Han rörde sig genom reviret. Allt var på plats, valparna var stora och de började bli starka. Leviathan hade varit på en egen resa, men funnit sin väg tillbaka och han hoppades den unga hanen var kvar för att stanna. Elphaba har varit en av de mest irriterande, men ack han kunde inte hjälpa att vilja lära henne saker då hon är som en riktig svamp. Drar åt sig allt hon kommer åt. Ira. Både en besvikelse och saknad sköljde över honom då han hörde namnet i sitt inre. Han lade tankarna åt sidan och vandrade vidare mot flockens samlingsplats, revirets mitt. Det hade gått längre tid än väntat, men vissa händelser hade försenat själva flytten. Till fördel för flockens valpar egentligen. Zey so ett namn han egentligen inte ens ville minnas längre. Patetiska varg. Stod hon någonsin i hans väg skulle han personligen avlägsna hennes existens från jordens yta. 

Bushi. Alltid nära då han höll henne där. Nåja alla flockens medlemmar var härmed medvetna om kidnappningen, men alla visste nog egentligen inte till vilket syfte. Men alla hade sett och stött på Bushi, vad han visste i alla fall. Så det var dags att sätta planen i verket. Nåja det skulle bli något nytt, förändringar och ut ur skuggorna skulle de resa sig i landet. Han kunde knappt vänta. Achilles träning började även lida emot sitt slut. Hans kunskaper hade växt. Det var fantastiskt att se en varg som kunde lära sig så fort. Hans träningspartner Erakan var han även stolt över, men tveksam till dennes lojalitet då Zey-so inte längre var kvar. Skulle denne stanna? Det fick tiden utvisa och han skulle testa denne också. Om det skulle behövas. 

Iwaku siktade nosen emot himlen då tassarna hade nått samlingsplatsen, ett lagom avstånd till Byomifallet's brus. En igen torkad flod som uppstått vid översvämningarna, den var kvar efter gudarnas vrede. Han placerade sig sedan på klippblocket, som till större delen befann sig under jorden. Likt ett isblock endast 90% av dess yta var synligt för ögat. Alltså ingen direkt respektingivande sten. Men tillräckligt. Han inväntade flocken efter att ett kraftfullt yl ekat genom skogen. Han tillkallade dem under gryningens tidigaste strålar. Nåja, det var viktigt och de skulle behöva vandra snart för att inte hans tidsplanering skulle gå i stöpet. De skulle endast informeras, de hade inte mycket till val. De behövde ta sig ut där, hitta bättre jaktmarker och träningsmöjligheter. Han hade valt en säker plats för att valparna skulle få växa upp så, nu var det på tiden att de visade sina ansikten i riket!

Den stora svartröda cestrohanen gick med snabba steg i byomisflodens område, de gröna ögonen hade ett kallt neutral uttryck i sig och han suckade en aning uttråkat för sig själv. Han hade vandrat iväg för att vara för sig själv och tänka. han klipper lite med öronen och ruskar på huvudet, han hade hört och sett röken av skogsbranden från lövskogen som hade spridit sig och han hade satt sig i säkerhet, men han hoppades att de andra i flocken är okej, de är ju trots allt hans familj eller ja hans nya familj,. en familj som stod upp för varandra och inte som hans biologiska familj, patetiska; förutom hans mor och ena syster Hekate, de var de enda han respekterade och saknade. han ruskade på huvudet för att få bort tankarna om hans familj, det var i det förgångna och han tänkte bara se framåt.

han slickar sig om nosen med sin skära tunga och spetsar sina öron när han hörde Iwakus kallande yl, han flinar snett men sätter sedan kurs mot ledarens yl. Han får snart syn på den blinde med ståtlige ledaren och hans blick drar till en igen torkad flod som uppstått vid översvämningarna, den var kvar efter gudarnas vrede. Han riktar sedan sin gröna blick åter till Iwaku på klippblocket och han stannar på ett behörigt respektabel avstånd och böjer på huvudet i en hälsning. - Ni kallade ärade ledare säger han med en neutral men respektfull röst.

Både sol och månvarv hade passerat förbi, sniglat sig först för att sedan allt mer öka i sin takt. Denna månes vandring hade gått alltför snabbt, trots det att den varg han litat allra mest på försvunnit spårlöst.
Utan honom.
Inte ens det minsta tecken hade han fått, utan en dag hade hon bara varit borta. Först, hade han trott att det varit ett uppdrag. Att hon bara skulle vara borta en stund. Men stundens varv i tidens rum hade aldrig upphört, och hennes plats i hans bröst värkte som det tomrum det numer var.
Var det hans fel? Att vargar av kär betydelse villigt lämnade hans liv och klev ut ur bilden utan mista ånger i bröstet?
Erakan vandrade revirets stigar med allt vanare steg. Säkerheten hade genom tiden kommit att genomsyra hans hållning på ett sätt som den tidigare aldrig gjort.
Genom nattens mörker hade sömnen legat honom steget före, och lekt en kurragömma med hans sinnen, tills det att han helt gett upp hoppet.
Han hade haft flera saker som snurrat i huvudet, runt runt runt, om och om igen. Tankar, ideér, föreställningar.
Sen hade huvudvärken slagit till, och lyan övergetts för en vandring i den fuktiga luftens mörker.

När de tidigaste gryningstecknen långsamt väckte skogen till liv vände hannen stegen åter mot revirets mitt. Dock, när de genomskärande ylet skar som skrin i hans öron förvandlades de fridsamma, lugna stegen till en full sprint. Han var inte en snabb varg; både hans korta ben och minimala kroppsstorlek var honom emot. Inte heller hade han något direkt styrka eller smidighet utöver den robusta rödbruna hyddan. Han var mycket stryktålig dock, inom rimliga gränser, och han hade en uthållighet som var utan dess like. Det var vad hans namn bar som stolthet, vad som för honom själv och för andra bar något värde.
Utan att vara direkt andfådd anlände han där ylet kommit ifrån. De väntade där. Så den minimala hannen gjorde likadant.
Till sin ledares gestalt i gryningsljuset talade han ej, utan sjönk ned i en bugning.
Sedan intog han en position inte alltför långt ifrån de som redan anlänt. Dock ställde han sig ensam, för med ingen kände han något riktig tillhörighet. I alla fall ingen stor nog för att känna självklarheten att genast ansluta sig till lämplig kandidat.
Genast kände han tomrummet eka med sorg och smärta. Som en envist dundrande åska, fast i kroppslig form innesluten någonstans inuti hans inre. 
Till den andra som anlänt sökte han först ögonkontakt, och sedan en artig huvudbugning som stod honom korrekt att erbjuda. 
Sedan återvände han till att respektfullt hålla blick och hållning nedåt. Det anstod honom inte att påpeka rang eller status inför framför allt flockledaren.

Achilles hade varit en bit ifrån när han hade hört Iwakus kall. Han hade tränat outtröttligt under lång tid nu, men snart skulle hans tid i Draugai vara förbi. Han hade skyndat sig till samlingen och närmade sig de andra med lätt andfåddhet efter den snabba löpningen dit. Han betraktade Iwaku och tyckte sig se en glimt av något som han väntat på. Det skulle ske en förändring. Achilles vågade inte hoppas för mycket, men något sade honom att han snart skulle få återförenas med Qu igen. Han skulle få komma hem.

Men han visste han först behövde klara av det slutliga testet innan Iwaku skulle anse honom värdig nog för att vara en fullfärdad krigare. Achilles tänkte inte klanta till det här nu. Han visste själv hans egna potential och han hade känt sin egna utveckling. Han hade hört hur hans puls och anding påverkats av träningen. Han hörde skillnad i hjärtslagen, som i början hade stressats av minsta rörelse, medan nu hjärtat pumpade likt en urstark outtröttlig muskel i ett djupt starkt tempo. Nu däremot, i denna stund så kunde han höra sin egna puls öka något igen, av spänningen som pirrade till i honom.

(Vet att man inte ska peta i roll,  men måste bara påpeka att detta blev ganska off snabbt xD *leker vattenspridare med liljor*)

En stor gäsp lämnade valpen. Elphaba lade återigen huvudet mellan tassarna. Hon hade tråkigt. Jättetråkigt. Med en djup suck rullade hon över på rygg och stirrade stint på trädens gröna blad, som om hon förväntade sig att de skulle ändra färg eller plötsligt börja sjunga. När ingenting hände välte hon istället över på sidan. Ytterligare en djup suck lämnade henne. Kanske skulle hon ta och leta upp Levi och leka med. Eller Erakan. Han hade alltid en historia han kunde berätta eller återberätta. Hon tyckte om hans berättelser.

De gula blicken föll på en rot med rolig form. Sned och vriden, som en hoptrasslad orm. Nästan i alla fall. När Iwakus välbekanta yl skar genom tystnaden sprattlade Elphaba snabbt upp på tassarna. Äntligen hände det något! Hon galopperade till mötesplatsen och fick syn på flocken. Alla hade inte dykt upp än, men det var väl bara en tidsfråga. Galoppen övergick långsamt till trav. Valpen fick syn på Erakan och skuttade glatt mot honom. Innan hon stannade knuffade hon honom kärvänligt i sidan. Med ett snabbt leende riktat mot den äldre vännen såg hon sedan mot sin morbror. Den röd-vita tiken hon aldrig lärt sig namnet på, men som alltid verkade finnas i närheten av ledaren, stod i närheten. Elphaba hade inte helt förstått vad hon gjorde där. Eller varför Iwaku höll sådan koll på henne. Han gjorde inte det med någon annan i flocken, vilken ledde henne till att hon inte var med i Draugai. Men å andra sidan, vad gjorde hon här om hon inte var medlem? Det snurrade i hennes huvud när hon försökte tänka på det och gav upp väldigt snart. Iwaku skulle säkert förklara för henne tids nog.

Den rödvita tiken var ingen som Erakan tagit någon direkt notis om. Han visste inte hennes namn eller ursprung, och aldrig hade han talat med henne. Hon fanns inte, så han ignorerade hennes andetag och hjärtrytm. 
När Elphaba intog gläntan kände han hur humöret lättade, hur den seriösa känslan fick vingar och flög mot skyarna. Med henne kunde han inte vara något annat än lycklig. 
Det var något fel med den tanken, men som alltid valde Erakan att pressa det så långt bort han kunde. 
Han buffade tillbaka och besvarade hennes leende innan han rätade på sig. Kändes inte helt värdigt att visa tillgivenhet så öppet.
Han skämdes nästan. Förstod inte varför. 


((kort, men kände att det behövdes ett svar 8D ))

Det var mycket som hade hänt den senaste tiden. Leviathan hade hunnit försvinna och komma tillbaka, med sällskap. Ira var fortfarande borta, och det kliade i hela Aisu's kropp efter att få ge sig ut och leta efter sin dotter. Men hon visste att det var något hon inte kunde göra i nuläget, hon hade de andra två att ta hand om. 
På insidan var det något som rev och slet. Ibland trodde hon att det var Envidia som bokstavligen försökte gräva sig ut ur hennes kropp, men hon visste egentligen att så inte var fallet. Det var bara den sovande depressionen av en moder som förlorat sitt barn. Känslan av förtvivlan över att inte veta vad hon var eller vad som hänt henne. Hennes lilla Ira. Hennes dotter och en av de tre dyrbaraste hon hade. Hennes barn. Det var genom att se på Elphaba och Leviathan som hon höll sig stark - de två hon faktiskt hade. Det var de som källan till hennes energi, och hon ville aldrig någonsin förlora dem. Men de började bli stora nu och förr eller senare skulle de vilja se världen ur en annan synvinkel, se andra platser.
Och det skrämde henne en aning.
Det var också det som gjorde henne lite tveksam till flytten. Hur skulle Phaba och Levi reagera? Skulle de inse att allt utanför flocken kanske inte var mycket bättre, och därmed stanna? Eller skulle de få en försmak av resten av Numooris platser och en dag komma och säga att de ville ge sig av och söka sig en egen plats att kalla för hem?

Hon försökte skaka av sig tankarna. Oavsett vad som skulle ske så var flytten oundviklig, och egentligen stod hon bakom Iwaku i hans beslut. Det var rätt beslut, trots allt.

Hon satte sig bredvid Achilles, gav brodern ett leende.
Bredvid henne slog sig Levi snällt ned, höll sig tyst. Kollade då och då på sin syster som stod vid Erakan, men höll sig kvar på sin plats.


Alexia:
Alexia cirkulerade runt platsen där resten av flocken befann sig. Efter en kort minut tog hon sig närmare mark och landade tillslut. Hon såg upp på de andra, låt blicken glida över skaran vargar som var där, men sa inget och gav ingen av dem någon speciell hälsning.
"Iwaku", sade hon när blicken landade på honom och hon gav honom samtidigt en kort nick.

[Jag kommer ta detta snabbt och kort, för de reser redan inatt eller imorgon, dam dam daaaa. De vet inget om TBB's ledarbyte så detta kan ju bli riktigt roligt (Y)]

- Som ni vet så har vi endast hållit oss till Byomifallet tillfälligt.
Hans blick gled emot Aisu, valparna. Det var för deras skull de hållit sig undan, så att valparna skulle få en trygg uppväxt. Det hade de också fått nu. De var stora nog att vandra. Achilles hade utvecklats något enormt genom träningen och han hade hållit sitt ord till Dolor. Achilles skulle få vandra hem, de skulle skiljas vid mynningen till Kaiwood. Där ifrån skulle hanen få vandra ensam hem. Det skulle bli tomt i flocken utan honom, men det fanns alltid tid för träning med andra medlemmar. 

Flocken hade samlat sig, det var en mäktig syn. Deras antal hade växt och sjunkit med tiden som de startat upp flocken. Han höll fortfarande hårt på reglerna och de som svikit skulle få betala ett dyrt pris. Men han skulle ta tag i detta först efter deras vandring. Det var dags för dem att flytta. De skulle resa sig ur mörkret, de skulle hitta sin plats i Numoori. Men först ett stopp i Kaiwood, där möjligheterna är bättre. 

- Vi vandrar mot Kaiwood imorgon. Gryning. Jag har gjort allt i min makt för att slippa blodsspill. Låt oss hoppas att det går vägen.
Sa han. Mycket mer var inte till för resterande medlemmar att höra. De hade några nya medlemmar, men inga som flocken inte träffat, endast att de inte fått en utnämnd rang. Och han valde medvetet att inte nämna något om detta heller. Kanske skulle hans planer gå i stöpet, de skulle bli tvungna att slåss för det de vill ha. Han sträckte på sig, såg på sina medlemmar och vände blicken mot Aisu. Hon visste redan hur det mesta låg till, men han var tvungen att informera alla om flytten.
- Håll er nära revirets mitt, vila, ät. Vi vilar först vid nästa skymning. 
Sa han med hård stämma. Han visste att detta skulle bli valparnas första test, men han visste också att Ira tvunget måste ha gjort en näst intill lika hård resta när han själv gav sig av. Han hade tappat hennes spår vid bergskedjan då han letat efter henne. Kunde hon det då, kunde hennes syskon nu helt enkelt. Om än så var det på tiden att de testade sin uthållighet och psykiska styrka att övervinna smärta. 

Iwaku svepte blicken över alla medlemmar, visade att han hört, sett och känt deras närvaro. Han behövde inte säga mer utan reste sig upp och vandrade bort från platsen. Han skulle likt han beordrat dem, vila, äta och njuta av sista tiden vid vattenfallet. Han skulle antagligen inte få många timmars sömn, minnen från hans tid med Fatima skulle störa honom. Det hade varit en trygghet att ha henne så nära så länge, eller minnena av henne i alla fall. Han släppte nu taget. Det fanns inget kvar för dem och här fanns heller inget för flocken längre. Det var dags att vandra. 

[Kan inte förbjuda er att svara, men jag svarar inte mer. De vandrar som sagt mot Kaiwood i nästa roll ]