Tiden var inne.
De befann sig i döda skogen, nära Mardouf, där vittringen av vargar låg tjock i nya och gamla spår. Kvällens svala solsken strilade ned genom knotiga trädkronor, där bleka stråk av dimmor tog musten ur bladens alla färger. Exodus päls lös vit mot omgivningen, där de röda stråken var de skarpaste glimtarna av färg på långa vägar.

Efter en vandring längs stigar utan slut, med falska mål och sanna vänner, så var han till sist här. Framme. Inte vid målet, men vid början. Med sig hade han Malphas, tvär och odräglig likt förut, men med mer värde än resten av vargarna han sökt och funnit. Där de andra legat bekvämt på trötta tassar och gnällt över tillvaron så hade han och Malphas sett att tiden var inne. Bra var väl det att de andra inte var här för att bygga morgondagen, då de inte kunde drömma större än om varma lyor, mat och valpar.
Valpar.
Det gick risningar av irritation genom pälsen över hans nacke vid blotta tanken.
Glöm det.

Exodus stannade tvärt, mötte Malphas blick, och drog ett djupt andetag. Hans djupa yl ljöd genom skogen, ett kall omöjligt att ignorera. Förhoppningsvis. Han lät tystnaden breda ut sig, lyssnade, andades, och ylade igen. Det var länge sedan Qu fått veta om Draugai ens existerade, eller om de var vad de en gång varit.

"Vargar av Draugai!"
Hans röst dånade genom skogen, en stormvind som störde friden bland döda träd och grönt blomster. Blicken irrade stint omkring, då han gick varv på varv i den öppna glänta de stannat i. Stegen var långa och otåliga, han knyckte med svansen och sitt huvud, fuktade sin nos, lät sin blick möta Malphas och den kalla elden brinna starkare i sitt bröst. 
Lät de färska och gamla spåren av varg och revir fylla sina lungor, en tröst i väntan som tycktes oändlig efter en vandring som varit än längre.
Åter stämde han upp;

"Vi kallar på Draugai för deras svurna allians till Qu!"
Exodus stannade, och såg ut över skogen då han lät tystnaden bli sitt svar. Väntade, med förväntan i sin blick.

[Utspelar sig tidigare under sommaren]

Den matt svarta lilla skuggan hade vandrat nära recorets utkant för att... Hon helt enkelt inte hade något bättre för sig och hon vill vara till nytta för flocken och visa att hon är en kraft att räkna med.

Hon är ingen liten valp längre. Det är en slank och smidig varelse som ljudlöst rör sig genom dimman. Hennes blick är glödande blodröd och hennes kompakt svarta fäll smälter ändå in i den grå dimman.

Hört som bryter tystnaden får tiken att stanna upp. Öronen spetsar på huvudet och bakbenen böjs något när hon sträcker sig uppåt i en vakande pose. Hennes blick mörknar något när hon låter den mörka gå vara med i leken.
Det här kan bli kul.
Den svarta kroppen sätts i rörelse och hon tar sig ljudlöst framåt. Mjuka tassar med indragna klor placeras metodiskt på marken och vargen tar sig fram snabbt. Det är den bruna främlingen som hon får syn på först. De röda märkena på den vita främlingens kropp avslöjar denne men det tog ett tag att fästa blicken på denne.

"Vad gör ni här?" Frågar hon. Rösten är inte direkt frågande utan det låter mer som att hon var startar en konversation. Den svarta tiken kliver fram och ställer sig framför de två större hanvargarna.
Vilka läckerbitar. Hon lyckas stoppa impulsen av att placera ett flin på läpparna.
Först undersöka situationen.

(Kursiv stil är Gini's och den Mörkas konversation med varandra. Det är något innan annan kan höra.)

Svaret kom tyst. En varggestalt lösgjorde sig ur dunklet mellan träden, en hona vars tysta steg och mörka fäll tycktes väl inpassade i den dystra omgivningen. Exodus vassa blå blick föll på henne, hård och dömande, mätte denna varg vars fäll bar doften av Draugai. Eller vad han antog var Draugai. Vad som borde vara Draugai.

Den stora vita vargen blåste upp sig, bet ihop käkarna och lyssnade på den närmast artiga fråga som varghonan ställde. Direkt aggression var åtminstone inte den första reaktionen, eller uppenbar förvåning. Bra. Han hade kunnat föreställa sig värre.
Exodus kastade en kort blick mot Malphas, som stod tyst och instämmande några steg bort, innan han grävde in sin stinna blick i den svarta vargen igen.

"Mitt namn är Exodus, det här är Malphas, från Qu", presenterade han dem kort. "Vi är här för att tala med Draugai. Vi vill veta om det finns vargar bland er som har styrkan att göra handling av ord, likt oss själva." Exodus ord var korta och direkta, simmande av den otålighet tillika styrka som låg nära under den hårda ytan. Han var ingen varg med tålamod för utsvävningar och sidospår, han hade vandrat alltför länge för att vänta längre.

"Är du en av flocken Draugai? Var är de andra?" Han kastade en tvär blick omkring dem, simmande i vargdofter, väntande på fler gestalter som dolde sig bland dis och dunkel.

Var de kommer ifrån är oviktigt. Ska vi ta en tugga? Det mörka är sitt vanliga muntra jag men det är Nagini som bestämmer. Hon ignorerar det mörka och tar ett steg fram.
"Jag är Nagini, av Draugai".[/i] den glödande blodröda blicken sveper från den vite hanen till den bruna och så tillbaka igen. Hon har ingen aning om vad de gör här eller vad de vill. Eller om de ens känner för att berätta något för enbart henne. Hon vet i alla fall att flocken inte är långt borta.

Det mörka trycker på. Vill vara med i leken. Det vill sträcka sig ut mot dessa två främlingar. Malphas och Exodus. Vill känna på dem.
[b]"De andra är inte långt borta. Du blev hörd". Svarar hon. Den vite kommer förmodligen vänta på att fler anländer. Svart rök sipprar sakta ut ur hennes svarta nos.
"Om ni söker vargar som har styrkan att göra handling av ord så har ni kommit rätt". Lägger hon till. Hon har vuxit upp med de här vargarna. Hon följde med Aisu hit när hon bara var en liten valp. Nu står hon här som en ung stark varg. Hon har kommit ennlång väg och hon litar på styrkan hos sina flocksyskon.

Ylet påkallade hennes uppmärksamhet genast. Ända sedan Iwaku kommit tillbaka hade hon varit mer uppmärksam än innan, hon ville inte vara med om att flocken kuppade mot henne. Men hon var inte nära främlingarna, så andra skulle garanterat hinna före henne.

De var med långa språng hon tog sig fram genom skogen, hoppade över rötter i hennes väg och rundade träd. Inte så fort hon kunde men hon ville inte ta allt för lång tid.
Qu
Namnet var bekant. Inte bara för att Aisu nämnt att hon ville se till så att deras allians fortfarande höll utan hon tyckte fortfarande det verkade bekant sedan innan.
Tankarna snurrade inte så mycket som dem borde utan hon fokuserade bara på att komma fram så fort hon kunde. Hon kunde skymta en spöklik vit skepnad mellan stammarna och saktade av. De hade säkert hört hennes tassar och hon försökte inte vara tyst nu heller. Ansiktet behöll sin neutrala mask när hon steg ut i gläntan. Belåtet såg hon att Nagini redan var där och mötte främlingarna. Den vita var nästan för stor för att vara tillåten och hans röda markeringar gjorde det nästan svårt att titta på honom. Den bruna gjorde inte lika ont att titta på även om han också var större än Tezuka själv.
Med vaksamhet i blicken slöt hon upp vid Naginis sida och studerade de två i några sekunder innan hon öppnade munnen.
"Var hälsade." det var en artig fras, men vaksamheten var fortfarande tydlig i hennes röst. Hon hade inte uppfattat deras namn innan hon slöt upp med Nagini och visste inte riktigt hur hon skulle bemöta de två... Men Draugai och Qu hade ändå en allians så hon tänkte inte jaga bort dem utan en riktigt bra anledning.
"Jag är Tezuka." sa hon "Vad är era tankar med att påkalla alliansen mellan Qu och Draugai?"
Hon behöll sin neutrala mask, även om öronen var vända framåt av nyfikenhet.

Så hon var från Draugai. Det gick ett sus genom hans bröst då misstanken bekräftades, en risning genom raggen över hans nacke. Trots att han vägrade bygga upp orimliga förhoppningar nu, så som han gjort inför mötet med Qu, så fann Exodus att elden han bar brann hett vid tanken att de började komma någonvart. Till sist. Kanske.

Han hummade kort som bekräftelse av hennes ord, att fler borde komma snart. Att hon sade sig vara vad de sökte reagerade han inte på, registrerade orden men lade ingen vikt vid dem. Att höra ihåliga ord och tomma löften var han alltför van vid efter tiden hos Qu.

Ytterligare en honas doft sällade sig till dem, och snart slöt en skarpt svartvit varg upp bredvid den svarta honom. Exodus vände sin blå blick till henne, mätte henne och djupet i hennes ögon. Även denna hona påvisade en återhållsam artighet, om än rättmätigt vaksam. Han hade varit mer besviken om hon inte varit det. Ogrundad tillit var svaghet, och Exodus sökte inte svaga vargar.

Den stora rödvita vargen sträckte på nacken, såg på de båda honorna med en hård och beslutsam min under ögon som brann av vilja.
"Vi är inte här som representanter av Qu", konstaterade han tvärt. Det fanns ingen poäng i att ljuga, det tjänade inget syfte. "Vi är här som två vargar med viljan och styrkan att agera, men för att göra vårt avtryck större så behöver vi vara fler." Exodus talade kort, direkt, och utan att linda in vad han ville. Det fanns ingen poäng med det. Vargar som behövde lockas med mjuka ord var inte vargar han sökte.

"Qu sitter på sina tassar och väntar på ett ögonblick som aldrig kommer. Vi ser att vi måste skapa det ögonblicket om det någonsin ska komma. Vi vill skipa rättvisa i Numoori. Ingen står till svars för vad de gör. Själviska vargar gör vad de vill och rättfärdiga vargar är för bekväma för att göra det svåra och opraktiska. Jag och Malphas ska agera där alla andra väntar." Ett direkt konstaterande, ett löfte om blod för de rättfärdigade. Exodus fuktade sin nos, borrade in sin blå blick i den svartas blick, sen i Tezukas.

"Vi vet att Draugai en gång sades vara en krigarflock. Vi vill veta om det fortfarande stämmer. Vi vill veta vad ni slåss för." Exodus drog ett djupt andetag, såg upp mot den eldfängda kvällshimlen med en dröm om blod och eld. Solens döende ljus speglade sig i hans bleka ögon, där elden gränsade till galenskap. Han såg ned på honorna igen, ovanligt lugn och målmedveten.
"Om ni är ytterligare en flock i raden av alla de flockar som bara slåss för er själva, eller som ligger i lyan med mat, valpar och själviska begär i tankarna, så har vi inget här att göra."
Han var kort, direkt, och tydlig med sin ovilja att spilla värdefull tid. Det fanns viktiga saker att göra, och det var tydligt att ingen annan tänkte göra dem åt dem.
Eller?

Hon lyssnade uppmärksamt på bilden den vite målade upp med sina ord. Det var inga förskönande ord, men det var dåraktigt att lita på en främlings löften om förändring. För allt vad hon visste hade han aldrig gjort annat än ljugit hela sitt liv.
Hon var tyst i flera sekunder och funderade innan hon till slut tog till orda.
"Om ni inte är medlemmar av Qu har ni ingen allians att handla med." konstaterade hon, för att sekunden efter le ett snett leende "Med det sagt finns det krigare bland oss. Men vi har... eh, lidit av lite förvirring angående alfarollen." Leendet dog och hon mötte bistert den vites blå blick. Det var tydligt att hon inte var nöjd med detta och inbjöd inte till vidare diskussion i ämnet. Hennes blick gled över till den brune innan hon åter talade till den vite.
"Vad mig anbelangar är det du talar om precis vad Draugai är till för, det är det Draugai är för mig. Dock är inte detta någonting jag kan besluta för resten av flocken i detta nu. Jag har ledarrollen medan vår alfa är iväg på ett uppdrag för egen gärning" Hennes blick tillät inget ifrågasättande.
"Det är upp till var och en i flocken om dem vill vara en del av det som Draugai skapades för att vara, i alla fall under denna tid." Tezuka sneglade ner på Nagini. Den unga var väldigt läraktig och hade styrkan att bli någonting stort. Hade beslutet bara varit upp till Tezuka skulle det inte funnits någon tvekan. Hennes tassar ville göra någonting, inte bara vänta.
Hon var utled på att vänta
"Det finns de hos oss som är villiga att slåss för rättvisa, hur många de är kan jag dock inte ge dig ett rakt svar på, bara att de finns."

Tezuka anslöt sig till platsen och Nagini kunde inte vara mer glad att se henne. Den glödande blodröda blicken fästs på tiken som den unga ser som en mentor. Så mycket har hon lärt sig av Tezuka och det är hon evigt tacksam för.
Hon vänder den glödande blicken till den vite främlingen igen när denne och Tezuka växlar meningar. Nagini lyssnar lyhört och intresserat. Det mörka rör sig innerligt där inne och rörelsen letar sig ut i de svarta tassarna och lätt otåligt börjar trampa lite på stället.
Nagini ser på Tezuka igen och lyckas för en stund möta den äldre eldtikens blick. Det den vita hanen talar om låter väldigt spännande. Något Nagini och Det Mörka hade gett sig in i direkt om de gått chansen. Hon blir stilla igen. Det Mörka lika så. Nyfikna ser de på de två främlingarna och förväntansfulla på vad som ska sägas härnäst.

Exodus gav upp ett otåligt, irriterat ljud. Han förstod henne. Förstod väntan, talandet för alla vargar som inte var där, men det ekade så skarpt av Qus ihåliga löften och obeslutsamhet. Han hade inte vandrat över Numoori för mer av samma sak. Exodus knyckte med svansen.
"Vi - jag - är inte här för att tala i cirklar och vänta på beslut som aldrig kommer eller ledare som sviker sin flock", konstaterade han kort. "Jag bryr mig inte om vad för syfte ni säger er ha om ni inte agerar, för det är just det som Qu gör. De väntar i oändlighet och klagar på att tiden aldrig är inne. Vill ni göra det också så är det upp till er. Vi är inte här för att be om allmosor. Starka vargar med drivkraft gör bäst i att slå sig samman, de andra kan stanna där de är." Exodus fnös, bitter över nederlaget hos Qu. Här såg han mer hopp, hos dessa honor vars blickar vittnade om drömmar om krig hellre än valpar.

"Jag talar inte till flocken Draugai, jag talar till vargarna i flocken. Om här finns krigare som vill göra mer än att vänta, tala och lova, så tar vi emot de som vill jaga rättvisan med oss. Jag skulle inte slösa tid på att tala med er om jag inte trodde att det fanns något värde här. Fatta beslutet för er själva. En alfa som lämnar sin flock för sina egna själviska syften är ingen ledare." Missnöjet i Exodus mörka röst var påtagligt. Så typiskt Numooris flockar, ledda av dessa självupptagna individer som jagade sin egen tillfredsställelse och prestige. Vad var en flock utan sin ledare, där individerna inte kan tala i dess frånvaro? Inget.

Den stora vargen brummade lågt, kastade ett tyst ögonkast till Malphas, och talade åter;
"Ni ska få er betänketid. Tala med de övriga ur er flock, om ni tror att de är redo att göra handling av sina ord. Vi återvänder vid höstens slut. Vill ni strida för det rätta med oss så ger vi er en möjlighet till det då."
Tiden väntade på ingen, allra minst dem. Ondskan hade fått frodats tillräckligt länge.

Hon nickade medhållande även om blicken fick något kyligt i sig. Hennes tassar var bundna till flockens välmående och hon kunde inte kasta ut dem i någonting utan att riskera Aisus vrede när hon kom tillbaka. Hur hade han mage att tro på att hon inte skulle välja att slåss? Irritationen över den vites ord syntes inte i hennes ansikte när hon åter nickade, även om blicken fick en hårdare glimt.
"Jag kan inte annat än hålla med dig just nu och ge dig löften som du förväntar dig att jag inte kommer hålla." svarade hon frostigt "Men när hösten närmar sig sitt slut ska jag se till att alla som vill någonting är medvetna om sina val och redo att ta dem." Blicken var bestämd och visade tydligt att om hon fortfarande ledde flocken då skulle hon ha alla stridsdugliga vargar redo.
"Tack för möjligheten." sa hon med ett litet, litet, snett leende.

Malphas stod stilla med ett uttryck vilandes i sitt anlete som lätt kunde förväxlats med ett som varit uthugget ur sten. Han avvaktade, mötte Exodus blickar för varje gång den högresta hannens blå ögon sökte sig till honom, fanns där för att beakta och bevaka under tystnad. 
Exodus röst ljöd genom skogen, kallade ut till de rastlösa själar som kallade området sin hemvist. En mörk hona steg fram, artighetsfraser utbyttes. En stund där på sprang en äldre hona fram ur dimslöjorna.
Malphas nickade kort och instämde till orden som lämnade medbroderns läppar efter att honan talat om Draugais situation. Hon gav skenet av att vara duglig för uppgiften men framförallt villig. Bra. Han synade med en skarp blick den yngre som varit först att sluta upp i deras sällskap. Det låg något lika mörkt över henne, i henne, som färgen på den fäll hon bar. Han snuddade varsamt vid hennes sinne men drog sig tillbaka och lät istället trådarna sträcka ut sig över området för att känna av det. Några få sinnen men allt för långt borta.
"Fånga den," sa han stelt efter att den äldre tiken yttrat sin uppskattning. "När den återvänder." Den silvergrå blicken föll över båda honorna. 
"När vi återvänder. Var redo."

Tezuka nickade medhållande när den bruna tog till orda för första gången.
"Det ska vi." svarade hon, nickade till avsked och vände sig om för att gå sin väg. Hon nuddade Nanginis sida i sin vändning för att säga till ungtiken att det var dags för dem att gå.
När de var utom hörhåll från de båda frågade hon efter deras namn, och fick dem.
"Sprid det i flocken, att QU vill veta vilka Drugaiare som vill strida för rättvisan, att vi har till hösten på oss att bestämma oss." Det hela var kortfattat men flocken behövde veta och hon kunde lita på att Nangini skulle hjälpa spridningen av budskapet på effektivaste sätt. Hon nickade kort mot den svarta innan hon själv satte av för att berätta för flockmedlemmarna vilken möjlighet de fått.

[AVSLUTAT]