Solen lutade åt väster, det var sen eftermiddag och ganska kyligt i luften. Skogen var tyst, bidrog till lite mystik över platsen. Trädstammarna var ganska tjocka och nära de flesta av dem växte rosor, blodröda och friska. Men de var dödligt giftiga, det visste de flesta som vandrat här innan.
En skugga, men ändå en varg, gick med långa, smidiga steg framåt i skogen. Det var en hane, mycket stor, men inte kraftig utan hög. Hela han var kolsvart, inga tecken eller liknande som kunde få pälsen att skifta färg. Ett par stora, vingbeklädda vingar vilade på hans rygg, skulle de fällas ut skulle de troligen bli meterlånga.
De nästan lysande, neonblå ögonen, som var det enda på hanen som inte var svart, gled fram över skogen, han hukade halvt. De stora tassarna slog rytmiskt mot marken, varken ökade eller saktade in. Även fast de var så stora och tunga, var de nästintill knäpptysta.
Runt hanen var en svag svart aura, som om just runt honom var luften mörkare. Skuggorna var mest runt honom, men lite av dem svävade på marken omkring, gjorde en liten cirkel av mörkare mark runt honom. Han smålog lite för sig själv, han hade alltid tänkt skuggorna i plural, inte singular. Men egentligen var den som en egen varelse, med egenskapen att dela upp sig lite. Varje gång skuggan gled in över en av de giftiga rosorna skickade den automatiskt bilder till hanens hjärna, berättade den exakta platsen den växte på. Kage, som han hette, visste visserligen inte om rosornas gift, utan reagerade mest för att det var onödigt att få en tagg i foten. Det skulle sinka honom, vart han nu skulle. Egentligen hade han inget mål, han vara vandrade planlöst och levde. En varelse som bara finns, tänkte han, han bara existerade. Ingen mening med hans handlingar, de bara var. Det ryckte lite i hans mungipor, såhär när ingen var nära log han ganska ofta för sig och sina skuggor.
Fakargen var arton m-år, inte särskilt gammal och hade inte uträttat eller varit med om något speciellt. Han hade alltid hållit sig i bakgrunden, så gott det gick. Varför söka upp problem, förresten? Han försökte alltid spela äldre än den unghanne han egentligen var, yngre brukade ha svårare att få respekt av andra.
Han fortsatte gå, nynnade lite nästintill ohörbart med sin mörka röst. Han var - som han trodde - ensam i rosenskogen.

[Paxxx till Angelus :)]

Det hade inte tagit lång tid innan budskapet hade nått fram.
Vrenen hade varit och vandrat på reviret, såsom han alltid gjorde då det inte fanns annat att göra. Han trivdes i sin ensamhet. Fast ensam var han riktigt aldrig, han hade sina skuggor. De som svävade runt hans tassar vart han än gick. Han följeslagare och vänner. Det var en trygghet i sig att veta att de alltid skulle vara med honom.
Han hade levt i Itrozo en längre tid nu, enda sedan den dagen Murder hade accepterat honom i Treontha. Skogen var nu hans hem och flocken hans familj. Tillsammans levde dem på denna magiska plats, övervakade av Gudarna. Och han trivdes i rosenskogen, den var vacker. Men den innehöll också ett visst mörker, som om marken alltid var skuggbelagd. Och det passade honom utmärkt, med tanke på hans skuggkrafter. Och även hans skuggor trivdes, eftersom att de kunde se så mycket mer av omgivningen än vad de kunde en solig dag.
Och det var också så han fick reda på det, att det fanns en utomstående på reviret. En svart, bevingad varg.
Överläppen drogs upp en aning då skuggorna viskade det åt honom. Vrenhanens tankar drogs till den varg som nästan hade tagit hans liv. Fortfarande hade han inte läkt helt från stiden med den bevingade, Diablo som det monstret hette. Men skuggorna viskade lugnande åt honom, det verkade inte som att det var Diablo. I vilket fall som helst måste saken undersökas.

Med smidiga rörelser började sedan vrenhanen ta sig fram genom skogen. De kyligt blåa ögonen höll noga koll på var han placerade de stora tassarna. Att dö av en rosentagg var inget han hade planerat att göra, åtminstone inte denna dag. Det viktiga nu var att undersöka vem inkräktaren var. För trots att han inte var på patrull så hade han en plikt gentemot flocken. Utomstånende hade inget här att göra ifall de inte sökte någon ur flocken.
Allt medan han rörde sig framåt viskade skuggorna åt honom, talade om vad som skedde runt honom och vad de kunde se. Och mycket snart kunde även han se en gestalt, svart precis som det var sagt. Men det var också något mer med denna. Som en dunkel ridå som skymde sikten en aning.
Vrenens ögon smalnade av.
- Vem är du främling, och vad gör du på Treonthas revir?
Han hade stannat upp. Den annars så lugna rösten var nu stark och tydlig. En av hans skuggor svepte upp för hans ben och över hans nacke. Formade sig till en liten miniatyrvarg som ställde sig på hans rygg och spanade mot den främmande svarta vargen. Undrade vad denne gjorde här. För trots att skuggorna kunde avslöja allt som skedde i omgivningen kunde de inte läsa tankar.

Han ryckte till vid vargens röst, hade inte märkt honom komma. Förbryllat rynkade han på pannan, hur kunde någon komma så nära utan att skuggorna märkt vargen? Det hade aldrig hänt förut.
Han tittade upp mot vargen, granskade snabbt honom. Den andra var en mycket stor vrenhane, men det var inte det han reagerade på. Runt denna främling fanns också skuggor svävande, precis som hans. Han kunde inte hindra sig själv, utan tappade fattningen och gapade lite på halvöppen mun, chockad. Han hade aldrig sett en annan skuggvarg förut, de brukade hålla sig borta från varandra ganska ofta, och inte många brukade söka kontakt med en yngre en. Men hanen antydde att han var från Treontha, han talade ju om att han var inne på deras marker. Såklart han var en av dem. Efter runt fem sekunder kom han på sig, ruskade lite på sig och talade.
"Jag... vandrar bara runt lite, från plats till plats, sa han högt med sin djupa röst. Egentligen skulle han ha viljat lägga till ett litet leende efter det, han lät inte särskilt smart. Men han vågade inte på att visa känslor, han ville starkt vara en känslokall varg, men han hade så många känslor inom sig. Det var svårt att inte låta dem flöda ut.
Han sträckte fram huvudet lite och såg med nyfikna ögon på främlingen.
"Gör det något att jag går igenom här, like?" Det sista ordet han uttalade hade två betydelser, att vrenen hade samma krafter som honom, alltså var de lika, men också att vrenen var minst lika mycket värd, att Kage inte var högre upp än honom. Sen fick hanen själv bestämma om han ville vara likvärdig eller högre. "Jag kommer inte störa," lade han till för säkerhets skull. Han kunde inte hindra det, han fortsatte tala även om det var rakt emot hans dröm om tyst och osocial varg. "Vren, får man fråga om ditt namn..?"
Ett svagt leende spelade i mungiporna på honom, något som inte hände ofta i andras närhet. Men vrenen var ju skuggvarg med, så lite jämlikhet kände han med honom.

[Haha, Shikage träffar Diablo i ett annat roll just nu x) ]

[Aaah, Diablo är bad bad wolf D; passa dig!]

Angelus reagerade på att den andre talade. Och det var inte heller lite de talade. Det var mycket, kanske aningen för mycket. Men vem var han egentligen att döma andras vilja att tala eller inte tala. Denna varg verkade då ha en stor lust till att yttra sig.
Men det som mest drog till sig vrenens uppmärksamhet var de dunkla skepnaderna som svävade runt den andra vargen. Formlösa gestalter som nästan verkade iaktta honom. De blåa ögonen granskade nästan dem mer än vad de granskade den bevingade vargen. Och hans skuggor verkade också nyfikna, nästan som om de kände en samhörighet med den andra. Och de bekräftade precis vad Angelus funderade över. Denna varg ägde skuggkrafter, precis som han själv.
- I vanliga fall brukar främlingar inte tillåtas på reviret, men vi tillhör inte de onda flockarna. Så länge du inte gör Treontha något kan du att passera utan några problem.
Blicken hade riktats mot den svarta vargen medan han talade, men sökte sig sedan åter till skuggorna som svävade runt denne, följde dem med blicken. Angelus hade bara mött en enda varg med skuggkrafter tidigare, Sleazoid. En varg som hade hjälpt honom oerhört mycket då hans egna skuggor hade börjat kommunicera med honom. Då de börjat tala.
Att han nu mötte ännu en varg med skuggornas krafter var verkligen fascinerade.
- Angelus.
Svarade han sedan kort och blicken vändes åter mot vargen. Såg rakt in i de blåa ögonen som var så lika hans egna.
- Och ifall jag får fråga om ditt namn, bevingade?
Att den andra hade kallat honom like lade han ingen större vikt på. Precis som alla andra vrener var Angelus både stolt och en aning fåfäng. Han kom från ett mer värt släkte, det hade han fått lära sig sedan födsel. Det gjorde inte att han såg ner på andra, men han hade sina bestämda åsikter om saker och ting. Den andra fick kalla honom like eftersom att de båda hade skuggkrafter, men mer lika än så var de inte. För trots allt var den andre ingen vren, det syntes på långa vägar.

Shikage lade namnet på minnet, det kunde vara bra att känna till andra skuggvargar i Numoori. Vrenar brukade vara ganska stolta vargar, så lite ångrade hans ord om like. Troligen såg denna Angelus sig som högre eftersom han var både äldre, troligen mer efaren och så var han nog stolt över sin vrenras.
Han nickade som en liten bugning åt vargen innan han talade om sitt namn.
"Jag kallas Shikage, men också bara Kage." Mer noga en så var han inte med sitt namn, vargar fick kalla honom vad de ville. Visst uppskattade han Kage mer, men hans hela namn hade också en klang över sig han tyckte om. Vissa vargar brydde sig inte om namnet utan fortsatte kalla honom bevingade, skugga eller liknande, men han kände inte riktigt att de talade till honom då, mer som ett ting.
Han kunde inte slita blicken från den andres skuggor, varav en liten del hade format sig till en liten miniatyrvarg på Angelus rygg. Kages egna skuggor hade aldrig kunnat forma sig så detaljrikt, så smått och så perfekt, de hade alltid varit mer diffusa i kanterna. Han kunde inte låta bli, utan koncentrerade sig på en liten del av sina egna skuggor.
Hans sett att samtala med dem var i bilder, eller känslor blandade med tankar egentligen. De lyssnade på hans tankar, han lyssnade på deras. Deras var väl inte särskilt intelligenta, utan bara av vad de såg. När de fick ordern om en miniatyrvarg på marken bredvid honom gled de snabbt iväg, försökte forma sig till en centimeterhög varg på marken. Det blev ett klart misslyckande såklart, de formade sig mer till en liten klump som flutit ihop till en liten avlång boll. Han kunde inte låts bli att le lite åt dem när de försökte, det såg verkligen patetiskt ut. Hur kunde vrenen kontrollera skuggorna i så små detaljer? Hans egna bara sjönk ihop. Fundersamt tittade han upp mot vrenen, tittade på hans skuggor igen. Hur kunde denne Angelus klara så skarpa kanter? Troligen hade han mycket erfarenhet och en nära kontakt med sina skuggor, men mer kunde han inte gissa.
Han bet sig i läppen, visste inte om han vågade fråga om hur han gjorde det. Fast att fråga kanske visade hur ung han egentligen var, endast arton m-år. Och som unghane skulle han väl få mindre av den gnutta respekt vrenen borde ha åt honom. Han lät det vara, för rädd för att verka som en liten valp som frågade om allt och alla.

[Aha! Jag fick en idé ;D Vad sägs om att Angelus kan se bilderna från Kages skuggor och Kage kan höra rösterna från Angelus skuggor? Visserligen kanske inte så klart och tydligt, och de har ju som ingen koppling till varandras skuggor, men skulle fortfarande vara kuuuul 8D Eller?]

Huvudet rördes lätt då Angelus nickade kort åt den svarta hanen, som för att visa att han hörde honom. Och namnet lades på minnet, eftersom att det kunde vara bra att ha ifall det visade sig att denna varg var ute efter annat än bara passera genom Itrozo. Dock tvivlade Angelus på det, och hans skuggor också. Visserligen kunde de ha fel eftersom de faktiskt inte hade tankeläsningsförmågan, men han litade ändå på deras omdöme. Trots allt var de ju en stor del av honom själv.
Den blåa blicken gled återigen över den andres skuggor, och han kunde ana hur dessa försökte forma något. Riktigt vad det var hann Angelus aldrig se, men han uppfattade att dessa inte lyckades med vad de försökte göra. Ett litet fnitter hördes i hans öra då hans egna skuggvarg skrattade kort för att sedan flyta ned för hans rygg och ansluta sig med de andra skuggorna i formlösa skepnader.
- Du verkar ha en del att öva på där.
Han nickade kort mot skuggorna som svävade runt den andre. Det fanns inget hånande i hans röst, utan endast en ton av att han menande vad han sade. Angelus var sällan den som hånade andra, såg oftast ingen anledning till det. Kanske att de kunde få höra en hel del ifall de talade till honom på fel sätt, men i vanliga fall brukade han vara lugnet själv. Vrenen behöll alltid sitt kyliga yttre och visade sällan sin insida åt någon. Aldrig lät han känslorna ta över och brusa upp. Det tillhörde inte hans personlighet, han var en varelse med självkontroll.

[ALLTSÅ! Sorry för kort, men har noll fantasii... D;]

[JAAA! Lite speciellt kan det ju bli mellan dem så Angelus vill lära mer om Kages skuggor genom att lära Kage, och Kage vill veta mer om Angelus skuggor och hur han ska styra sina egna! 8D]

Kage hukade sig lite, Angelus påpekade lugnt att han behövde träna mer på sina skuggkrafter. Han visste det själv, de lyssnade ivrigt till honom, visst, men de kunde inte allt även om de ville.
"Jag har aldrig övat riktigt på skuggorna, utan bara lyssnat på mina instinkter," försökte han förklara, han hade aldrig tränat på att få skuggorna att göra som han ville, utan bara sagt åt dem att dölja honom när han ville. Mer komplicerat hade det egentligen inte varit.
"A lupus ad umbram?" viskade en röst som verkade komma från Angelus. Rösten var lite ekande, tom, som om den inte hade något som hindrade ljudet att åka åt alla håll, som om den kom från tomma intet. Rösten var otydlig, låg och svår att tyda, och orden var totalt främmande, han hade aldrig hört dem innan. Han hoppade till vid rösten, skuggorna skickade sina tankar av bilder förvirrat till honom, försökte förstå varför deras mästare blivit så chockad, till och med lite skrämd. Han rynkade pannan åt vrenen, hade denna varg telepatiska krafter och skickade dessa ord till honom? Men rösten liknade inte alls hanens, inte alls. Och den hade varit otydlig, nästan ohörbar, telepatitankar brukade var klara och nästan övertydliga. Lite misstänksamt såg han på vargen, han gillade inte telepativargar som lätt kunde snoka utan att han märkte det.
Skuggorna skickade förvirrade bilder av Angelus skuggor till honom, men han förstod inte vad de menade. Hans skuggor hade väl ingen roll i detta, de kunde inte skicka ord, i alla fall inte till andra. Han förstod egentligen ingenting, men försökte se sansad och lugn ut, men lite sken förvirringen igenom.

[Vet inte riktigt den korrekta översättningen, men fick fram att det betyder ungefär "en annan skuggvarg?" Har jag rätt? ;D]

Det var med en smått förstående min som vrenen nickade åt den andre då han hörde dennes ord. Även om han själv ansåg att man borde öva på sina krafter kunde han inte klandra den andre. För inte fanns det något fel i att lita på och följa sina instinkter heller. Ifall det var så den andre ville göra hade han inget att säga till om, eftersom att ens instinkter var det enda som fick en att överleva. Förutom Gudarnas beskyddande händer, men de var ingenting som man direkt kunde lita på alltid fanns där. Gudarna var speciella varelser, de dödliga kunde aldrig förstå vad som rörde sig i de allsmäktigas huvuden.
En kort blick kastades mot himlen då han tänkte på dem. Moriko, Aurikno, Windfari och Kaito. Fyra varelser som han vigde sitt liv åt att dyrka, och med all rätt. De hade präglat detta land på många sätt, de förtjänade en grupp trogna anhängare precis som Treontha var.
Munnen öppnades och blicken vändes tillbaka mot den svarta vargen. Kage som denne sade sig heta. Men inte ett ljud kom över vrenens läppar, trots att han hade tänkt säga något. Detta för att han kom av sig, blev distraherad och tappade bort orden. För precis när han hade tänkt tala så hade en bild kommit upp i hans huvud. En bild som visade på förvirring, samtidigt som den föreställde honom själv och hans skuggor. Samtidigt kunde han höra en av hans egna skuggor viska, fråga ifall det var en till skuggvarg. Men frågan var inte riktad mot honom. Den kändes avlägsen, trots att han hörde rösten klart och tydligt.
* Audimus lemma, ceterus umbra...
De blåa ögonen smalnade av en aning samtidigt som de hölls fästa på den svarte. Han var inte riktigt säker på vad han tyckte om detta. Det verkade som att han skuggor på något sätt kunde tala med den andres skuggor. Och det fann han inget konstigt i, eftersom att de hade kunnat tala med Sleazoids också. Men detta med bilden, han förstod det inte. Och att döma av den andres förvirrade ansiktsuttryck så fanns det något som gjorde även Kage förvirrad.
- Det verkar som att det finns något som vi båda finner aningen underligt med detta möte...
Rösten var varken varm eller kall. Snarare totalt likgiltig, kanske även en aning misstänksam. Angelus hade helst velat jaga bort den andre, ifall han skullle vara ärlig. Men nu hade även denna varg skuggkrafter, så det var inte ett alternativ. Andra vargar med skuggkrafter var fascinerande, just för att han själv inte förstod allt om sin förmåga.


* Översättning = Vi kan höra dem, de andra skuggorna.[i]

[Det stämde precis :D]

Kage såg fortfarande lite förvånat på främlingen. Aningen underligt? En massa ord på ett annat språk, som talades i hans huvud, det var mer än aningen underligt. Han skakade lite på huvudet för sig själv, inte åt Angelus. Mer som om han försökte rensa tankarna, mer som om han försökte rycka upp sig ur funderingar.
"Varifrån kommer den där... rösten? Vad säger den?" frågade han, såg in i främlingens isblåa ögon. Hans egna skuggor skickade sina tankar, sina bildscener. Fortfarande på hanen och hans skuggor. Men skuggor kan inte tala. De kunde skicka bilder, visst, men inget annat. Eller?
"Är det den som du tycker är underlig?" Han förstod inte, vems denna röst var, vilket språk den talade. Om denna Angelus hade telepatikrafter, och talade i tanken, skulle väl inte han tycka mötet var underligt? Skuggorna envisades med sina bilder av vrenens skuggor, men han förstod inte vad de menade. Han hörde rösten tala igen, han hörde inte riktigt vad den sa. Någonting med "...exaudire te?" Han uppfattade knappt orden, de var svåra att lägga på minnet. Huvudet lade han på sned medan han betraktade främlingens skuggor, de rörde sig lätt med mycket mer vana än hans egna.

[Det lilla han fattade av det jag skrev var "...hör du?" :) Jag visste inte riktigt vad de skulle säga, så hittade på något ^^ Justja, jag kanske powerplayar om jag skriver vad vad de säger till honom? O.O Ehm... du får skriva vad de säger i framtiden xD *känner mig skyldig*]

Blicken gled från den svarta hanen mot skuggorna som svepte runt hans tassar. Angelus granskade dem, lyssnade till deras stillsamma röster. Och en av dem sade något som verkligen fick de stora öronen att spetsas.
Audit nos , niger unus.
Vrenens blick sökte sig åter mot den bevingade vargen som stod framför honom. Talade skuggorna sanning? Såklart de gjorde, de hade ingen anledning att ljuga för honom. Han skulle genomskåda dem direkt, med tanke på vilken stor del av honom de var. Men det ledde honom till nästa fråga - Hur kunde den svarte höra hans skuggor?
- Det är inte den som är underlig... Det är det faktum att du hör dem. Att du uppfattar det som mina skuggor säger till dig. Och dessa flimmrande bilder, som vägrar lämna mitt huvud...
Han tystnade, skakade lätt på huvudet. Som i ett försök att bli av med bilderna. Det for förbi i hans huvud, diffusa och irriterande. Han visste inte vad de var, eller varifrån de kom. Men han ville inte ha dem där. Hur skulle han lyckas bli av med dem?
- Pictures , quis super ut?
Den blåa blicken hade åter vänts mot hans skuggor och det var tydligt att han nu talade till dem, inte till Shikage. En fråga, ställd för att han sökte svar. Men skuggorna hade inget att ge honom, de viskade endast ord som inte hjälpte honom att förstå vad bilderna handlade om. Så för att ge det hela en ny chans vändes blicken åter mot den svarta vargen, i hopp om att denna kanske hade svar på vad som egentligen pågick.


Översättning 1 = Han kan höra oss, den svarta.
Översättning 2 = Bilderna, vad är det för något?

Han rynkade förbryllat på ögonbrynen. Vrenens skuggor, var det de som talade? Han förstod inte vad de talade för språk, om det ens var ett riktigt språk. Vrenen talade igen, på detta okända språk, men det verkade mer vara riktat till Angelus skuggor och inte Kages. Han ignorerade det, det var ändå inte menat till honom.
"Bilderna? Det är så mina skuggor alltid gjort sig förstådda." Var skuggvrenen inte van vid bildtankar, så som skuggorna förklarade sig för Kage? Hela hans hjärna var överfull med tankar, frågor.
Hans egna skuggor var lugnare nu, vågade sig lite närmare främlingens. De fortsatte tala livligt, med bilder av deras syn och små stänk av känslor i dem. Av någon anledning började han känna att deras syner inte visades som gjorda för honom, mer som om de talade till främlingens skuggor och med det vrenen själv.


[Hehe, vet inte vad jag ska skriva mer xD Sorry<3]

Den blåa blicken i vrenens ögon brukade för det mesta vara iskall. Som en mur som inte avslöjade minsta antydan till känslor eller liknande. Han höll allting inom sig själv, precis som han alltid hade gjort. Men denna gång, just nu framför den svarta, kunde man se något reflekteras i dem.
Förvåning.
Och sanningen var den att han inte kunde känna annat än just det. Förvåning över att denna bevingade hane kunde höra hans skuggor, och att han själv kunde se de bilder som dennes skuggor uppenbarligen kommunicerade med. Visst hade han varit med om något liknande tidigare, med Sleazoid. Dennes skuggor hade han kunnat höra, men de hade varit avlägsna och otydliga. Inte alls som dessa bilder som ibland verkade hur klara om helst. Och den andre verkade även kunna höra hans skuggor ganska tydligt.
- Livet är fyllt av mysterier, precis som Gudarna vill att det ska vara. Men detta måste jag säga att till och med jag blir fundersam över. Skuggorna är gjorde för att följa den de tillhör, inte någon annan.
Det hördes i vrenens röst att han var fundersam och en blick kastades mot himlen innan den åter vändes mot den svarta hanen.
- Har du någon aning om hur detta kommer sig? Varför du kan höra mina skuggors röster och jag kan... se de bilder som dina frammanar?
Angelus var lite osäker på vilket ord han skulle använda, för den svartes skuggor talade ju inte. Så det fick bli att han såg bilderna, för det gjorde han ju. Men han var fortfarande inte hundra på att det var alldeles rätt sätt att uttrycka sig på.

[Tänker att skuggorna inte viskar något särskilt viktigt, så orkar inte skriva något om vad de säger till Kage eftersom han ändå inte förstår dem ;D Men hur tydligt han hör dem får du avgöra! 8D]

Skuggorna kröp sig närmare vrenens skuggor, nyfikna. Han kunde inte låta bli att le lite åt dem, de liknade blyga, nyfikna valpar som inte visste hur de skulle reagera vid ett möte med samma sort. Den svarta svansen svepte genom dem, de märkte ingenting när de blev delade och gled ihop igen.
Hans svarade inte direkt, ville se om han kunde komma på något svar själv först. De hörde och såg varandras skuggor, men själv förstod han inte det otydliga språket, som verkade passa bättre in i någon historia om gudar och demoner än i den vanliga världen.

"Jag vet faktiskt inte själv, jag har aldrig märkt att mina skuggor kan kommunicera med andra fören nu." Han ruskade på huvudet. "Men så har jag ju aldrig stött på en med skuggor tidigare, i alla fall inte som jag vet."
Hans bakgrund var dold i skuggor, han visste inte själv om han någon gång de första åren mött andras skuggor. Det kändes jobbigt att veta, att man kunde ha mött och känt folk som yngre som man inte längre kom ihåg. Att inte ens veta vem ens familj var.
Han försökte ignorera de tankarna. De följde efter honom hela tiden, frågade om hans förflutna. Han visste inte, och han behövde inte veta.


[Lilla gubben vet inte något om sitt förflutna, stackarn <3]

Angelus kunde inte låta bli att granska den andra hanen med en fascinerad blick samtidigt som även hans skuggor sakta svepte närmre den andres. Detta var bara otroligt, han kunde knappt förstå det. Och allt medan han försökte greppa vad som verkligen hände så susade bild på bild förbi i hans huvud medan den mörkas skuggor försökte kommunicera med honom. Men han kunde inte riktigt förstå dem, kunde inte tyda vad de ville ha sagt. Och han anade att inte heller Shikage förstod vad hans skuggor sade. Det var få varelser som kunde latin, de enda han hade mött som talade det språket var Sleazoid och medlemarna i Treontha.
- Jag har mött en varg förut... Sleazoid var hans namn. Även han bar skuggkrafter, men jag kunde inte höra hans skuggor trots att de talade samma språk som mina. Däremot kunde hans skuggor och mina tala med varandra, men vi kunde inte höra varandras skuggor. Det är det som gör detta så underligt. Varför hör du mina, och varför hör jag dina?
Blicken i de blåa ögonen var fundersam och kylan som tidigare hade funnits i vrenens röst var inte längre lika stark, nästan så gott som borta. Det syntes att han funderade över vad detta innebar, vad som egentligen var meningen med detta möte.
En blick kastades mot himlen innan han åter såg på Shikage.
- Jag vet inte hur det är med dig, du svarte. Men jag en varg som inte tror på slumpen eller tillfälligheter. Hur stora är egentligen chanserna för att vi skulle möta varandra, och sedan att det skulle vara just våra skuggor som kan tala med oss båda två? I mina ögon låter det inte som något som bara händer, och mer likt en av de outgrundliga vägarna Gudarna har planerade för oss. Finns det en mening med detta möte?
Ibland talade Angelus nästan i gåtor, men han hade heller inte emot att andra frågade vad han menade. Han gillade att småprata, det var som trevligt på något vis.

Denne Angelus talade mycket om Gudarna i sina meningar, vilket gjorde det väldigt uppenbart att denne var troende. Kage trodde på Gudarna, hade ingen annan förklaring till hur allting skapats om det inte vore Gudarnas förtjänst. Dock var han inte särskilt duktig på att sätta sina tankar i ord, vilket ledde till att man sällan märkte den faktan.
Vrenens sätt att tala fascinerade honom lite grann, hur denne nyss talat i långa stycken i taget, utan att det lyckades bli en långtråkig predikan. Det var en bra talang enligt honom.

"En mening finns det nog bakom alla Gudarnas handlingar, vad denna mening är är inte lika uppenbar. Nånting vill de oss säkert i framtiden, nånting vi kanske måste samarbeta oss igenom. Men vad...? Det kan jag inte veta, inte ännu."
Han betraktade främlingens skuggor fortfarande, intresserad över att se någon annans än hans egna. Om han bara förstått vad de sa... Ibland hörde han dem tala, klart och tydligt men ord han inte förstod ett ord av, någon gång ibland kunde han uppfatta ett ord som liknade något ur svenskan eller engelskan, men som förvrängda versioner av dem, och troligen inte betydande det som de liknande orden betydde. Hans egna skuggor var lika intresserade som han var, men de var ännu mer intresserade i just skuggfränderna, inte så mycket i vrenen. Kage var lika intresserad av denne skuggvren som i skuggorna som vilade runt denne.
Hans egna skuggor gled närmare Angelus, och snuddade nästan vid dem. De smälte lite grann ihop när de möttes, men det var ändå en slags gräns mellan dem. När hans mötts gled de lite nervöst bak några decimeter, osäkra på om de betedde sig udda.

Hans blå ögon nästan lyste av sin starka neonfärg, till skillnad från de flesta andra vargars ögon.


[Kan inte Angelus göra något som får Kage att fråga hur han gör det? (a) Känns som om det annars blir svårt att få in mästare-lärlings-relationen som det var tänkt ^^]

[Ah, jo! Jag har en idé ;D Ledsen för segt svar förövrigt, men har inte haft mycket tid för datorn.]

Vrenen lyssnade till det som sades. Så den andre var också troende? En sak som gjorde att han faktiskt kände sig aningen mer avslappnad i dennes sällskap. Angelus hade visserligen inte problem med att vara i andras närhet, men det betydde inte att han gillade vem som helst. Och att denne trodde på Gudarna var en sak som gjorde att han faktiskt kände en aning mer gillade för just denna varg. Men så hade denne även skuggkrafter vilket egentligen hade gjort att han känt en samhörighet med den svarta på en gång. Skuggor kom från mörkret, och mörkret var inte uppdelat i flera små bitar. Det var en stor sammanhängade skapelse. På samma sätt borde inte vargar med skuggkrafter vara uppdelade heller.

Munnen öppnades och han var på väg att svara den andra hanen. Men något avbröt hans uppmärksamhet, en skugga i utkanten av hans samlade skara viskade åt honom om en fara. Något med ett ont sinne som närmade sig.
Genast flög en virvel av skuggor upp från marken. Tillsammans formade de en sorts pil (kom inte på något bättre xD) som kastades åt Angelus högra sidan. Och där på marken kunde man sedan skymta en orm vars huvud hade genomborrats av pilen som skuggorna hade skapat. Efter att ormen hade slutat röra sig löstes skuggorna upp och gled tillbaka till Angelus tassar samtidigt som han åter riktade blicken mot den svarta.
- Dessa reptiler... Du får ursäkta ifall jag avbröt mig i vårat samtal, men den ormen hade inte något gott i sinnet. Och då får det hellre bli den som dör än jag.
Åter en blick kastades på ormen och det glimmade till av ogillande i vrenens blåa ögon. Visst var Itrozo vackert, men det hade också sina nackdelar.

[Ifall det är var svårt att förstå så bildade Angelus skuggor en fysisk skepnad, dvs pilen... xD]

Kage ryckte till, inte skrämt men chockat. Vrenen hade format skuggan likt en slags pil, och sedan genomborrat ormen han själv inte ens märkt. Men det var inte faktumet att vrenen märkt något han själv inte upptäck som fick honom att rycka till, utan det faktumet att skuggan hade närmast tagit en fast skepnad, blivit möjlig att kännas eller skada. Hans hals var hög och huvudet kanske ihoptryckt mot kroppen när han ryckte till, men sedan slappnade han av och sträckte fram huvudet i en normal position. Det svarta huvudet lades på snedden och han funderade över Angelus manöver.
Han hade aldrig försökt sig på att göra skuggorna fasta, inte mer än att försöka tillsätta några ispartiklar i, men då var det isen som var fast och inte skuggan. Skuggan liksom bara dolde isen då.
Han var hundra procent säker på att vrenen framför honom inte ägde kraften is, hans närvaro hade en för varm, normal temperatur för den kraften. Kunde det varit så enkelt, att den rena skuggan gjort sig så fast? Var det ens möjligt?

"Vad var det precis du gjorde? Det såg ut som om dina skuggor fick en fysisk skepnad."
Han var lite förvirrad, då han själv inte lyckats med något sådant.
Någonting som förvånade honom ännu mer var att hans egna skuggor inte försökte förklara för honom hur det skett, utan de var lika förvånade de och höll sina bilder tomma. Det var inte ofta hans skuggor slutade skicka sina telepatiska bilder till honom.

Vrenen vred tillbaka sin blick mot den svarta vargen, ormen var inte längre intressant. Den var ett minne blott, endast en kropp som blivit spetsad genom huvudet med det mest otroliga man kunde tänka sig - Skuggor. Men nu spelade det inte längre någon roll, för det som var intressant var den andra vargen och hans reaktion.
- Jag antar att du, precis som jag en gång var, är ovetande om alla de sätt som man kan använda skuggorna på. Alla de sätt de kan hjälpa en på.
Han tystnade och såg ner på sina skuggor. De var verkligen en gåva från Gudarna, någonting han inte kunde tänka sig leva utan. Skuggorna var det käraste han ägde, hans vänner och följeslagare. Det var svårt att ens förstå hur andra kunde klara sig utan en sådan magnifik kraft. För Angelus var de en så naturlig del i hans liv att han knappt ens kunde tänka hur det skulle vara att leva utan dem.
- Ja, det du säger stämmer mycket väl. Jag fick dem att anta en fysisk skepnad, en sak som jag lärde mig att de kunde då jag mötte den skuggvarg som jag tidigare nämde - Sleazoid. I mina ögon var han en mästare medan jag var en okunnig nybörjare, men han delade gärna med sig av sin kunskap. Och på samma sätt delar jag gärna med mig av min. Och jag kan utan tvekan säga att även du kan få dina skuggor att anta en fysisk form, bara du ger det nog mycket träning och energi.
Angelus hade inte kunnat tro det när han själv hörde det första gånger. Skuggor var inte fysiska, de gick inte att ta på. Men Sleazoid hade demonstrerat och förklarat och Angelus hade sett och lyssnat noga. Och nu bemästrade han själv den tekniken.

Han begrundade vrenens ord. De sa inte rakt ut att han kunde tänka sig att bli hans mästare, men det var tydligt att de var menade som det, något som fick ett svagt leende att rycka i hans mungipa och än en gång visa lite av ungdomen som fortfarande var kvar i honom. Det var när hans ansiktsmuskler rörde sig som man märkte att kroppen inte var fullvuxen, och att spår av valptiden fortfarande fanns kvar.
Hans tankar började röra sig, om vad som skulle hända om han sade ja till vrenens dolda förfrågan. Om han ville lära sig av vrenen.
Det vore en nyttig sak för honom, och troligen en bra erfarenhet. Han skulle kunna lära sig mer om de väsen som hela hans liv svävat runt om honom, som alltid funnits där när han behövde dem - eller inte behövde dem.

Det var ingen stor tvekan på vad han skulle säga. Han ville lära sig mer, och skuggmästaren hade inget emot att lära ut. Kanske var det det som Gudarna hade tänkt skulle bli meningen med deras möte, meningen med den konstiga händelsen som gjort att de kunde höra varandras skuggor - för vrenen var det väl att se Kages skuggors tankar.
Hans huvud var fortfarande på sned, vridet, men han vred tillbaka det igen innan han talade.
"Jag skulle gärna lära mig mer om mina skuggor, Angelus."
Hans ord var ingen fråga om han kunde bli vrenens lärling, utan mer ett konstaterande. Han kunde ju ha missuppfattat skuggvargens ord, men han trodde inte det.

Angelus var inte det som vanligtvis visade känslor. Nej, han var den tystlåtna typen som höll allting inom sig själv. Omvärlden hade ingen anledning att se hans känslor och inre tankar, åtminstone inte enligt honom. Och han hade alltid varit en sådan som inte gillade att öppna sig för andra eftersom att de kunde förse dessa med hans svagheter. Och de svagheterna höll han helst för sig själv, just eftersom att det var dumt att dela ut dem till vargar som kunde vara potentiella fiender.
Men nu kunde man skymta en svag antydan till leende i den ståtliga vrenens smala ansikte och det var med en outgrundlig blick som han såg på den andra hanen. Vad som rörde sig i hans huvud visst endast Angelus själv. Och denna gång var det att han faktiskt gillade den andre, och han uppskattade att den andre verkade vilja ha hans hjälp.

- Hur mycket kan du om dem?
Frågade han sedan med sin stillsamma stämma. En röst som enligt många kunde uppfattas som kylig, men som egentligen bara var den röst som Angelus alltid talade med. Kanske var just det kyliga inre en del av hans personlighet, den delen som gjorde att han så ogärna visade allt som hade med hans känslor och tankar att göra. Men han såg ingen brist i att vara tystlåten och egen om de sakerna, för trots allt rörde det ju ingen annan än honom själv.
- Deras ursprung, varifrån de kommer. Varför du äger dem. Vad som gör dem så pass unika som de är. Vad kan du om det?
Kanske lät det lite som en utfrågning. Det var inte menat som det. Men för Angelus var det viktigt att få veta vad som skulle läras ut. Och det fick han inte reda på om han inte frågade exakt hur mycket den som skulle lära sig kunde.

En svag rynka kunde anas mellan hans ögonbryn när han funderade. Angelus ville veta allt han kunde, troligen för att veta hur mycket som behövdes läras ut, kanske för att han ville veta om Kage var värdig.
Men han visste inte mycket om sina skuggor, hade aldrig fått chansen att få veta mer om dem.
"Jag... vet inte mycket om mina skuggor riktigt;" sa han, drog ut på orden.

"Mitt minne från barndomen är dold i ett slags mörker, en skugga, och har på så sätt handikappat min vetskap om mig själv och mina skuggor. Så långt bak jag kan minnas har jag alltid haft skuggorna vilande runt mig, men de var mycket ljusare förr än nu. Jag vet inte vad som fått Gudarna att ge mig denna kraften, men den utgör mycket av den jag är, jag kan inte riktigt förstå hur andra kan klara sig utan den gemenskapen de är. Men inget av det jag sagt nu svarar någon av dina frågor, eller hur?" Ett litet snett leende som sjönk långsamt igen.
"Jag vet inte riktigt något av det du frågade efter."
Han suckade tyst, ruskade lite på huvudet. Han var besviken över att han inte kunnat svara riktigt, men han kunde inte tvinga fram ett svar han inte visste. Hans barndom var ju helt borta för hans sinne att se, och de flesta av svaren kunde han fått därifrån, det visste han. Men han visste inget om sig själv, vargen, och kunde inte riktigt veta något om skuggorna då.

Angelus nickade åt hans ord, men sade ingenting. Han lät tystnaden falla mellan dem, bevarade den där ett tag, som om han funderade. Blicken gled iväg ett tag, upp emot himlen. Han tänkte på sina egna skuggor och de funderingar han själv hade haft. Vissa av dem hade han fortfarande.
Blicken fokuserades åter på den svarta hanen och då Angelus talade var det med en nästan berömmande röst.
- Då har vi något gemensamt, för jag vet inte heller mycket om mina skuggor. Visst har du rätt, att minnen som vi har fått genom livet kan hjälpa oss att förstå dem, men fortfarande kan vi inte mer än gissa oss fram.
Återigen gjorde han en paus, hade ingen brådska med att tala. Han hade aldrig bråttom, såg ingen anledning med att stressa helt enkelt. Han gillade att låta saker sjunka in, speciellt ord som hade blivit sagda. Ifall man inte lade lite extra tid på att lyssna till dem var det lätt att man missade en del av eller hela innebörden. Och det var inget som han ville att den som lyssnade till honom skulle göra, eftersom han ansåg att det var väldigt respektlöst.
Och den som inte visade respekt åt Angelus fick inte heller någon respekt tillbaka. Det var så det fungerade i hans värld.
- Varifrån skuggor kommer och varför de tilldelas en del av oss är mysterium. Det enda vi dödliga kan göra är att spekulera. Men det betyder inte att vi inte har våra teorier om saker och ting.
Det glimmade till svagt i hans ögon och man kunde faktiskt skymta ett litet leende som gled fram på hans läppar.

Han lyssnade noga till hans ord, var lite lättad över att Angelus inte blev arg över att han inte kunde svara på frågan. De verkade nu också ha ännu en sak gemensamt.
Han blev lite chockad över att vrenen visade minsta antydan till känslor, i ett svagt leende. Han hade faktiskt börja fundera över hur känslokall han var. Visserligen ville han vara så som skuggvrenen visat sig vara, men utan minsta lilla rörelse i ansiktet var det nästan som att tala med en docka, en docka med ovanligt väl valda ord. Men någonting gjorde att han gillade vrenen ändå, och han var inte säker på att det bara var att båda två hade skuggor runt omkring sig.

De blåa ögonen betraktade Angelus medan han talade.
"Och vill du berätta vad dina teorier är?" Han var lugn, ett svagt leende spelande i mungipan.
Varför log han alltid sådär, när han egentligen inte ville? Det var irriterande, han ville inte visa känslor, men som den unga varg han var speglades hans personlighet hela tiden i hans ansikte och kropp, även om han inte ville.

En lite starkare utandning kom från vrenen och de blåa ögonen granskade den svarta hanen några ögonblick. Sedan vändes de mot skuggorna.
- Det är väl inget mysterium att säga att de kommer från mörkret. Ett faktum som vilken dåre som helst borde kunna lista ut. Men det är också ett faktum som leder oss till nästa fråga - Är de skapade av ondskan? För att världen är uppdelad i två sidor finns det ingen tvekan om. Vitt och svart, gott och ont. På ena sidan finner vi Gudar och änglar, på den andra sidan bor Demonerna. Kan det då vara så att skuggorna tillhör den mörka sidan och är Demonernas påhitt?
Han tystnade. Medan han hade talat hade en av hans skuggor svept upp från marken och bildat en ondskefull varelse som liknade något mellan en varg och en ödla medan en annan skugga hade gjort exakt samma sak, bara det att den hade bildat en vargliknande varelse som såg mycket vänligare och kraftfullare ut. En demon och en ängel.
Blicken vändes åter mot den väntande svarta hanen och ett andetag drogs ned i vrenens lungor innan han fortsatte tala.
- Det är sådant vi kan fundera över, men vi kommer aldrig att få svar på det. Däremot måste jag säga att det är den mest rimliga förklaringen, åtminstone om du frågar mig. Min ledare äger kraften solljus och kan med den hela andra vargar. Men den helade inte mig då jag hade skador. Kanske är det för att de vargar som bär skuggkrafter på något sätt är förknippade med Demonerna. Kanske vi är deras verktyg eller leksaker, medan solljuset är Gudarnas skapelse. Och dessa två går inte ihop. Därmed pekar det åt att vi som har skuggor som kraft på något sätt skulle kunna vara sammanknippade med Demonerna på något vis.
Skuggskepnaderna sjönk ihop, blev åter formlösa. Angelus funderade, tänkte tillbaka. Det var exakt dessa tankar som Sleazoid hade placerat i hans huvud då Angelus hade sökt upp denne för att få svar på sina frågor. Och nog var det en väldigt rimlig teori. Det var då den som Angelus trodde på.

Han följde Angelus blick, såg på skuggorna. Det var intressant att se skuggornas lilla uppvisning i formgivning, men än intressantare var de orden han uttalade.
Orden var om mörkret, ondskan och demonerna. Han hade funderat lite över liknande innan, att skuggorna tillhörde mörkret. Det var ganska självklart, de var ju en slags mörker, men lite mer speciella. Visst, mörkret brukade ju förknippas med ondskan, men han tyckte inte han själv var ond, och inte skuggorna runt honom heller. Men kanske det var som vrenen sa - kanske de var demonernas, ondskans, marionetter. Han hoppades bara att demonerna i så fall inte hade så mycket makt över sina små marionetter.

Han visste först inte vad han skulle svara, det var ingen fråga eller uppmanande till svar. Men en undran hade han.
"Även om våra skuggor skulle ha sin härstamning hos demonerna, betyder väl inte det att de egentligen är som dem, eller hur?"
Han trodde inte det, men kanske den andre trodde eller visste något annat.