Savann.

Kione hade aldrig vågat sig iväg så här långt innan, eller jo, en gång, när han var mindre hade han vågat sig in på savannen, han hade mött en prickig varghona. Nikita. Men nu befann han sig djupare in på savannen. Nu hade han ingen möjlighet att springa tillbaka till den trygga lyan på en timme eller två. Nej, nu befann han sig en dagsmarsch från öknen och ännu längre ifrån lyan. Men Kione var inte rädd, han var sällan rädd nuför tiden.

Han hade alltid hållit sig i den trygga Öknen eller i den döda Skogen, eller vid några enstaka tillfällen följt med någon utav sina systrar ut på jakt. Men det här var annorlunda, han var ensam.

Framför honom bredde den vilda savannen ut sig, elefantgräset svajade i vinden, i horisonten kunde han skymta ett vattenhål. en flock antiloper betade fridfullt av det saftiga gräset bara några hundra meter ifrån den bruna valpen. De visste att han var där, hade sett när han kom. Men de visste att han inte var något hot, så de ägnade honom inte ens en blick.

Men det var dumt av dom att underskatta den unga vargen. Visst var han liten, visst var han ranglig och ibland högljudd där han smög fram i det höga gräset, men listen började gro i honom, samma list som hans mor och far besatte. Musklerna växte under hans skinn, uthålligheten jobbade han upp bit för bit, och förbättrad stridstaktik fick han lära sig av sina syskon varje dag. Om ett år från och med nu hade han vuxit upp till en fullvuxen varghane, en stridsmaskin med slughet som räven och styrka som björnen.

Då skulle antiloperna inte längre nonchalera honom. Då skulle dom ligga mellan hans käftar. Hungrigt såg han på den ljusbruna små hovdjuren, men han närmade sig inte om, han visste att deras sparkar kunde vara dödliga.

Istället riktade han blicken mot vattenhålet. det var dit han skulle. Kanske kunde han hitta någonting spännande att göra där, någonting oskyldigt att döda, någonting roligt att leka med eller kanske till och med någon att strida med.

[Usha ^^ ]

[ Jag är seg D: felåt ]

Vatten en varm och solig dag på savannen. Vad kunde vara bättre än det? Kione var van vid värme, han hade vät upp i öknen. då var det svårt att inte vänja sig vid det brännande solen. Det varma klimatet passade honom. Däremot hade öknen gjort honom känslig för kyla, även om öknens nätter kunde vara minst sagt kyliga så kunde det inte ens jämföras med bergens isande vindar eller snöslättens obarmhärtiga stormar. Än hade Kione aldrig behövt uppleva dessa miljöer, men en vacker dag skulle han vara tvungen att möta snön. och då skulle han behöva visa sin anpassningsförmåga snabbt för att inte gå under.

Men dessa tankar fanns inte i den unga hanens huvud då han spatserade närmare vattenhålet. Nej, hans tankar var fulla av lek och glädje. Hans ringa ålder gjorde honom till en lekfull valp, trots att det redan nu fanns mycket ont i honom. Han älskade att slåss, älskade att trycka ner svagare individer men mest av allt gillade han att döda. Han dödade allt han kunde, från små insekter till möss och grodor. En gång hade han till och med fått tag i en avmagrad ekorre i den döda skogen. Han hade varit så stolt över sin fångst att han hade släpat med den tillbaka till lyan och visat sin mor. Hon hade lett av stolthet och gett honom en extra smaskig bit från hinden hon hade dödat.

Han avbröts ur sitt tänkande av att han fick vittring på en annan varg, misstänksamt saktade den bruna hanen ner och såg sig omkring. Blicken fastnade på en grå skepnad, inte alls långt ifrån honom. han hukade sig ner i gräset utan att släppa blicken ifrån honan. Hon var ung, antagligen yngre än han själv. Han kände sig lite modigare. Hon kunde inte äta upp honom, hon var ingen fara.

Han reste sig upp och smög närmare henne. Han undrade om hon hade märkt att han var där.

"Hej!"

Sa han nyfiket och tittade på den grå honan med en vaksam blick.

[Lugnt ^^ ]

[ hon e svart c; ]


Nosen sänktes varsamt ned mot vattenytan och hon började girigt dricka utav vattnet. Vattnet sköljde ned i hennes strupe och den torra känslan försvann. Trots att törsten var släckt så fortsatte hon dricka. Hej. Ljudet av någons röst letade sig in genom hennes pälsklädda öron. Ljudet var nära.

Hon höjde huvudet långsamt och vred det tillräckligt för att hon skulle se den brune individ som uttalat orden. Hon hade inte varit tillräckligt uppmärksam för att upptäcka denne. De svarta ögonen som nästan tycktes döda ut drogs som hastigast över den andres kropp.

Men hon behövde inte granska denne närmre för att veta att denne var en valp -kanske något äldre än henne själv- och att det var en individ hon aldrig tidigare stött på. Musklerna sade emot mot att hennes huvud nästan var vridet likt en uggla och hon lät kroppen vända om så att kroppen var vänd emot honom.

Sedan som om hon beslutat att denne var tillräckligt intressant för att samtala med så öppnade hon munnen.

"Goddag" blev det ord som lämnade henne.

Rösten var nästan lika död som hon såg ut men ändå så fanns där en svag klang av intresse och hur konstigt det än tycktes te sig, nyfikenhet. Hennes tankar om hur hon ogillade denna plats sköts för tillfället undan. Blicken var fäst på den brunes gröna ögon på ett sätt som kunde uppfattas som stirrande men ändå inte. Det var som om hon stirrade rakt igenom honom och på horisonten på ett lätt frånvarande sätt.

[Jahaa, *facepalm* förlåt xD ]

Kione granskade nyfiket den svarta honan då hon vände sig mot honom. Hans muskler var på helspänn, för trots sin ringa ålder hade han lärt sig på den hårda vägen att andra vargar kunde vara farliga och att man aldrig kunde vara nog försiktig. Men han verkade oroa sig i onödan ty honan såg bara neutralt på honom och svarade med ett Goddag.

Han kände sig en aning besvärad av honans stirrande blick. I flocken var det ofint att stirra och kunde även ses som hotfullt. Men den främmande vargen framför honom verkade speciell, annorlunda - på ett obehagligt sätt. Men Kione kände ingen rädsla för den yngre honan. Snarare ren nyfikenhet.

"Vem är du.. om jag får fråga?" Sa han sedan med en ödmjuk stämma. Den bruna kunde inte få ut någon information ur hennes vittring, enbart att hon luktade svagt av bark och skog, ett bevis på att hon, likt honom inte kom från dessa trakter. För att inte verka alltför misstänkt så presenterade sig den gråbruna hanen för honan innan hon hunnit svara.

"Mitt namn är Kione, Frosts son."

Hon lät den brunes namn sjunka in och lade det på minnet. Vem visste kanske skulle dem någon gång träffas igen? Namnet Frost sade henne tyvärr ingenting. Men hon lade även det på minnet det kunde kanske löna sig i framtiden. Först tvekade hon osäker på om hon skulle svara på Kiones fråga eller inte. Men han hade presenterat sig själv och hon såg inget lämpligare sätt att besvara den artigheten än att även presentera sig själv.

"Usha" presenterade hon sig. "Dotter av Ijin" trots ögonens döda utseende så kunde man åter finna något som kunde liknas med intresse i rösten.
Värmen var tryckande men hon hade tankarna på annat håll. Uppmärksamheten var riktad mot Kione. Hon försökte lista ut hur hon skulle få mest information från honom utan att behöva lämna ut lika mycket information själv.

"Vad gör ni på en plats som denna?" Undrade hon. Det verkade inte som om han kom från denna plats. Men han kom ändå från något varm ställe. Mer kunde hon inte gissa och därför ställde hon frågan.

[ jag är seg Dx ]

Usha, upprepade han i huvudet. Namnet lät inte bekant, inte heller gjorde Ijin det. Men Kione frågade inte vidare, han kände på sig att honan inte var så öppen om hennes liv. Hon var för tystlåten och tillbakadragen. Så istället tyckte han det var en bra idé att prata om någonting annat, han ville inte att honan skulle gå. Faktum var att han inte ville bli lämnad ensam igen.

"Jo... jag är på ett uppdrag för flocken." Sa han stolt och sträckte lite på sig. ".. Ett hemligt uppdrag." Det var en lögn, men det visste ju inte den svarta honan. Det kunde hon omöjligt veta. Dessutom behövde han inte gå in på några detaljer, för det skulle ju vara hemligt.

Han tvekade en sekund. "Vad gör du här?"

[jag med xD    [

EDIT: Ser detta roll som avslutat då det stått stilla i flera år (?!)