Diablo hade hållt Nakada i bergen i mer än 3 månader nu, men det var dags att röra sig, de kunde inte stanna kvar här för alltid.
Diablo givk fram till Nakada som låg längst in i grottan med ett lömskt leende. "Dags att vakna Darling" Sade han med sin mörka röst och lömska stämma. Han puttade lite på henne med tassen på huvudet för att hon skulle kvickna till. Nakada öppnade ögonen lite och Diablo gav henne en kyss på mungipan.
Diablo lade märke till hennes mage, att den växt, han hade inte givit henne så mycket mat att hon skulle kunna bli tjock. Så han antog vad det var som fanns där inne, valpar.
Han naffsade henne lite på magen och grymtade till "Nakada, bäst att du är försiktig, det är dyrbara liv du bär på" Sade han med en glimt i ögonvrån. Diablo kände sig mäktig, väldigt överlägsen i detta nu. Valparna skulle bli tränade till obarmhärtiga krigare och om dem inte lydde honom skulle dem också straffas hårt. Lydnad och diciplin var viktigt.
"Vi är tvugna att ge oss av, denna plats är inte rätt för oss" Sade han sedan då han lade sig ned vid sin ägodel.
Han naggade henne vid örat, bet henne i halsen och såg på henne med en överlägsen blick. Hon skulle lyda honom, annars kunde hon råka illa ut.

Nakada vaknade till ljudet av hans röst - det enda ljud hon egentligen hört på månader, förutom åska. Hon hade inte fått kliva utanför grottans mynning en enda gång, och tristessen höll på att driva henne till vansinne. Hon hade försökt hålla sig i sysselsatt så gott hon kunde, med sin mörbultade kropp. Gått i cirklar längs grottans väggar. Nynnat sånger hon hört modern sjunga för de utav valparna hon brytt sig om. Nakada hade hört att hennes äldre syskon blivit ihjälbitna av en vampyr. Hon kunde inte bry sig mindre - rätt åt dem. Rätt åt mor. 

Hon kände en puff på huvudet och när hon sömnigt öppnade ögonen fick hon en slick i mungipan av hanen som höll henne fången. När han nafsade på hennes mage ryckte hon till och lyssnade tills hans ord, som fick henne att haja till. "Det är dyrbara liv du bär på."
Bär jag på liv?
Hon satte sig långsamt och försiktigt upp. Den fattiga dieten, den trånga tillvaron och det dagliga våldet hade gjort hennes kropp svagare. Nya ärr hade bildats i hennes hud, och hon hade blod intorkat i pälsen lite överallt. Revbenen skymtade fram genom hennes fäll. Hon såg ner på sin mage. Den putade ut på ett underligt sätt. När det gick upp för henne vad anledningen var flämtade hon till och såg upp mot Diablo.
"Vad har du gjort?"
Han lade sig ner vid henne och sade att de skulle ge sig av, nafsade lite på hennes hals och öra.
"Jag... jag är dräktig." viskade hon för sig själv, stirrade ut i luften. Men hur skulle hon kunna uppfostra valpar? Hon hade ju knappt blivit uppfostrad själv. Hon visste inte hur man gjorde. Det var inte ens länge sedan hon varit valp själv, hon hade precis blivit vuxen.

Diablo kände sig så hemsk då han fick se Nakadas ansiktsuttryck då hon insåg sig vara gravid. Men på ett bra sätt, han hån log ot henne. "Var inte rädd, så länge du lyder kommer ni alla att få leva kära du" sade han som om det var en lättnad för henne att göra, snarare var det ett hot. 
"Du har skött dig så bra hittills, klanta inte till dig nu" Sade han sedan med en varm röst, eller så varmt han kunde.
"Men det är bäst att du rör på dig nu, vi ska vandra en bra bit.." Sade han sedan och knuffade på hennes sida med ett elakt flin.

"Var inte rädd, så länge du lyder kommer ni alla att få leva kära du." sa han. Nakada fnös och reste sig upp.
"Du har skött dig så bra hittills, klanta inte till dig nu."
"Som om jag har något val." mumlade hon lågt. Hon visste att han troligtvis inte skulle tveka att bita ihjäl henne om han kände att hon inte var någonting att ha. Hon var tvungen att vara honom till lags. Hon hade ingen chans att fly som det såg ut nu, hon var för svag. 

"Men det är bäst att du rör på dig nu, vi ska vandra en bra bit." 
Nakada undrade vart han tänkte att de skulle gå. Hon såg på medan han gick ut ur grottan, och tassade själv fram till öppningen. Kikade ut. Himlen var klart blå, och en örn cirklade ovanför dem. Vinden lekte med hennes man och landskapet bredde ut sig, bleknade i horisonten. Hon tog stegen ut från grottan. Sträckte på sig. Helst av allt skulle hon vilja sätta fart och springa. Springa tills benen inte orkade mer, bort från honom. Hon hade saknat att springa. Men magens tyngd och benens darrningar påminde henne om sitt tillstånd. Hon gick försiktigt, kroppen värkte och var ovan. Luften kändes frisk och solens sken värmde huden. Diablo började vandra och höll stenkoll på henne där hon gick bredvid honom. De var på väg någonstans, men hon visste inte vart.

Han skrattade bara då hon försökte att gå m3n kroppen darrade. Diablo såg på henne med en brundrad blick. Hon var stark minsann, men han ägde henne fortfarande, hon skulle lyda hans order.
Då Nakada gick bredvid böjde han huvudet och bet henne lite lätt i benet som att hon skulle skynda på, bara för att djävlas. Hon gnydde till och han skrattade elakt.
Detta var ljuvligt, detta var seger.


AVSLUTAT.