Virel var tryckt mot marken och den stekheta solen brände hans päls, eller hans och hans, hennes, ifall du frågade han själv, han har alltid trott sig själv vara en tik, varför vet ingen.

Virel kollade upp på himlen, inte ett enda moln så långt ögat kunde nå, han hade lämnat sin familj för att han ville uppnå sitt öde, han ville hitta ledaren för devils och övertala denne att ta med honom i flocken. Hans blick åkte ner mot marken och började söka efter vatten, han visste ju redan att det inte skulle finnas, men gjorde ändå en rutincheck. När han gett upp att kolla sig omkring så använde han sina inre krafter för att lyfta upp sand, spelar ingen roll hur torr en öken är, gräv tillräckligt djupt så hittar du vatten, när sanden började bli mörkare hoppade han ner i hålet och började gräva med tassarna och strax hade han en mindre summa vatten, det var inte mycket, men det var åtminstone något.

när han släckt sin törst så hoppade han upp ur hålet och fortsatte sitt sökande efter devils medlemmar

(Pet)

Sand, sand, sand. Så långt ögat kunde nå. Han suckade dramatiskt, himlade med ögonen. Han var en Infernokorsning, men även dem behövde vatten.
Varför hade han kommit hit egentligen? Här brände ljuset, gjorde honom svagare, men det fanns inget vatten, ingen kyla som kunde skada honom. Han kunde inte heller använda sin fördömda skugga.

Långt där borta syntes en varg, och det kurrade i magen. Han hade inte tänkt att gå så långt som kannibalism, men.. Han slickade sig om munnen.
Eller kanske var det en hägring? Han flinade. Det kunde vara en övergiven själ som hade gått vilse här - allt såg ju likadant ut.
Han började trava emot gestalten, för att sedan anta en snabbare gångart. Han sprang ikapp vargen, svängde så att det flög sand, och stod nu framför den, morrande och flinande. "Vart är du på väg?" Frågade han, la huvudet på sned. ...Om det blev strid kunde han ju alltid också testa dess krafter.

Virel hostade litet när sanden flög runt honom, när den lagt sig kunde han se en annan varg, en varg som verkade vara illasinnad eftersom det första den gjorde var att morra. "Jag letar efter Devils medlemmar" sade han med ett leende "Du då?"

Han mindes hur hans moder sagt hur fina tikar uppförde sig, tala alltid om ditt namn först. Ett vänligt leende spred sig på hans läppar "Jag heter Virel, förresten" men den fina masken åsido så började han lyfta upp sand bakom den potentiella motståndaren.

"Devils medlemmar? Hah.." Faktum var att han inte visste särskilt mycket om dem, och faktiskt var ganska intresserad av att träffa någon av dem. "Jag? ... Eh.." Han vägrade erkänna att han var ganska vilse. "Jag är en vandrare, och råkade stöta på öknen. Och vad är bättre än ett varmt ställe för en inferno?" Han flinade igen. Aldrig att han skulle kunna äta något som verkligen kommunicerade med honom. Eller kunde han? Det kurrade i magen igen.
"Virel, huh? Jag är, eller kallas i alla fall, Midnight"
Han uppfattade ett svagt ljud, som sand som rörde på sig, och han undrade om det kanske kunde vara fotsteg, någon annan som kom vandrande i detta oändliga, ljusa hav. Fel. Sanden reste sig över honom, och som i reflex sköt en mur av eld upp, stötte bort lite, för att sedan försvinna så fort som den kommit. Han började morra igen, och inte för ens då kom han att tänka på att fienden kanske var starkare än honom. [i]Åhnej..[i]
Det smärtade honom att medge att han för sitt egna bästa inte skulle strida. Om han förlorade ville han inte dö här.
"Vänta. [i]Innan[i] vi börjar strida kan vi väl leta reda på dem där vad det nu var dem hette? Om någon av oss skulle bli skadad och inte lyckas ta sig ur det här stället skulle jag föredra att bli dödad direkt än att ligga och vrida sig i plågor."
Han plågades redan nu, att på ett sett ge upp så enkelt, så fort - även om hans förnuft inte ville svälta ihjäl eller dö av en infektion eller något. "Hejda sanden lite, ett tag - och hittar vi inte det du söker så kan vi strida."

Virel log stort "Midnight, huh?"
han sneglade på den andre, hade den upptäckt sanden? han fick svaret relativt fort, han såg flammorna och tänkte just kontra med egna flammor när den andre började tala. Han guppade huvudet för att visa att han lyssnade
"Okej, men jag vill bara att du ska veta att jag inte känner ett tvång att strida, fina tikar uppför sig inte så" Han log brett och vred huvudet smått åt sidan.

Fina tikar? Men han är ju en hane!
Han var tyst, kände att detta var någonting som inte angick honom.
"Om du säger det så.." Han suckade, drog med tassen igenom sanden. Han tog ett par steg bakåt.
"Bara så att du vet så skulle det underlätta enormt om du visste var dem befinner sig." Han såg upp, granskade horisonten.
"Men.."

//KORT D: Längre kommer sen :3//

Virel log åt sin nya färdkamrats påpekande om att veta var de var "Sökandets mål är inte alltid att finna, utan de äventyr man möter på vägen" Han log vänligt mot den andra, som såg mot horisonten och sade men...
Vad menade han? visste han något han inte gjorde?
"Men?" frågade han osäkert och kollade på den andre, ifall han visste något kunde han väl dela med sig det till sin färdkamrat "Du kan tala om allt för mig, jag lovar!" utbrast Virel med ett brett leende
"Jag kanske ser ut som en opålitlig person, men allt som du vill ha sagt kan du säga till mig" han log vänligt mot den svarta vargen

Han skrattade lite, leende nu istället. "Sanna ord, även om jag föredrar att hitta det jag söker så fort som möjligt." Han tystnade. Svansen gled vagt från sida till sida för att sedan sluta.
"Allt?.. Hans leende försvann, ansiktet var uttryckslöst. "Men varför gör du det? Söker efter Devils, alltså? Jag har hört att det finns många andra flockar i Numoori, alla kanske inte lika.. Onda som den här?" Fast han hade inte valt att gå med in någon av dem. Ärligt talat hade han själv aldrig varit tillräckligt accepterad för att få det.
Han brast ut i ett kvävt, rosslande hostande, ruskade på huvudet.
"Vet du vart det finns vatten? Även sådana som jag behöver dricka ibland för att överleva. Och ljuset. Det.. bränns. Inte solen. Ljuset. Inte tillräckligt för att försämra min uthållighet och sådant, men den är ett irritationsmoment."
Han kisade uppåt, och lät en kall kåre gå längs ryggen.

Virel log stort "Mina mål är mina, och mina endast"
han tog in vad den andra sade, okej, det fanns fler flockar, men det var något med Devils, något han behövde... de andra flockarna var inte, tilldragande för honom.

Han ryckte till när den andre hostade "Klart jag gör, precis här" sade han och skrapade med tassen i sanden "Spelar ingen roll hur torrt det är, gräv tillräckligt djupt och du finner vatten"
Han fick sanden att flytta på sig och samla sig på en enorm hög, resulterandes i ett stort hål där litet vatten började rinna fram i bottnen
"Varsågod" sade han med en blinkning

"..Okej."
Virel flyttade på sanden och åstadkom ett djupt hål, och Midnight tittade tveksamt ner i det. Vattnet var smutsigt, inte klart bäckvatten som han var van vid.
Men det var ändå vatten. Han knyckte på nacken åt sin fåfänga, böjde sig ner, och drack upp vattnet. Det smakade.. jord. Jord och sant.
"Tack." mumlade han. "Ska vi börja leta efter dem där, ökenvandrarna, nu då?" Han önskade att han kunde kalla dem något bättre, men det fick vara.
Han tog ett par steg, väntade, och började en lätt trav mitt ut i ingenstans. En gång stannade han, tittade efter Virel, och fortsatte sedan.

Virel såg att den andre vargen inte gillade vattnet, men det var allt han kunde åstadkomma här ute, han var så uppslukad i sina tankar att han inte hängde med när den andre talade
"Va? öh, javisst ja!" han log och följde den andre med blicken när den började gå, vart skulle deras lilla äventyr ta dem? Virel kom fram till att det var bäst att låta ödet bestämma och började sedan följa i den andres fotsteg

Midnight tittade ner i marken, fortfarande undrande varför Virel ville ansöka till just den flocken. Hans färdpartner verkade inte precis den ondaste.
Han släppte snart tanken, svepte med blicken igen. Han hade redan virrat bort sig, till sin förfäran.

Ett, två - tre, fyr. Att räkna sina steg hjälpte honom med att inte dö av tristess.
Kunde deras mål inte bara dyka upp sådär, poff, som i sagor?
Om världen bara kunde vara så enkel.. Han skakade på huvudet. Tillslut höjde han huvudet till himlen och gav ifrån sig ett långt, utdraget yl.
"Det var kul att få träffa dig, Virel, men jag beklagar - jag har nu dött av uttråkning."
Han la sig bestämt ner i sanden och tittade ut i tomma intet med en protestantisk blick. Detta var omöjligt ändå, så varför ens försöka?

Virel hörde ylet och log mot vargen som lade sig ner i sanden "Om du är död, varför talar du då till mig?" frågade han med en nyfiken ton "Kanske skulle resan bli roligare om vi kom på någon lek?" Virel tyckte inte om att se andra ledsna, eller ens något som kunde efterliknas som ledsna, fina tikar betedde sig inte så...

Han gick fram till den andre "Så, har du något förslag på aktivitet?" sedan satte han sig bredvid den andre

Han fnös.
"För att jag är en ande, i så fall." Han skakade på huvudet, hade get upp hoppet.
"Aktivitet? Lek? ... Som vad?"
Han tog ett djupt andetag och drog bak öronen. Solen ville inte gå ner. Det brände svagt i ryggen och han ville begrava sig i sanden. Han levde ju trots allt inte?
Han skrattade lågt åt sig själv, och tvingade upp sig på benen.

"Vi kanske kunde leka jaga? Fast bytet är flocken." Det hördes tydligt att han inte riktigt brydde sig något mer. Det här var ju bara sand. Sand, sand, SAND! Inte precis en plats att leka kurragömma på. Han kunde lika gärna gå hem. Om han hittade.

Virel blinkade, kanske det här med flocken var kanske en dum idé, och varför gjorde han det? han var inte säker "Är det något du vill göra istället?" log han och gick mot Midnight "Det här är nog meningslöst" Virel suckade och satte sig i sanden,.

Midnight var väl ganska stilig? Kanske, men det var inte riktigt Virels typ, men man kunde ju använda det till at småprata...
"Så.. har du någon partner?" frågade han litet blygt och kollade på Midnight

Äntligen insåg Virel det!
Midnight skakade hopplöst på huvudet, funderade. Om han kom därifrån så kanske öknen slutade där.. Eller så kanske han bara skulle gå tillbaka lite och svänga dit.. Eller varför inte svänga om helt och sedan-
Bla blabla bla bla....

"Så.. Har du någon partner?"
...Wut?
...Var det bara han, eller lät rösten blyg? Han började tycka detta var.. .. Vad var det rätta ordet? Skumt.
"Nej. Varför frågar du?" Svarade han stelt med en fnysning.

Virel kollade på den andre och fnissade åt hans fnysning.
"Jag tänkte bara att det skulle kunna vara något vi kunde tala om, till exempel om vad för sorts person hon är och så, men tydligen inte" Han struttade framför den andre för en stund "du skulle väl kunna haffa någon?"

Virel kollade på den andre, "Du vill ut ur öknen, va? jag kan vägen" han log brett och fnissade

Hans inre pustade ut något enormt och han tillät ett svagt leende i sitt ansikte.
"På det viset. Nej, men jag har ingen sådan. Och vill inte ha någon heller." Han följde Virel med blicken. Det var en Schysst, en aning skum hane, någon han skulle kunna acceptera som vän, men än var han inte säker.

Virel kunde vägen ut?! Han var just räddad från ett liv i torka och uttråkning.
"Ja, jag vill ut härifrån, mer än något annat just nu.." Han sträckte på sig.
"Sååå ljust!"

Virel kollade på Midnight och började fnissa
"Jag spenderade större delen av min barndom utanför öknen i en savann som ligger öster om öknen"
Virel verkade frånvarande när han nämnde sin barndom och han kände sorg och ilska välla upp inom honom, hans känslor påverkade sanden omkring honom, som började virvla småt runt hans tassar, men han ryckte sig snabbt ut ur mörkret som var hans yngre år och såg återigen på Midnight
"Det kanske inte är mörkare där, men det finns flera träd som kan ge skugga"
Han log brett mot sin nya vän "Och ifall du vill kan du ju röra dig norr därifrån, jag har hört att ju längre norr man kommer desto kortare är dagarna, eller nåt sånt..."
Virel blickade upp mot solen i väntan på ett svar

Midnight log för sig själv vid tanken på grönt gräs under tassarna.. Eller i alla fall vad som helst som inte var sand. Virel blev plötsligt frånvarande, vilket gjorde att han kastade en undrande blick på den andra. Var det någonting med det som sandvargen precis hade berättat? I vilket fall så angick det inte honom, det var bäst att inte rota i andras minnen.
Då Virel nämnde att skuggan kunde vara framför dem - eller, det var så han uppfattade det - kändes det som en tung börda lyftes ifrån honom och gav honom ny energi. För tillfället.
"Åh. Men det är ju bra. Låt oss gå dit." Hans leende blev en aning större, riktades emot Virel.
Egentligen så ville han ropa rakt ut "Du är min räddare!" men han höll det för sig själv.

Virel log mot Midnight "Såklart, men det kommer ju inte gå på en dag, det kan bli en lång resa och då får du helt enkelt dras med mig. Tror du att du klarar det?" Virel fnissade lågt och såg mot horisonten, vilka äventyr väntade honom? Vad skulle han få se? Han kom fram till att det var bäst att inte fundera på sådant och såg sedan på Midnight igen och väntade på ett svar

Han tänkte efter lite. Skulle han klara det? Kanske, kanske inte. Det var en väg ut ur torka. Men samtidigt.. Antingen var han dömd till att svälta eller dö av törst, eller att stå ut med Virel. Det var trevligt med sällskap, men han ville ha tid ifred också. En lång resa. Han stannade, stirrade ut över sanden igen. Svor tyst för sig själv. Varför inte bara en dag?
Han gav ifrån sig en suck.
"Jag tror nog jag kan klara det, låt oss börja." Leendet blev till ett flin. Det här kunde han väll klara?

Virel log och kollade mot solen som verkade vara ovanför dem och lite till vänster om dem, "Det är syd" Mumlade han och kollade mot det håll som den var på väg "Det är väst" sedan vände han huvudet åt det håll som den kommit upp ifrån, platsen där solen lämnade sanden och åkte upp på det stora blå "Och det är öst" han fnissade för sig själv, underligt att vi går åt det håll som solen alltid kommer upp ifrån, bara för att få undvika den" med den fnissningen gick han mot öster, mot nya äventyr.

Avslutat