Bambra rörde sig igenom den murriga skogen. Att skogen plötsligt börjat växa, om än på ett ganska läskigt o dött vis, var något som hon såg som självklart. Det var även något som till hennes stora sorg gjorde det svårt att flyga över skogen längre, då hon knappt kunde ta mark ens i gläntorna. Dessa snår som börjat växa var henne sanna fiender. Och apropå fiender, en doft av främling hade letat sig in i hennes nos o hon vädrade febrilt och vände med ilskan beslutsamhet riktningen emot doftens källa.
Allt medan flocken vuxit i betydelse för henne allt mer aggressiv hade hon blivit mot de som trotsade den. Stackars Nibber hade råkat ut för det då hon misstagit honom för en inkräktare och det var flertalet vargar hon fått att springa. Aisu ville inte att de skulle tala för mycket om flocken för främlingar, de skulle hålla en låg profil, så Bambra brukade mest leka vresig. Låta små tricks med kraften göra henne mer skräckinjagande än vad hon verkligen var. Tack o lov hade hon bara stött på små svaga vargar hittills.
Något som skulle ändras idag.
Hennes väx korsades inom minuter av en lila varg med lång randig svans. Bambra synade honan uppifrån och ner och sköt ut hakan.
”Var tror du att du är på väg?”


Achangra tog sig lugnt framåt. Hon hade inte orkat klättra över raukakekedjan och hade i sin lathet hamnat på fel sida av mardouf, så nu var hon tvungen att ta sig igenom skogen och runda ravinen innan hon kunde komma hem. Hon hade varit borta länge nu, alldeles för länge. Det dåliga samvetet malde inom henne. Hon hade lovat Shiva att komma hem så snart som möjligt. Men ändå varit borta i flera årstider. En liten tand bet sig i den lila läppen och hon var djupt försjunken i tankar då en röst bröt hennes funderingar. Hon såg upp med ilsken min. Mötte en tanig fakargs svarta blick och fnös.
”Varför skulle jag berätta det för dig?”
Snäste hon fram. Visste att hon borde vara försiktigare än vad hon var. Hon hade för sig att en flock levde här, hade för sig att hon själv upptäckt det på resan till Tadaar. Men av samma anledning som hon inte orkat bestiga raukake kunde hon nu inte minnas. Det var någon form utav sjukdom som var i henne. Hon var trött o virrig och inte alls sitt vanliga sluga och skarpa jag. Självbevarelsedrift hade hon haft gott om, men nu hade den ersatts av en än mer ökad kaxighet och kort stubin. Hon fräste åt främlingen.
”Försvinn ur min åsyn!”


Orden fick Bambra att ilskna till. Hennes käftar högg i luften. Givetvis underskattade den unga honan den lilla vargen och en djup morrning trängde sig upp genom halsen.
”Passa dig”
Väste hon fram mellan blottade tänder. Hon önskade att hon sett främlingen från luften och kunnat landa på den. Mosa det lilla krypet.


Det tog inte många ytterligare meningsväxlingar innan striden var ett faktum. Och det blev kort.
Ilskna käftar slog samman om varandra men till en början fick ingen något grepp. Sedan rev Bambra upp ett stort sår över Jiras nacke, vilket besvarade med ett giftpumpat bett i den unga honans ben.


Bambra skrek. Kände i hela kroppen hur det där bettet var mer än ett bett. Med lika mycket hat som rädsla i blicken slog hon ett kraftigt slag med vingarna, hoppade och anföll honan från luften. Landade på den lilles skuldror och högg emot hennes nacke. Den lila vred sig runt men kunde inte undgå bettet utan att hamna på rygg. Bambra hade nu ingen spärr kvar. Hon kände åter vassa tänder mot sin hud, och vrålade av smärta innan hon högg i honans buk. Vassa klor rev över hennes slutna ögon men smärtan kunde inte överstiga den tillfredsställelse hon kände när honans kött gav vika. Hon var en liten varg, men inte lika liten som främlingen, och hennes spetsformade huvud gjorde det perfekt att borra sig in i någon mjukdelar med. Hon knyckte till med huvudet och hennes hals färgades av blod.


Achangra stelnade till. Låg på rygg och stirrade upp genom dimman till de murriga trädkronorna. Hjärtat slog hårt i hennes bröst, och hon visste att det var det som skulle döda henne. Inte bettet egentligen, utan hjärtat som envist skulle fortsätta pumpa blodet till magen där det inte skulle ha någon annan stans att ta vägen än ut.
Hur fan kunde det få sluta såhär? Men en patetisk liten draugaivarg? Ja nu mindes hon vilken flocken var. Hon andades hackigt ut genom nosen. Kved. Fan. Fy fan va ont det gjorde. Och fy fan vad hon ville att den lilla mörderskan skulle dö hon med.
Tungan smackade mot gommen. Försökte smaka vilket gift det var hon använt, men kände bara smaken av blod. Snart gled hon in i medvetslösheten.




Bambra frös till is. Hon hade inte raseri som kraft, men kunde nu nästan förstå vad det måste innebära för vargar. Den lilla lila honan låg och förblödde framför henne, och hon som inte skulle dra uppmärksamhet till flocken. Hon som inte skulle döda om inte i nödfall. Detta kunde knappast räknas som nödfall.
Skulle hon ljuga?
Hon inspekterade snabbt sina skador, nej, de var även om de sved inte allvarliga nog för att hon skulle kunna hävda nödvärn. Hon sänkte huvudet. Det var helt enkelt bara att erkänna. Med en sista blick på den döende främlingen vände hon sig om och sprang.
Tezuka kändes för läskig för att hämta, så hon började sökandet efter Uriko.

Ett skrik ekade mellan stammarna. 
  Instinktivt höjde Xerxes både öronen och huvudet, kollade sig alert omkring. Lika snabbt började han fokusera på det han kunde känna; kände hur grenarna vibrerade när vinden blåste igenom deras döda grenar som i sin tur gav upphov till vibrationer i gruset. Men han ignorerade de detaljerna, istället letade han efter varelser, en puls. Och snart därefter kunde han känna svaga vibrationer av pulserade hjärtan under hans tassar och lyckades då samtidigt lokalisera ljudkällan.
  I samma stund ställde Xerxes upp, för att när han funnit vargars position kunde han, automatiskt, också känna vad de höll på med.
  Hanen tvivlade varken på flockens stridsfärdigheter eller medlemmarnas individuella styrka. Trots det kände han hur pulsen hade ökat en aning och hur adrenalin pulserade i hans ådror när han travade mot ljudkällan. Kanske var det för att han blivit väckt från sin skönhetssömn, kanske var det för…
  ”Hey!” Ropade Xerxes för att rösten skulle förmå att nå igenom buskaget och dimman när han såg en gestalt bland träden(?). Dimman var så pass tjock att han bara vagt kunde urskilja konturerna av främlingens kropp. 
  ”Stanna.” Befalde han med en hård ton samtidigt som han travade närmare vargen.