De hade vandrat en lång väg nu. Iwaku hade lett dem från Byoomi till Kaiwood, och därifrån hade Aisu styrt färden mot Mardouf. Hon tänkte på flocken vid valet av plats. Egentligen hade hon velat ta med dem till Silverpile, där skulle hon ha nära hem till mor. Men hon var tvungen att tänka på flocken, hon kunde inte välja plats efter sina egna önskemål.  Mardouf var ett bättre ställe än Silverpile, speciellt med tanke på att Devils inte längre befann sig i öknen. De fick ryggen fri. Tryggheten från Qu fanns där också.
De hade fått vandra runt ravinen, och hade nu kommit in i Döda Skogen.
Efter ett litet tag stannade hon upp, intill en stor sten. Ena framtassen hängde fortfarande i luften, som om hon ännu inte bestämt sig om hon verkligen skulle stanna eller gå vidare. Hon såg runt på de andra i flocken, och satte sedan bestämt ner tassen.
"Här", mumlade hon tyst för sig själv. Hon såg upp mot stenen, sedan runt i skogen. Trädens stora, långa rötter skulle gå utmärkta att gräva hålor under. Denna platsen skulle hon nog kunna trivas på, och hon hoppas att de andra också skulle göra det. "Här stannar vi", rösten var bestämd och tassen som dinglade några centimeter ovanför marken sattes demonstrativt ner.
"Iwaku är inte här just nu, nu är det mig ni ska lyssna på", sa hon och såg runt på de andra. Hon blickade bort mot valparna, som duktigt höll sig nära Erakan, och gav dem alla tre ett litet leende. Hon kunde inte tacka Erakan nog för allt han gjort.
”Draugai. Slaget mot TBB gick som förväntat, men inte som jag kanske hade önskat. Men ingen”, hon såg runt i flocken ”ingen ska se det som ett nederlag. Från detta kan vi lära oss. Lära oss att bli bättre, starkare, snabbare. Draugai har inte dött, Draugai kommer inte att dö”.
Hon såg runt på medlemmarna. Det var en liten skara vargar, och som det såg ut nu var det inte mycket till flock. Men Aisu hade både framtidsdrömmar och planer för flocken, och hon visste att de skulle kunna växa sig starkare. Starkare, bättre, fler. Men det var en lång väg dit.
"Som sagt: Iwaku är inte med oss just nu, utan ni är under min ledning tills vidare".
Aisu kunde för tillfället känna en viss osäkerhet, men hon gjorde sitt bästa för att inte visa den. Hon önskade att hennes bror var här nu, vid hennes sida. När hon såg bort mot valparna insåg hon även hur mycket hon önskade att Fiero var här också. Hon slöt ögonen och tog en djup suck.
"Vi kommer stanna här, göra Döda skogen och den här sidan av Mardouf till vårat hem. Devils är inte längre kvar i öknen. Vi har dock TDN på ena sidan av oss, och det är av vikt att samtliga här är medvetna om det, och är vaksamma. Vad jag dock inte vill är att vi gör oss ovän med dem, så inget bråk!", hennes röst var bestämd. Några fientligheter med den flocken tänkte hon inte tolerera. De var inte starka nog för att dra på sig ovänner till höger och vänster.
"Alexia", hon vände sig mot den lilla vargen. "Jag vill att du snabbt ser över området, en dagsmarsch åt varje håll, och sedan rapporterar tillbaka om eventuella flockar i närheten", Aisu fick en nick som svar från tiken, och vände sedan blicken mot två av de nya i flocken. "Resterande är välkomna att se över området. Och ni två", hon spände blicken i Elphaba och Leviathan. "försvinner inte från området", hon vände blicken mot Erakan. "Jag vill att du börjar träna med dem. Både vad gäller styrka och kunskap".
"Jag vill officiellt hälsa Uriko och Baraz välkomna till flocken", hon blickade bort mot de två nya. De två hanarna hade de stött på längs vägen, och hon såg stor potential i de båda. Baraz hade hon fortfarande aningen svårt att sätta fingret på, och hon visste hur hanar av rasen Lawar var. Uriko å andra sidan hade hon snabbt fattat tycke för, det trots att han var lite udda. Aisu's ord till honom om att det fanns fler Gudar än Aurinko hade han snabbt svarat med 'Men Aurinko är den största och mäktigaste Guden, så varför be till andra?'. Men hon gillade honom, hans fanatiskt religiösa sida till trots.
"Vi är en liten flock än så länge, därför är det aktuellt att värva medlemmar. Tänk dock på följande: jag bryr mig inte om antalet. Fem valpar är per automatik inte bättre än en varg i t.ex Baraz storlek och styrka", i ögonvrån såg hon hur Baraz sträckte lite på sig och Aisus blick smalnade av när hon mötte hans blick. Att han var stark kunde hon ge honom, men han hade tid och arbete kvar innan han kunde ta den typen av plats.
"Jag vill även meddela att Chargie och Putredine ej längre är kvar i denna flocken, av den enkla anledningen att jag anser att om man tillhör en flock så tillhör man faktiskt en flock, och jag vill inte veta av att någon ger sig iväg en längre tid utan att låta mig få veta det. Men de är fortfarande vänner, och ska behandlas som det", med det sagt såg hon ut över flocken och inväntade eventuella kommentarer eller frågor på det hon just sagt.
Som sagt var de inte många nu, men hon såg potential i den lilla skaran vargar hon hade framför sig.

[ Draugais nya revir är härmed i Döda Skogen, precis på andra sidan Mardouf. Fritt fram att derpa runt här och i övriga delar av det nya reviret 8D ]

Deras vandring hade varit lång. Elphaba hade sedan långt tillbaka tröttnat på att gå. Men visst hade det varit spännande samtidigt, det kunde hon inte förneka. Speciellt att gå runt den stora avgrunden, Mardouf, hade varit nervkittlande. Dock hade både modern och Erakan hållit henne långt borta från kanten, någonting hon ännu inte riktigt förlåtit dem för. Det var inte ofta hon fick möjligheten att se någonting så främmande och otroligt.

Under resans gång hade hon stannat i närheten av brodern och Erakan. Den äldre hannen hade, då hon lessnat på att endast vandra, berättat historier av diverse slag. Många av dem hade hon hört tidigare, men det störde henne inte. Hon älskade att höra hans historier. När de sedan närmade sig dem mörka skogen började en motvilja växa inom henne. Hon ville inte gärna gå igenom den. Än mer ovillig blev hon då de faktiskt passerade trädgränsen och rörde sig längre in i skogen. Döda skogen hade de kallat den. Hon lämnade snart sin plats för att istället få mellan Erakan och brodern. Det kändes säkrare. Men hon hoppades på att de snart skulle ha kommit igenom den.
    Hennes förhoppningar krossades dock då modern stannade och förkunnade att de skulle förbli här. Elphaba såg förfärat på henne. Hon ville inte stanna i den här skogen! Den var kall och fuktig. Fuktig på ett helt annat sätt än vad Byomi hade varit. Och den var mörk. Och full av dimma så hon inte kunde se mycket längre än endast ett fåtal meter framför. Men mest av allt var den ogästvänlig. Hon försökte le tillbaka då modern såg åt deras håll men lyckades inte. Det var inte förrän hon sade att alla utöver Alexia hade tillåtelse att se sig omkring leendet återvände till hennes läppar. Hon hade sagt att deras nya område var från Mardouf till skogen. Det innebar att hon kunde få se ner i ravinen trots allt! Men leendet och hörhoppningarna falnade snabbt då deras mor spände blicken i både henne och Leviathan. Det visade sig snabbt att de inte fick lämna skogen. Valpen tyckte inte riktigt det var rättvist. Hon ville också se sig omkring! Men hennes order om att de inte fick gå någonstans förde någonting bra med sig: Erakan skulle träna henne och brodern. Hon såg på honom med ett leende. Bakom henne började svansen vagt vifta. Om de jobbade bra kunde han kanske följa med dem till ravinen.
    Aisu fortsatte tala och introducerade de båda nya hannarna. Nyfiket såg hon mot dem. Den grå hade glödande tatueringar och hon undrade för sig själv om han var en månvarg. Den gula blicken vandrade till den andre. Hans färgglada man var det första hon noterade. Hon gillade den.

Då modern till sist tystnade såg hon kort på de övriga i flocken.
    "Mamma?" frågade hon något tveksamt. "När får jag och Levi utforska området sen?"
Hon ville veta hur länge hon behövde vänta. Och hur länge hon skulle behöva vara kvar i den obehagliga skogen.

Erakan vandrade med en melodi på tungan och ett hjärta som var ovanligt lätt. De hade överlevt kriget; de var säkra. Om inte annat så var de säkra för tillfället. 
Och han hade Elphaba vid sin sida. 
Omväxlande under deras vandring hade han berättat några av sina många historier eller nynnat på fjärran melodier. I de få stunder där tystnad härjade kunde han inte låta bli att tänka på hur mycket som hade förändrats, och hur mycket han ändå hade fått uppleva sedan han vaknat upp ensam. Det kändes som om det var en evighet sen; tider fyllda med svek, utveckling och värme. Zey-Sos ord sved fortfarande, men inte längre tillät han sig dras ned av hennes namn eller inbillade närvaro. Hon fanns inte längre i hans värld. I hennes ställe hade han Elphaba, som givit honom det stöd han så desperat behövde då. Hennes skratt och hennes värme var höjdpunkten på hans dag, och även om han fortfarande äcklades över sina egna känslor för valpen så kände han att han kunde leva med att bara höra hennes lycka på avstånd. 
Var hon lycklig, fanns det inget mer han behövde. 
Aisu hade stannat, och hennes ord ekade mellan träden. Aktivt lyssnade han, och tog in hennes budskap. Han nickade till svar, för han såg logiken i hennes ord. 
Sedan föll huvudet på sned, men det ver mer en tyst fråga om extra bekräftelse på att han hört rätt. Utav Iwaku hade han lärt sig mycket, och i brist på fysisk styrka hade han fått lära sig desto mer om tekniker och strategier. Att han skulle träna de två valparna när modern var upptagen med att sköta flocken var inte mer än logiskt. 
Svansen slog ett par oförsiktiga slag, för tanken att spendera extra mycket tid med Elphaba gladde honom. 
Han log till svars mot valpen, 
"Jag ska göra mitt bästa." svarade han.

[Derpinlägg, men jag hade lovat ett svar!]

Hon nickade kort mot Erakan. Det fanns inga tvivel hos henne när det kom till ansvaret hon hade gett den unga hanen. Hon litade på honom, och visste att han skulle göra sitt bästa.
Därefter vände hon blicken mot Elphaba, som brutit tystnaden med sin fråga. Aisu visste att hon inte kunde hålla kvar dem i sin närhet längre, de började bli vuxna. För var dag som gick växte dem på alla håll och sätt som gick och det var hög tid för dem att få utforska världen på egen hand.
Först nickade hon bara tyst mot sin dotter, innan hon öppnade munnen för att svara henne.
"Ni får utforska nu med en gång om ni vill", svarade hon mjukt. Det tog emot att säga de orden, men det var oundvikligt.
Därefter såg hon runt på övriga i flocken.
"Om det inte är någon annan som har någonting att tillägga är ni fria att göra er bekanta med området. Förutom ni som fått uppgifter", sade hon till sist.
Hon trodde inte att det skulle bli några problem att göra Döda Skogen till deras nya hem, man fick nog bara ge sig själv lite tid att vänja sig.

[Avslutat? c: ]

0]~Avslutat ]