Aangelus hade väntat sig den frågan. Han visste inte riktigt varför, kanske för att det var exakt den frågan han själv hade ställt när han själv var eleven. Det var väl en rimlig sak att undra. För ifall skuggorna tillhörde Demonerna och även var som dem, betydde det då att även vargen som ägde dem var ond och tillhörde mörkret? Det var frågor som hade ställts genom århundradena men som fortfarande var utan Exakta svar. Hur kunde någon veta sanningen bakom dessa frågor som egentligen endast var menade för Gudarna? Ingen dödlig skulle någonsin kunna ge dem ett ordentligt svar.
- Ja, till viss del är skuggorna som Demonerna. Och då skuggorna tillhör mörkret får det även oss att göra samma sak. Så man kan säga att både du och jag har någon koppling till det onda. Men det betyder inte att vi på något vis är onda. Vi väljer själva vilka vi vill vara. Vi har bara vissa egenskaper från mörkrets sida, och de egenskaperna kommer med våran kraft.
Han tystnade med en fundersam min medan han såg ner på sina skuggor. De var vackra i hans ögon, även om de var en skapelse från Gudarnas fiender. Men han kunde inte tro att det var Demonerna som hade gett honom kraften. Nej, skuggorna var en gåva från Gudarna, det var de som gav denna värld och alla varelser gåvor. Demonerna gav bara olycka. Och skuggorna var inte på något vis till hans olycka, tvärtom. De hjälpe honom på så många sätt att han hade svårt att räkna upp alla. Och inte heller tyckte han att de gjorde honom särskilt ond eller hjärtlös. Det var mer som att de visade honom rätt väg. En god väg. Det var bland annat dem som hade lett honom till Treontha, en flock som dyrkade Gudarna lika mycket som han gjorde. Och nog fanns det värre ondska i denna värld än honom själv och många andra som hade skuggkrafter.
- Och även om det var Demonerna som skapade skuggorna tror jag inte att det är dem som har gett oss denna kraft. Jag tror att det är Gudarna som ger oss våra förmågor, beroende på vilken uppgift vi kommer att ha i livet.
Det lät som en vacker tanke. Det var kanske också det. Angelus var inte riktigt säker på vad det var för sorts tanke. Det enda han egentligen visste var att det var så han valde att se på det hela. Demoner gav inte gåvor för att hjälpa andra, det var sådant som Gudarna skötte. Och skuggorna hjälpte honom. Alltså kunde de inte vara från Demonerna.

[Ehehehe, finare med vit text 8D]

[Haha, hade kommit halvvägs med ett svar, så laddade jag om sidan i en ny flik för att se vad du sagt innan och så... paang, ny text x) Men behövde inte ändra särskilt mycket för att det skulle funka med det du lagt till ^^]

Han nickade svagt åt Angelus ord, förstod vad han menade. De var de som bestämde över sig själva, de var ju inte besatta av en demon eller liknande. Han ruskade lite på huvudet. Hans skuggor var nära vrenens, ville veta mer om dem enligt de bilderna han i sin syn såg. Och så en bild av pilen, pilen av fast skugga. Han skickade en tanke till dem, försökte förstå vad det var de menade. Svaret han fick var ganska självklart, de undrade hur de kunde bli fasta. Hur de kunde bli mer än bara ett mörker. Hur de kunde lära sig själva att göra så.

Han funderade inte länge över om han skulle fråga över pilen.
"Jag undrar en sak... Hur gjorde du för att få dina skuggor fasta? Var det att du blandade i en annan kraft, eller är det något du kan lära ut?"
Det var inte bara hans mörka följeslagare som undrade, han gjorde det själv. Som det var för stunden var skuggornas hans kamouflage medan hans is var hans försvar. Tanken på att kunna nyttja båda sina gåvor i försvar var lockande, inte för att han ville attackera någon, utan för just försvarets skull då han inte var den som ville göra första draget i en strid.
Han höll med de sista orden, att Demonerna kanske må ha skapat kraften skugga, men det var Gudarna som gav en den kraften, och inte ondskan. Demonernas uppgift var att ge plågor, medan Gudarnas var vanligen att ge lycka. Och alltid hade han uppfattat sin kraft som en lyckad gåva.

Men om det var så att det var Gudarna som delade ut krafterna beroende på vilken uppgift man fick i livet, kunde han inte låta bli att undra över varför han fått sina gåvor. Vad kunde hans mening med livet vara, om han som hjälp att lyckas fått skuggornas och isens kraft?

[Känns... konstigt det här inlägget på nått sätt, men aja ^^ Hoppas det duger :P ]

[Ehe, sorry om jag skrev om lite xD Men det var för att jag verkligen inte var nöjd med inlägget så var tvungen att ändra det D; Och nog vart ditt inlägg braaa 8D]

Återigen drog skymten av ett svagt leende över vrenens läppar. Han var inte förvånad över frågan som ställdes. Hans egna skuggor hade viskat åt honom att den andra verkade mer... oerfaren än vad han själv var. Att denne inte kunde lika mycket, och inte heller hade utforskat sin kraft lika mycket. Men Angelus dömde inte den bevingade hanen för detta. Han själv hade inte haft en aning om att han skuggor kunde tala förrän alldeles nyligen och det som gällde att de kunde anta en fysisk skepnad hade han inte haft en aning om innan han hade mött Sleazoid. Och att den andra nu frågade om just den saken var inte överraskande. För visst hade han själv tyckt att det var fascinerande. Och han hade aldrig heller trott att det var möjligt innan han själv hade sett det. Och nu var det en kraft som han själv bemästrade. Och det var träning som låg bakom det hela, men inte bara träning.
- För att säga sanningen så är min andra kraft svart magi, och det är en förmåga som faktiskt hjälper mig att ge mina skuggor fysiska former. Men det betyder inte att det är en fullständig omöjlighet utan den kraften. Skuggvargen som gjorde mig medveten om att det ens var möjligt, Sleazoid, bemästrar förmågan att göra sina skuggor till fysiska skepnader. Och han äger ingen magi kraft.
Angelus visste inte riktigt varför som hans två krafter verkade passa ihop på något sätt. Visserligen så var den svarta magin inte endast om skuggorna, utan den riktade sig mer mot negativa energier. Men visst var den till stor hjälp, utan den kraften hade han inte varit så duktig som han nu var med fysiska skuggor.
Hans mor hade ägt samma kraft som han nu hade, svart magi. Och hon hade talat om hur den fungerade och lärt honom om olika energier och vilka som kunde vara till hennes nytta. En kunskap som han nu hade mycket stor nytta av. Men hon hade inte talat om hur den kunde påverka skuggor, kanske för att hon själv inte hade ägt skuggkrafter. Det var något som han hade ärvt från fadern. Och nu när han tänkte på det var det som om deras blod var perfekt kombinerat i honom.
Skuggor och svart magi.
- Det handlar bara om att vidga sitt sinne och föreställa sig det omöjliga. Ju mer du lär känna dina skuggor desto bättre kommer det att gå. Och tänk på att du inte kan kommendera dem, utan att du ber dem om det. De är lika levande som du och jag, hur konstigt det än verkar vara att se dem på det sättet.
Ja, det var levande. Han hade inte vetat om det tidigare, men han hade förstått det nu. De var en del av honom, men fortfarande egna skapelser. Han kunde inte kommendera dem, det handlade om ett samspel.

Han såg på sina egna skuggor, undrandes om de skulle gå att göra dem till fysiska skepnader likaså, även om han inte ägde den svarta magins kraft. Den där Sleazoid som han nämnde då och då hade ju lyckats, så omöjligt borde det ju inte vara. Även om hans egna skuggor inte talade med ord. En sådan liten sak borde inte kunna förstöra den chansen att lyckas.

När han kommunicerade med sina skuggor befallde han dem aldrig, men han kunde inte säga att han rent ut bad dem att göra som han ville. Han snarare bara tänkte vad han ville, och de försökte ivrigt göra det han funderat över. Att de var levande varelser hade han redan listat ut, han kunde inte tänka sig att något som inte levde kunde röra sig och kommunicera.
"Vill du försöka lära mig mer om våran gemensamma kraft?"
Han var nyfiken. Vrenen var mycket mer erfaren än han själv, och visste många fler saker. Kanske kunde han berätta lite, visa lite, så att Kage lärde sig snabbare än om han försökte lista ut svaren på egen hand. Att lära sig ensam kunde ta åratal, men att lära sig av någon annans erfarenheter kunde i alla fall minska ner den tiden en bit, och kanske man lärde sig något man inte skulle kommit på ensam.

[Määh, jag skriver ju aldrig lika långt som dig xD Jag vill också kunna skriva långt, men när jag försöker blir det bara långtråkigt ^^'' Du får nöja dig med en bit kortade från mig :)]

[Haha, och jag tycker att mina inlägg blir långtråkiga D;]

Huvudet lades en aning på sned då Angelus hörde den andra vargens förslag. Att han själv skulle bli någon sorts läromästare åt den svarte. Angelus hade svårt att tänka sig det. Han själv som lärde någon annan. Han hade problem med att lära sig, just för att han var så pass stolt och kanske även en aning fåfäng. Hur skulle han då ha viljan att dela med sig av sin kunskap, och kunna göra det på ett sådan sätt att den andre faktiskt ville lära sig och inte bara skulle känna sig förolämpad. Även om han visste att dessa båda sakerna kunde hända så kunde han inte ändra på det. Det var sådan han var, en stolt vren. Det smartaste vore ändå att säga nej till förslaget. Men samtidigt kände han sig lite lockad till att säga ja.
Detta för att han inte kunde låta bli att ge den svarte en del av sin respekt. Enda sedan mötets början hade denne inte sagt en enda sak som var nedvärderande, och i Angelus öron fanns det väldigt mycket som var nedvärderande. Och den svarte hade också varit respektfullt och talat på ett sätt som visade att han faktiskt visste vad han sade. Och att nu hade mod att fråga en vren ifall denen kunde lära honom saker, det var starkt i Angelus ögon.
Han hade inte bråttom med att svara. Och efter att Shikage hade ställt sin fråga lade sig tystnaden mellan dem. Det enda som egentligen gick att höra var skuggornas viskande röster. Och medan Angelus höll blicken fäst på den bevingade vargen flimrade andra bilder förbi hans ögon då han 'hörde' Kages skuggor kommunicera med honom.
Han funderade.
Det fanns egentligen bara två val, och hur svårt kunde det egentligen vara? Han visste att han borde säga nej. Detta var ingen vren, det var inte ens en medlem ur Treontha. Denne borde inte få ta del av den information som Angelus bar på. Men å andra sidan borde han säga ja, just för att Shikage var den han var. En varg med skuggkrafter. Och Sleazoid hade varit öppen mot Angelus, just för att Angelus hade samma krafter som honom. Borde då inte Angelus vara likadan?
Trots att det kanske verkade löjligt var det ett svårt val för vrenen. Han visste helt enkelt inte vad han skulle göra. Men ett beslut måste ha ta.
- Ja.
Svaret kom plötsligt, bröt tystnaden. Angelus såg rakt in i Kages ögon som påminde om hans egna. Och det kändes som att det var rätt beslut som hade tagit.
- Ja, jag kan lära dig om det du vill veta, så långt mina kunskaper sträcker sig.

[Du skriver inte långtråkigt o.o Jag älskar att läsa långa inlägg, det är så mycket roligare att läsa om vargens tankar och liknande än 'svansen sveper, han håller sig stilla, öronen klipper till av en ekorre som inte kommer spela någon roll om den finns eller inte' x3]

Vrenens tystnad innan kunde bara betytt en sak - han hade tvekat. Kanske för att de nyss mötts, kanske på grund av flockregler. Han visste inget annat än att den andre hade funderat över det men sedan bestämt sig för att göra honom den tjänsten att lära honom. Och för det var han tacksam.
Han lät nacken kortas lite, böjde på huvudet som en långsam nick men med en längre paus innan den läts åka upp igen. En slags bugning, men inte särskilt överdriven. Det var hans sätt att tacka, tyst men med respekt. För att göra sig säker att den andre förstått hans tack tillade han ordet.
"Tack."
Han släppte inte skuggvargen med blicken, inte ens under den lilla nicken.

Han drog lite svagt på smilbanden när han såg sina skuggors 'tankar'. De var ingenting speciellt på bilderna, men de var dränkta i känslor, glada, lite uppspelta. Han visste inte om det var för att de skulle få lära sig mer, precis som han, eller om det var för att de skulle få vara i närheten av andra skuggor medan de lärde sig.
Han undrade hur långt den andres kunskaper räckte, i alla fall mycket längre än hans egna. Han kunde ju inte ens härma vrenens lilla skuggfigur, och den lilla rörelsen verkade inte vara någonting alls ansträngande för Angelus.

[Gwaaah >.< IT, satt och klurade ut det här på... ca en timme xD Brukar bara ta HÖGST en kvart att skriva jue ^^'']

[Haha! Men det är bra, det var intressant att läsa ^^ Det här inlägget kommer mest troligt att inte bli så bra, har typ bråttom så ursäkta ifall det bli kort eller mysko xD]

Angelus såg på den andre, kunde se en tacksam glimt i de isande ögonen och hörde samma sak i rösten då den andre sade just tack. Och det kändes faktiskt bra inom vrenen, varför visste han inte. Kanske var det detta det handlade om. Att kunna hjälpa andra. Och det verkade som att skuggvargen framför honom behövde en del hjälp. Eller en vägvisare kanske var ett bättre ord.
Men det fanns ingen tid att tänka på det. Den andre hade bett om hjälp och det skulle han få också. Och det med en gång. Angelus mindes då han själv kommit till Treontha, och som nybliven medlem blivit Nikitas lärling. Och inte var det länge han fått bekanta sig med de i flocken. En kort strid med Acier, en natts vila, och sedan hade han fått börja träna. Och han hade gjort det också, ihärdigt och länge. Och nu började han sig närma slutet av sin träning, snart kunde han kalla sig själv för en assasin. För det var hans position i flocken. Han var en lönnmördare. Kanske det var svårt att tro om den stolta resliga vrenen, men å andra sidan var det inget som han heller sade åt andra. Treontha var väldigt hemlighetsfulla av sig, och hans rang var ingenting som någon utanför flocken hade att göra med.
- Då börjar vi.
Han harklade sig och lät sedan en av skuggorna som kretsade runt honom forma en lite varelse vilket man snart kunde se var en varg. En perfekt avbild av en vrenhona som han höll mycket kär. Och ett tag granskade han den innan han åter såg mot den svarte.
- Exakt vad är det du kan? Kan du forma dina skuggor? Kan du få dem att lyda din vilja? Hur bra kan ni kommunicera?
Den sista frågan ställdes mest för att han själv inte förstod ett dugg av de flimmrande bilderna som gled förbi i hans huvud. Nej, hur någon kunde förstå det visste han inte. Men sen gav Gudarna självklart olika gåvor åt alla också. Kanske detta bildspråk var mycket tydligt för Shikage.

[Jag skrev ett jättelångt inlägg idag! =D Vet du vad som hände sen? Pappa stängde ner fliken. Fick börja om igen xD Blev inte lika bra :/]

Exakt vad var det han egentligen kunde göra med sina skuggor? Han hade bara den grundläggande vetskapen som alla skuggvargar hade, att kunna dölja sig själv i skuggor så mycket att för en utan skuggans kraft försvann han i skuggan. Han hade inte tänkt på att forma sina skuggor till något speciellt innan mötet med Angelus, så han hade inte övat någonting med det innan, och när han försökt göra likadant som han hade han misslyckats, det var tydligt.
Hans sätt att kommunicera med sina skuggor var annorlunda jämfört med Angelus och den där Sleazoid som han nämnt ett flertal gånger, men han hade inga problem att förstå dem. Det var svårare att förstå det där språket som den andres skuggor talade, det var enligt honom lättare att förstå bilder och känslor.

"Jag kan bara grunden i skuggkraften, hur man gömmer sig i skuggorna, tunnar ut dem eller gör de tätare. Du såg ju själv hur det gick när jag försökte skapa den där skuggvargen."
Han ruskade till huvudet lite. Han kunde verkligen ingenting. Var han verkligen så dålig med sina krafter?
"Mina skuggor lyder mig precis som om de vore en extra del av mig. Jag förstår dem alldeles utmärkt, i deras bilder gömmer sig en slags känslor eller vad man ska säga. Själv förstår jag inte ett dugg av det där språket dina talar."

En svag skymt av ett leende drog över Angelus ansikte då han hörde den andres ord. Att denne hade svårt att förstå vad hans skuggor sade. Inget konstigt med det, de talade ett rätt så ovanligt språk.
- Det är latin. Det är ingen konst att förstå dem, bara du talar samma språk som dem.
Han lyssnade för några ögonblick till sina skuggors ljuva röster då de viskade till honom, talade om allt som hände i omgivningen. Och gång på gång upprepade hur fascinerande det var med en till skuggvarg. De kände liksom Angelus själv ett band till denne.
- Dina skuggor däremot har ett unikt sätt att kommunicera på. Du skulle kunna förstå mina ifall du talade latin. Jag kan inte förstå dina hur jag än försöker, för jag har aldrig kommunicerat på det sättet som ni gör. Det är en gåva som du borde vårda, för den kan bli mycket användbar en dag.
Sanningen var den att Angelus såg sättet som Shikage och hans skuggor kommunicerade på som starkare än hans egna kommunikationssätt. Detta för att han nu visste att vissa vargar kunde höra hans skuggor, och ifall de kunde latin skulle de kunna avslöja allt för många hemligheter. Dock skulle det inte vara någon risk för den svarta hanen, eftersom att det verkade som att känslor och bilder byggde upp det kommunikationssystemet. Och visst kunde väl alla förstå sådant, men inte i den graden. Det var förvirrande, även för Angelus som kände skuggor så väl.
- Det är dock en bra sak att du kan kommunicera med dem. Det betyder att vi kan gå vidare till att forma dem.
Han tystnade och lät sedan sina skuggor virvla upp från marken och bilda en liten fågel som flög runt hans huvud för att sedan bege sig till Shikage och cirkla ett par varv runt dennes huvud. Sedan löstes den mörka gestalten upp till en dimma och återvände till resten av de skuggor som Angelus alltid hade med sig.
- Välj en form, något enkelt, och ge det ett försök.

Han beundrade fågeln som flög runt hans huvud. Fåglar betydde frihet och den sköna känslan av att glida på vindarna i det blå. De betydde mycket för honom, och han skulle gärna ha testat att göra en liknande, men Angelus hade sagt enkelt och en fågel var troligen inte så enkel som den verkade. Fjädrarna, de smala benen, och även vingslagen var säkert ingenting som var enkelt om man knappt övat alls.
Någonting enkelt. Egentligen fanns det så många enkla saker att välja mellan, men samtidigt var det svårt att komma på något bara sådär. Man kunde ta ett löv, en sten eller vad som helst. Det tog inte särskilt lång tid innan han började låta en del av skuggan sära sig bort från resten.

Delen var liten, inte större än hans tass. Den formade sig till en platt rund skugga, vars kanter darrade till och blev lite taggig. Mitten steg upp några millimeter, likt en knapp.
Det var svårare än han trodde, och den lilla skuggan hade så otydliga kanter att det var svårt att se vad det skulle föreställa.
Han såg skuggornas flimrande bilder av att de ansträngde sig, ville så gärna göra det han ville. Men de var ovana vid att forma sig så, så de hade det jobbigt.
Ett djupt andetag och han lät sina tankar koncentrera sig endast på skuggan. Tunn och skör. Skuggan blev tunnare, och kronblad började formas ut. Knappen i mitten sjönk en aning, och små prickar i den formades.
Blomman singlade ner mot marken, som om någon släppt den, och när den nuddade marken löstes den upp och for tillbaka till de andra. Han andades ut, stirrade på marken framför sig med ett litet leende på läpparna. Han hade faktiskt gjort det, även om den inte varit den vackraste blomman. Hans blick tog sig tillbaka till vrenen.

Angelus granskade skuggformen som Shikage försökte sig på med yttersta noggranhet, men då coh då gled hans blick över till den svarta vargen, eftersom att han fann det mycket viktigare att se på denne och hur denne hanterade det hela. Och nog kunde ha se koncentrationen och ansträngningen hos den andre, den svarte försökte verkligen åstadkomma något. Och hans ansträning gav honom också betalt då en relativt tydlig blomma trädde fram från skuggan och sakta singlade ned mot marken. Genast vändes blicken tillbaka mot Shikage och Angelus kunde se det nöjda leendet på hans läppar. Och nog förstod han känslan, men han ansåg att det var onödigt.
- Jag vet hur du känner och visst kan du vara nöjd, men när en sådan liten sak ger dig ett leende som detta är jag rädd att dina framgångar kommer att stiga dig åt huvudet.
Blicken hade lite nonchalant vänts bort mot en av de vackra rosenbuskarna medan vrenen talade men sökte sig mycket snart tillbaka då han fortsatte.
- Känn dig glad och stolt, men tänk på att en liten sak inte är särskilt mycket att fira. Ifall du visste hur lång vägen är tills du nå till min nivå av skugghantering skulle det där leendet aldrig ha trätt fram. Dessutom kan känslor som de du har just nu locka fram andra känslor, vilket kan leda till att denna träning inte längre tas på allvar. Och det sista jag vill är att min kunskap blir bortkastad.
Minen var aningen sträng, och de isblåa ögonen släppte inte Shikage, nästan som om de försökte borra sig in i honom. Och det var med en likgiltig min som Angelus sedan gav den bevingade hanen nästa uppmaning.
- Försök igen. Och denna gång, fokusera inte så mycket på formen. Fokusera på detaljerna. För om man lyckas med dem förstår skuggorna vad man vill och en form kan de sköta på egen hand. Det är detaljerna som är det svåra för dem, det är där de behöver din hjälp.

Han hade ju bara lett? Kunde verkligen en sådan liten känslovisning göra att han senare skulle bli för stolt när han faktiskt gjorde någonting nyttigt? Det kändes inte som om det borde bli så, men han kanske hade fel. Men samtidigt tyckte han vrenen överdrev, han tyckte faktiskt att när man lyckades med något hade man anledning att bli i alla fall bli lite gladare.
Han tog ett djupt andetag igen och blundade. Skuggorna delade på sig igen och en aningen större bit svävade i luften framför honom, samtidigt som han tänkte på en bild till skuggorna igen. Den här gången lät han bilden av en av rosorna i skogen finnas i skuggornas tankar, och skuggan framför honom började formas. Den här gången lät han bli att koncentrera sig för mycket på själva formen, utan lät det göras av skuggorna själva. Själv försökte han börja fila på de detaljer som fanns. Taggarna på stjälken, skrynklorna på blombladen, de små fröna i mitten. Alla de små detaljerna.

Rosen svävade i luften, mer detaljerad än den andra blomman som han gjort innan. Skuggorna hade tryckt ihop sig mer än vanligt, så det blev som en svart ros med lite mer suddigare kanter än en äkta. Den stod stilla i luften i några sekunder innan den löstes upp igen.
Han såg på vrenen igen, sa inget men log inte de här gången i alla fall. Att han hade gjort en bättre version av den innan gav honom inte lika mycket stolthet, då han faktiskt redan lyckats med någonting liknande innan.

[Det känns som att Angelus är värsta översittaren xD ;o]

Kanske Angelus hade varit en aning hård, det insåg han när avsaknaden av ett leende på den andres läppar uppenbarade sig. Kanske han hade varit lite för strikt då han börjat tala om stolthet och glädje. Det var trots allt två olika saker. Men han var sådan, han visade inte sina känslor till andra och ifall Shikage nu ville lära sig av honom förväntade sig Angelus att det skulle vara under relativt strikta omständigheter. Det fanns ingen anledning att le över en sådan liten sak i hans värld, nästan så att han såg det som barnsligt. Men sedan var han nog också en av mycket få som skulle se det så. Möjligen att han var en aning känslokall, men det passade honom bra och han tänkte inte ändra på det.
Rosen som denne nu hade skapat hade varit detaljrik, den hade varit bra. Nästan så att han kunde kalla den perfekt, men endast nästan. Dock visade det att denna bevingade varg hade talang för konsten med skuggor, något som Angelus respekterade. Det tydde också på bra kommunikation mellan varg och skuggor, vilket var en viktig nyckel till att kunna utvecklas och lära sig mer. För vem man än frågade och vem som en gav råd så var det alltid skuggorna som var de ultimata läromästarna. De kanske inte visste så mycket om sig själva, men det var endast de som kunde finna sin fulla förmåga.
- Bra.
Svaret var kort. Ansiktet var neutralt. Det fanns inga tecken på uppmuntran från vrenen, men inte heller visade han missnöje. Och det var något som Shikage skulle få lära sig att finna sig i, eftersom att det var den personen Angelus var. Han visade inte känslor, de höll han för sig själv. Vissa skulle säga tråkig, andra hemlighetsfull.
- Märkte du skillnaden? Skuggorna är medvetna som sin omgivning, och eftersom att dina kommunicerar med bilder så borde de inte ha några problem med former över huvud taget. De kan redan sådant, det är detaljerna de behöver vägledning med, åtminstone i början. Sedan kan de sköta det mesta själva, bara vi ber dem. Se här.
Ett mörkt litet klot skiljde sig från resten av skuggorna som dansade runt vrenens tassar och reste sig sedan upp för att bilda en perfekt avbild av Shikage i miniatyr. Den lilla vargen blickade ett tag mot den större av dem och föll sedan ihop och slöt sig tillbaka till resten av skuggorna.
- Såg du detaljerna, hur perfekt utformade de var? Såg du de ljusare och mörkare områdena, vilka skapades av olika täthet i figuren? Mina skuggor klarade det nästan helt själv. Det enda jag bad om var att de skulle avbilda dig. De är som oss, de lär sig bara man ger dem chanserna att öva och ta in kunskaper. Så, vi försöker igen och denna gång vill jag ha det mer komplicerat. Du vet hur du ska göra.

[Haha ^^ Bara låt honom fortsätta så xD]

En lite mer komplicerad sak. Som vad? Han hade lyckats göra två blommor hittills, men kanske han behövde ha det lite svårare. Hur svår skulle den egentligen vara? En avspegling av den andre skulle nog vara allt för komplicerad, men fortfarande ville han testa att försöka någonting levande. Någonting som faktiskt behövde röra sig lite för att verka verklig, inte bara stå stilla.
"Något levande kanske?" Han hade inte sagt mycket den senaste stunden och han kände att han kanske behövde säga något ord bara för att visa att han faktiskt inte var stum. Visserligen hade kanske han inte sagt någon viktig kommentar, men det fick duga.

Blicken drogs sakta omkring honom, letandes efter något att efterlikna. Den stannade vid en falk av något slag som snabbt flög förbi lövverket uppe bland träden. Skuggorna gjorde så som de gjort innan och delade upp sig så en bit var framför honom, den här gången nere på marken. Han lät bilden av fågeln finnas i skuggornas sinne, och den här gången beskrev han den noggrannare än han gjort med rosen. Han lät inte bara helhetsbilden av falken synas, utan även närbilder på de små detaljerna som fanns, trådarna på fjädrarna, irisens streck. De kanske inte skulle lyckas med exakt alla detaljerna, men han hoppades att han då bara kunde visa dem vägen till rätt riktning.
Fågeln började ta form framför dem, sittandes blixtstilla på marken utan att ens röra sig för att efterhärma andningen. Han ville att dens stilla form skulle vara bra innan den började röra sig.

När den var som han ville, efter en massa små påminnelser till skuggorna, skulle han försöka få den att röra sig. Hela förvandlingen till fågeln hade inte tagit särskilt lång tid, även om det för honom hade känts som det. Mindre än en minut kanske.
Fågelns buk började höjas upp och ner, likt en levande fågels andning. Han kunde ana att den fick lite suddigare kanter, men ignorerade det och lät fågeln slå ut vingarna och lyfta. Att kanterna var suddiga syntes mer när den rörde sig häftigt, och han började genast påminna skuggorna om att hålla ihop kanterna. De rättade sig, och tillslut var den ganska så lik den fågel som Angelus hade visat innan.
"Var det okej?"

Angelus följde hela processen utan att blinka. Under tiden hörde han skuggornas kommentarer, hur de viskade fram sina åsikter åt honom. Och det som var bra med dem var att de varken var negativa eller positiva, de anmärkte kort och gott vad de tyckte och inget mer. Visserligen rörde det sig om både smickrande och mindre smickrande saker, men de var varken jublande eller nedlåtande. De var de bästa kritikerna man kunde tänka sig enligt vrenen.
- Inte illa.
Sade han sedan när uppvisningen var slut. Visst hade fågeln haft suddiga kanter, tappat en del detaljer och vid vissa tillfällen nästan sett ut att ha svårt att hålla ihop. Men med tanke på att det var första gången denna varg faktiskt försökte sig på att forma sina skuggor så kunde Angelus inte direkt klaga. Den svarta vargen med de isblåa ögonen hade talang för skuggorna, vilket endast kunde ses som en bra sak. Det verkade i Angelus ögon att Skikage var både snabblärd och villig att ta emot kunskapen som han kunde ge, och vrenen gillade dessa egenskaper. Han ångrade inte att han hade tagit på sig ansvaret att lära denne om skuggorna, det var nästan så att han kände en viss skyldighet till det. Nog fanns det en mening med det, varför skulle Gudarna annars ha låtit vrenen och den bevingade att mötas?
- Men du har en del att öva på, och för att kunna bemästra skuggornas fysiska former måste du först kunna få dina skuggvarelser att hålla ihop utan problem. De måste vara på gränsen till perfekta, annars finns det ingen mening med att ens försöka sig på att få dem fysiska. Ifall dina skuggor inte ens kan hålla ihop vet endast Gudarna vad som händer ifall de antar den fysiska formen.
Angelus hade funderat över det, men aldrig försökt. En skugga måste ha en form innan man kunde låta den anta en fysisk skepnad. Annars kunde olyckor mest troligt hända. Fysiska saker var inte formlösa, då borde inte heller fysiska skuggor vara det.
- Så jag tänkte lämna dig nu, till att träna på egen hand. Mer vägledning av mig kan du än så länge inte få. Dessutom måste jag tillbaka till de andra. Men när du känner dig redo vet du var du ska söka mig.
Återigen kunde man höra auktoriteten i rösten då vrenen talade. Inte en skymt till känslor fanns att beskåda i hans ansikte. Han var likt en staty som kunde röra sig.

Han upprepade samma slags svaga bugning som han gjort innan, när han väl fått veta att han skulle få lära sig. Han skulle vara evigt tacksam till den här vrenen, som hade gått med på att lära ut det som han visste. När han tränat så att han kunde uppfylla vrenens krav för den här parten skulle han komma tillbaka, och han hoppades att det skulle ske snart. Han visste att han inte skulle försöka överanvända skuggorna, trötta ut dem med ett evigt tränande hela tiden. Träningen skulle tas lite i taget, en stund varje dag, och så skulle han nog vara redo inom snar tid. Överbelastade han sina vänner skulle chansen att de inte orkade fortsätta på ett tag för stor, och han skulle behöva använda det han ännu kunde ifall han mötte någon med inga vänliga avsikter.
"Jag kommer komma."

Angelus var inte den vargen man överöste med känslor, den saken var säker. Det var inte endast för det faktum att han hade blivit tillsagd för sitt leende i början, utan även det sättet den andre betedde sig på. Han vägrade låta några känslor spela i hans ansikte, och talade alltid med en neutral ton. Det var ungefär en sådan varg han smått önskade kunna bli när han blev äldre.
Den här skogen där skuggvrenens flock hade sitt revir var vacker, och helt klart värt ett besök till. Och hans träning skulle ge honom en anledning att få vandra in i skogen igen, men det var självklart inte anledningen till att han ville lära sig mer.

[Ska du avsluta i ditt inlägg? :)]

Angelus nickade emot den andre. Den bevingade vargen som hade vandrat in på Treonthars revir och som han först hade sett som en inkräktare. En varg som sedan hade blivit en jämlike på de viset att de båda hade skuggkrafter och som nu verkade vara mer av en lärjunge. Det var underligt hur relationer kunde utvecklas under en kortare tid. Men sedan kunde man heller inte bli förvånad. Gudarnas vägar var outgrundliga och Angelus var nästan säker på att det var dem som hade lett honom till Shikage, eller kanske Shikage till honom. För sanningen var det att vrenen inte ångrade mötet, nej. Han var snarare stolt över att han mött den svarta och fått lära ut sina kunskaper till denne. Kanske det fanns någon större mening med det hela, kanske Shikage skulle komma att utföra något stort med tiden. Kanske det var det som var Gudarnas plan för detta möte. Det enda han kunde göra var att vänta och se.
- På återseende då, Shikage.
Sade han med samma neutrala ton som han alltid hade. Han skuggor gled för några ögonblick en bit ifrån honom, som för att säga adjö åt Shikages skuggor. Sedan återvände dem, viskades om hur nöjda de också var. Att den svarta var en lovande varg, en varg som de var glada över att han mött. Och medan Angelus vände sig om och började vandra inåt reviret igen kunde han inte göra annat än hålla med dem. Shikage var en mycket lovande varg när det kom till skuggkrafterna.

[Detta blir mitt sista inlägg, ifall du vill får du tillägga något men annars är det avslutat! ;D]