Achilles nickade instämmande.


"Ja, och jag respekterar honom djupt." Sa han nästan ursäktande. Även om Iwaku var lätt att hata under de hårdaste passen, så gav han samtidigt så mycket till Achilles, sånt han skulle få nytta av hela livet. Iwaku var inte lätt att lära känna heller, men Achilles kände att han hade kommit honom närmare under träningarna ändå. Lärt känna på ett mer fysiskt plan. Han uppskattade det verkligen, för tidigare hade han mest hört om Iwaku, men aldrig umgåtts med honom som de hade gjorts nu. Aisu och Achilles hade ändå bott en del I Qu tillsammans, så han kände henne bättre. Men en del av honom såg både Iwaku och Aisu som sina syskon, han hade ju inga andra i livet som kunde fylla den syskonrollen.

"Jag vill bara att ni ska veta att den här vistelsen betyder mycket för mig. Att få umgås med er." Han misstänkte att de inte direkt brydde sig mycket om honom, Aisu och Iwaku var ju ändå kullsyskon på riktigt och levde ihop nu mera, så Achilles måste kännas som rätt oviktig i deras ögon. Han kunde förstå det, och han skulle inte klandra dem det minsta. De var ju betydligt äldre än han själv dessutom, men än dock så var detta fortfarande viktigt för hans egen skull. 

Achilles såg mot valpen och flinade lätt, och han la sin stora tass på hennes huvud. "Vi håller på med viktiga vuxensaker som valpar som du är för liten för." Sa han med tillgjord röst som hade en lekfull underton.

Med spetsade öron lyssnade hon på det Achilles och hennes mor hade att säga till varandra. Hon nickade kort när han sade att han respekterade Iwaku. Det gjorde hon också. Han kunde vara lite läskig ibland, men hon tyckte om sin morbror trots allt.

När en stor tass placerades på hennes huvud vek sig öronen ogillande bakåt, innan de stor rätt ut på sidan. Hon fnös innan hon lekfullt bet tag i den.
"Jak schka bi lika schto schom baba och Ivako." sade hon med med munnen full av tass.
Ja, en dag skulle hon bli lika stor som dem. Och då skulle Achilles allt få se!

Aisu kunde inte låta bli att ge ifrån sig ett roat skratt när Elphaba svarade Achilles med hans tass intryckt i munnen. Även om valparna kunde vara en plåga ibland så var det minst sagt roande att ha dem vid sig. Det var med en värme i bröstet som hon kallade dem för 'plåga', för nog älskade hon dem oavsett vad de gjorde eller vad de sa. Det var väl lite det som var en del av att vara mor, eller förälder i allmänhet, att älska sina barn oavsett. Att känna att de var hela ens värld, att man skulle göra allt för dem, och älska dem även när de var stöddiga eller gjorde saker de visste att de inte fick. Allt från att vara beskyddande, kärleksfull eller bestämd.

"Att ha er här betyder mycket för mig också", svarade hon och vände blicken till Achilles. "Och jag är säker på att Iwaku känner likadant. Jag önskar bara att er vistelse kunde vara längre", det var ett smått sorgset leende som spred sig på hennes läppar. Men hon visste att de skulle ses igen, om inte annat för att Aisu ville ta med sig valparna för att hälsa på sin mor. Men den dagen var det ett tag kvar till dock, först fick de växa till sig lite.