Det hade regnet i några dagar nu vilket gjort marken till en enda stor sörja. Trians tjocka päls var genomvåt, men vätan nådde som tur var inte in på skinnet - ännu. Hans ben, mage och bröstkorg var leriga efter att han hade tagit sig fram i den otrevliga terrängen. Nog hade det regnat i Norr där han var född, men han kunde inte minnas att det hade regnat såhär mycket. Kanske molnen sörjde. Sörjde det fruktansvärda som hade hänt Cirkeln. Sörjde Lev. 
     Regnet hade tagit en paus från det hänsynslösa vräkandet och nu var det snarare ett duggregn som föll över den muskulösa ryggen där han tog sig fram i skymningen. Blicken var långt borta, sinnet lekte en farlig slags balansgång mellan verklighet och mardrömmar. 
     Jag fryser Trian. Den ynkliga rösten sved i hans öron. Han vred på huvudet och vilade ögonen på den ljusbruna tiken som gick bredvid honom. Hon var inte mycket mindre än han själv, men betydligt smäckrare. De ljusblå ögonen var en kopia av hans egna, dock var hennes inramade av långa, ljusa ögonfransar. Hennes ena öra smyckades av tre silverringar och kring hennes nacke hängde en likadan amulett som Trians. Lya. 
     "Håll ut" viskade Trian och fäste blicken framåt igen. "Jag ska skydda dig syster"
      Han längde på stegen. Någonstans bland träden skymtade han en glöd. En eld. Värme. Han skulle inte låta sin lillasyster frysa. Hon hade lidit tillräckligt. 
     "Kom, orka lite till Lya" manade han på sin syster och gav henne en uppmanande blick. Den ljusbruna tiken såg ömt in i hans ögon och nickade. 
      Trian kunde skymta en siluett sitta vid elden. Han saktade ner på stegen och sakta kunde hans ögon urskilja en tik. Han stannade upp och för en sekund kändes det som om hans hjärta stannade. Tiken vände på huvudet och ett par tomma ögonhålor mötte hans blick. Halsen var uppsliten och bröstkorgen färgad av mörkt blod. Saffiren hon bar kring halsen glimmade av eldens flammor. 
      "Jag är så kall Trian. Hjälp mig" hennes röst var silkeslen men så lidande. 
      "Mor" flämtade Trian tyst, nästan ohörbart, till och skulle just se till Lya men hon var borta. Borta. Kvar var bara duggrenet och det tilltagande mörkret. Trian skakade på huvudet. Nej nej nej, det här var bara hans huvud som spelade onda spratt. Han svalde hårt och såg mot elden igen. Siluetten var kvar, men det var inte hans mor. Det var en främling. Hade hon sett honom? Hade hon hört honom? Han stod kvar i skuggorna, drog ett djupt andetag för att samla sig.

Mörkret föll så sakta. Ilta hade på det utbredda Eriinari fått höra talas om något som kallades Civitas från vandrarna, och det hade genast väckt hennes nyfikenhet och satt tassarna i rörelse söderut. Där hon tänkt pausa för natten hade en vänligt sinnad vandrare kommit och erbjudit sin eld till en brasa för att värma, precis efter att regnet upphört. Nå fint, tänkte hon. Det går ju bra, det här.
     Så stapplade en främling fram ur skogen i riktning mot hennes viloplats. Ilta hörde honom innan hon såg honom, och flackade varsamt med de honungsfärgade ögonen mot träden där en enorm, mörk hasade sig närmare. En rejäl en, med pälsen drypande blöt från regnskuren, helt lerig, och stor som de bjässarna hon mött uppe på Zimaernas fest. Nej, snart blev hon varse om att han var ännu större än så, säkert dubbelt så stor som hon själv om inte mer. Detta gjorde henne varsam, nästan lite rädd, och hon reste sig upp med en granskande blick, och nosen kritiskt rynkad och raggen i nacken på ände. Vad skulle detta betyda? Vad ville han? Frågorna surrade i hennes huvud utan att vilja tystna. En del av henne gladdes åt det oinbjudna sällskapet, ett välkommet undantag från ensamheten,  men tyst liten röst morrade att något inte var rätt.
     Så sa han något. Rösten var så låg, men i skogens tystnad var hon säker på att hon hört, och hon gillade det inte.
     "Va?" frågade hon, rösten plötsligt skarp och gäll, trots att hon helt säkert hört. "Det var det dummaste. Int är jag din mamma begriper du väl." Rösten lät barskare än hon ämnat, käkarna hårt spända, och hon huttrade till trots att hon inte frös. Främlingens ögon såg mot henne, blänkte i skenet från elden och hon kisade mot mörkret för att urskilja någon form av uttryck.
     "Nå, vad vill du då? Vad är det med dig?"
Något var ju inte rätt med den andre, det begrep till och med Ilta allt medan hon granskade honom där han stod och tryckte i skuggorna, avvaktade i en stunds tystnad, redo att börja skälla fram fler frågor om där inte kom något svar.

Trian bet ihop något när tiken så skarpt skällde ut honom. Han gav henne ett rätt tomt uttryck innan han samlat sig nog för att lugnt kliva fram ur skuggorna och närma sig elden. Han skulle aldrig visa sig svag, framförallt inte framför en främling. 
     "Hey, lugn lugn lugn" hans röst var raspig och blicken vilade på elden. Han skulle inte tacka nej till att värma sig vid den. 
     "Är det såhär du hälsar på folk, huh? Kör igång med värsta utskällningen som om jag vore sen till något. Säker på att du inte är någons morsa?" 
     Ett trött flin över de mörka läpparna innan han slog sig ner vid elden, utan att ens tänka tanken på om hon var okej med det. Hon verkade ju inte som den skraja typen, sååå. 
     "Jag vill inget särskilt, ärligt talat. Vet inte om du märkt av regnet de senaste dagarna, hm? Tänkte värma mig en stund. Lugnt va?" 
     Han fyrade av ett svagt, charmigt leende trots att hans insida var trasig och sorgsen. Det var nästan obehagligt hur väl Trian kunde fejka att allt var som vanligt. Kanske blev det så när man höll något så mörkt så hemligt under en lång tid. 
     Han fäste den ljusblå blicken i elden som dansade framför dem. Den värmde gott mot den våta pälsen. Ett sting av längtan efter kvällarna i Norspiret där flocken samlats kring elden om kvällarna. Saknade de honom? Tänkte de på honom? Nej, de andades troligen ut nu när han var borta. Då kunde ingen annnan smittas av den synd som spred sig kring honom likt en varig pest.

"Jag är lugn!" utbrast hon, en röst som uppenbarligen bevisade motsatsen. Ilta insåg det själv och tog ett djupt andetag, försökte samla sig. Att han inte visste hut. "Hur hälsar du själv på folk? Smyger omrking i mörkre och säger konstiga saker? Jag kunde ha blivit rädd."
     Lite rädd var hon, men nu när hanen tycktes normal, iallafall normalare än för en kort stund sedan, kände hon sig lite bättre till mods.
     "En stund," instämde hon sedan och satte sig, men utan att helt slappna av. Hon visste av erfarenhet att saker blev lättare att förstå sig på om man visste vad man skulle kalla dem. "Jag är Ilta. Nå vad är du för en då, vad heter du riktigt? "