Valparna var minsann klängiga, skulle hoppa runt och babbla på. Det var knappt så man fick en syl i luften, och Alek fick se till att fösa de små åt sidan så han äntligen kunde nå fram till Lev.
"Ey," blev hälsningen när han vant böjde fram huvudet för att mjukt krocka sina horn mot Levs. Lev var större på alla sätt. I sin auktoritet, i sin närvaro men också i storlek. Rejäla muskler spelade under gråbrun päls och Aleks försökte att inte bli avundsjuk när han jämförde med sina egna lite klena muskler. Hur kunde han ha släkt som var så biffig, och så var han själv tanig som en räka i jämförelse? Världen var orättvis. Men det hade han vetat sedan dagen Maksim togs ifrån dem.
     "Katta, passa småglinen för en stund, okej? Grabbsnack." 
Alek gav Lev en menande min och skyndade bort med honom medan syrran ljudligt klagade bakom på situationen hon dumpats i. I hennes närvaro kunde de små åtminstone tygla sig, för Katya orkade man inte jävlas med hur länge som helst.

"Hur kan du bli så biffig när allt du gör är att hänga här hela dagarna?" flinade Alek i ett försök att lätta den stämning av oro han kände varje gång han var i Civitas, och gav Lev en vänlig men ganska ansträngd knuff i sidan. Tyvärr rubbade han inte Lev ur fläcken och lite snopet fortsatte han framåt. "Jag har tränat i berg och dal, jagat hjort och vildsvin och ändå... äh, du fattar. Aja. Vad händer här då?"
Det spelade ett avslappnat leende över Aleks läppar, men under kände han sig spänd och lite orolig. Vad hade Lev att berätta? Något mer om Maksim? Tenn? Eller om pappa?
"Något... något nytt?"

Lev såg till att Katya inte missade den glimrande skadeglädjen i hans blick innan han lämnade henne tillsammans med den högljudda skaran valpar. Men den triumfen skulle inte bli långlivad, och det var han väl medveten om. Snart skulle han vara den som skulle försöka få dem att hålla sig i skinnet, på deras första uppdrag, i Civitas. Aleks och Katya hade åtminstone fyra ögon sinsemellan. Men ändå kände han sig trygg i det. Lev hade alltid ju trots allt alltid trivts i den rollen.
      Aleksandr hann börja innan Lev lyckats fråga hur resan gått. Lev kunde inte låta bli att spänna sig lite till och ge honom ett litet, men självsäkert leende. Sanningen var den att det hade varit en relativt stilla period sedan han återvänt från norrskenet, och det fanns fina sparringsområden att utnyttja. Lev hade till och med fått en träningskamrat. Men han valde att inte svara så bokstavligt på Aleks fråga.
     “Tenebris ledare har fått döttrar. Små, runda saker. Knappt större än igelkottar. Bara sett de en gång.” Lev hade fått en glimt av dem när han närvarat vid en av flockens bönestunder som de höll högt uppe i staden. Mest var han bara där för att det var ett ypperligt tillfälle att se flockens medlemmar.
     “Det verkar lugnt,” fyllde han i. “Inga nyheter om Maksim.” Det var svårt att avgöra om han var glad över det eller inte. Ännu hade han inte kunnat avgöra vad Maksims försvinnande från Civitas innebar.
    “Allt bra hemma? Med mamma?” Trots att han försökte dölja det lyckades en del av hans oro färga av sig på rösten. Efter att Maksim försvunnit från staden hade han många gånger övervägt att återvända hem för att hjälpa Vasilisa. Med vad visste han egentligen inte, men han ville bara vara där. Se till så att hon mådde bra. Men tanken om att Maksim kanske snart skulle komma tillbaka höll honom kvar. Så som den alltid gjort.
     “Radagast och Mara då?”

"Oj," blev Aleks snopna svar. Igelkottar var fruktansvärt små. Kunde valpar verkligen vara så små? Det var dock inte nyheter som intresserade Alek så väldigt. Han lyssnade spänt på nästa nyhet.
     "Det verkar lugnt. Inga nyheter om Maksim."
     Åh. Man kunde riktigt se Aleks hjärta sjunka i bröstkorgen, och han sänkte huvudet. Inget nytt om Maksim. Det var bättre än dåliga nyheter om Maksim, men han ville ändå veta. Det var mycket som Alek inte förstod. Varför ville han inte komma tillbaka?
     "Ah... okej."
Alek försjönk i tankar på Maksim. Han hörde knappt vad Lev frågade. "Va?"
     Han registrerade först i efterhand vad förebilden hade sagt. "Åh, jaha. Ja, hon... det är bra. Hon saknar dig. Det märks."
Alek log lite betryggande. "Mara är... mycket att hantera, du vet. Du skulle sett när hon rev ner Branns nysorterade bensamling. Ingen var glad den dagen. Det är bra med Radagast, också. Hans horn är skitstarka och han brottar ner mig på en sekund när vi tränar."Aleks frustade till vid minnet, men blev snabbt lite allvarlig igen.
     "Jag... tror hon saknar papa också. Tetya, alltså. Jag vet inte. Hon har inte riktigt varit sig själv, sen... ja." Alek tänkte på den dagen i Skuggfall. När Kolzak hade trätt ut i solen och dödat Tibast. Det var en dag Alek aldrig skulle glömma. Och nu var han där borta, någonstans. Slogs, säkert. För vad? Vad kunde han ändra på där?
     "Men jag fattar inte hur hon gör det. Hur vet hon vad man ska göra? Vad man ska säga? Hon har haft pli på alla, ordning och fått det att gå runt och själv känner jag bara... chert. Fattar du?"
     Det var sant. I det nya, konstiga livet utan varken Maksim eller Kolzak, utan Tenn eller Sezja, kändes det som att man kunde gå under. Ändå höll Vassya alla flytande. Men vem höll upp henne? Ibland kände sig Alek inte tillräcklig.

Lev fann både tröst och oro i det Aleksandr sade om Vasilisa. De delade samma beundransvärda tankar om henne, om hur hon lyckades hålla dem alla ovan vattenytan. Men hur länge skulle hon orka? Tanken på att han inte skulle vara där den dagen fördämningarna brast skakade honom ända in i benmärgen.
     Det tog honom lång tid att hitta sin röst, så till en början grymtade han bara till svar.
     “Fattar. Vill göra mer. Vill göra något.” En långdragen suck lämnade honom. Det kändes skönt att få prata med någon som verkade handskas med samma känslor av otillräcklighet som han. Här satt han i Civitas, dagarna och nätterna till ända, och det enda han hade att berätta var om Tenebris nya valpar. Hur mycket till hjälp var det egentligen?
     “Vet inte vad jag gör här, Aleks,” erkände han förtegen. “Behövs jag hemma? Maksim…” Han tvekade, det gjorde ont att erkänna och ännu ondare att säga högt, “Maksim, om han lever, vill inte hem. Så, så vad gör jag här?” Lev sökte efter Aleks blick. Han som alltid var så säker på sin sak, på sina val och sina handlingar. Det var sällan han sökte rådet av någon annan än just Vasilisa. Men så många månader hade gått och tiden hade nött på honom. Det var oundvikligt, hur gärna han än önskade att hålla uppe modet så hade det börjat vackla.

Aleks nickade instämmande. Han hade alltid föredragit handlingskraft före snack. Att veta att Maksim var här någonstans utan att kunna göra något åt saken var fruktansvärt påfrestande. Utan att förstå varför. 
     "Vad menar du, om han lever?" upprepade Aleks, skakade på huvudet. "Starshiy brat. Klart han lever."
     Det fanns inget alternativ. Fanns inte, Aleks vägrade acceptera det. 
     "Hemma är hemma. Du kan alltid komma hem, men du behövs här. Nåt kanske händer. Maksim kanske..." Aleks svalde torrt. "Kanske dyker upp. Med svar, eller nått. Dessutom är ju jag hemma, jag håller ställningarna vet du!" Alek sa det sista med en skämtsam ton, följt av sitt sedvanliga, korta garv. Men han tystnade snabbt.
     I tystnad krympte Aleks leende till intet. Det fanns ett visst sällsynt allvar i hans blå ögon när han såg på kusinen. "Du vet... Maks har ju alltid... han tydde sig alltid till dig mest. Mer än mig, än någon annan. Mer än pappa. Du är speciell för honom, den han lita mest på." Det tog emot lite att säga. Aleks hade alltid velat vara den brodern för Maksim, men han hade inte Levs pondus. Trygghet. Kanske hade han varit för mycket, för hetsig? Jobbig. Kanske var det därför Maksim hatade honom nu. "Jag tror, om någon kan få hem honom igen så är det du."
Det var en tanke som fick Alek att känna sig otillräcklig, men han visste att det var sant.

Lev ville säga emot. Ville påpeka den väldigt möjliga verkligheten om att Maksim var död. Efter alla rykten han hört om hans mor - om Aleksandrs mor - så var den tanken inte långsökt. Men han kunde höra i kusinens röst att han inte var redo att höra allt som han visste om det. Om vem Maksim blivit, om vem hans mor var, enligt allas munnar. Men Lev hemsöktes fortfarande efter hans första försvinnande, efter hans fars försvinnande. Han ville inte leta mer, ändå visste han att han aldrig skulle kunna sluta. Det kändes som hans liv bara blivit en upprepande historia. Ett lönlöst sökande som aldrig tog slut.
     Utan att avbryta lyssnade Lev till vad Aleks hade att säga. Om än orden var menade i välvilja så kunde han inte låta bli att känna tyngden av dem.
     “Jag tror, om någon kan få hem honom igen så är det du.”
     “Och om inte?” fyllde Lev raskt i. Blicken hade fått en skärpa av frustration i sig när den mötte Aleks. “Vet inte, Aleksandr. Att sitta här ensam i Civitas för ett kanske känns som skit, när mama behöver mig. Mama som fortfarande är här.” Lev kunde inte dölja den bittra uppgivenheten som sköljde över honom. Han insåg sin något anklagande ton och drog ett djupt andetag som avslutades i en suck. Lev kände exakt samma saker som Aleks uttalat. Det var exakt dem anledningarna som fick honom att hålla hoppet uppe. Men han var så trött. Det kändes som om han vid tillfällen bara hade sett tiden passera framför honom, och han undrade om det var värt det? Om han inte ville spendera den på något viktigare. På familjen som fortfarande fanns kvar. Men de tankarna kom med bitande känslor av skuld. Han hade lovat Maksim.
     “Vet du vem det var som dödade Tenebris-sonen?” Lev hade inte tänkt avslöja något egentligen, men kände samtidigt att det skulle vara bättre om det kom från honom än att han kanske råkade höra det i förbifarten av någon annan.

     "Om inte," suckade Aleks. "Så löser det sig på ett eller annat sätt. Vi hittar hjälp, vi smider en plan, något," Han ville gärna tro det, åtminstone. "Menar inte att det är ditt ansvar ensamt, bara. Alltså, om jag kan göra något, du vet jag ställer upp."
     Rösten var stadig och mer beslutsam när han sa det sista, för det var sanningen. Det fanns inte mycket han inte skulle göra för Lev. För sin familj. För Maksim.

Vet du vem det var som dödade Tenebris-sonen?

Aleksandrs blod frös till is när den frågan ställdes. Han fylldes av ett plötsligt obehag, en gnagande oroskänsla. Självklart hade han hört om dödsfallet. En stor händelse, men han hade inte vetat vem som låg bakom.
     "Nej," mumlade han till svar. "Vad då, vet du? Vem var det?"
     Spänt väntade Aleks på ett svar han inte var säker på om han ville höra. Han var rädd att svaret skulle vara 'Maksim'.

Lev gav honom ett ängsligt leende som tecken på hans tacksamhet. Stödet han hade från Aleksandr hade han aldrig tvivlat över. Ändå kunde han inte skaka känslan av ensam plikttrogenhet som klamrat sig fast i honom.
     Det gick inte att missa missmodet som plötsligt färgade av sig på brodern. Lev såg på honom från inunder lågt hängande ögonlock. Han tvekade, övervägde om det verkligen var rätt tillfälle, om han verkligen hade rätt i att berätta för honom.
     “Varya,” erkände han tillslut och sköt  blicken framför sig. “Tror Maksim lämnade med henne. Men kan inte veta säkert.” Han gav utrymme för Aleksander att samla sina tankar genom att låta blicken vila i horisonten. Kanske skulle han inte bry sig alls, eller så kanske skulle han det. Oavsett så kunde Lev förstå att det fanns outredda känslor begravda.
     “Ger det några månvarv till,” när han bröt tystnaden igen var hans röst låg och stadig, “behövs hemma.” Uttrycket hade blivit tungt och plågat. Skammen hängde över honom likt bly. Den rotade sig i känslan av att vara svag, att ge upp. Hur mycket han än intalade sig själv att han behövdes mer hemma, så ville inte skammens järngrepp lossa sina djupa klor ur honom.

Varya.
Svaret borde inte ha förvånat honom, ändå gjorde det det. Aleks bet sig i kinden. Maksim kunde ha lämnat med henne. Den tanken fick det att knyta sig hårt i bröstet på honom. Det var svårt att förstå hur allt kunde ha blivit såhär. Varför Maksim inte ville komma hem. Inte saknade dem. Om han levde.
     "Aha," mumlade han tyst. För en gångs skull var Aleksandr tom på ord. Han visste inte vad han skulle säga. Vad han skulle känna. 
Spelar ingen roll. Hon är inte min mamma. Har ingen. Hellre ingen alls, än en ynkrygg.

Lev kunde förmodligen se igenom det spelade, obrydda uttrycket som Aleks antog efter en stunds tystnad. En stram min och flackande blick som hade svårt att se Lev rakt i ögonen. Fick han kontakt kändes det som att han skulle brista. Trots det skulle Lev förhoppningsvis förstå att Aleksandr inte hade intresse att prata om det något mer. Åtminstone inte nu. 
     "Det låter bra. Jag låter dem där hemma veta," fick han fram med en förvånansvärt rak och stadig ton. Den allvarsamma stämningen tyngde, och Alek's strama min sprack i ett försök till ett roat leende. "Trodde aldrig jag skulle säga det, men jag saknar dig och din bossiga attityd."

[Avslutat!<3]