|| öppet för fler än en att joina :) Såå pepp på att rolla efter lång inaktivtet,
detta utspelar sig på Cierzo's revir, Emon är lam från ryggen och bakåt och kan därmed inte röra på sig (no shit). Både medlemmar och andra
icke-medlemmar är välkomna att joina ||

Vinternatten var mörk, vinden susade idylliskt över de insnöade markerna mellan träden. All färg hade försvunnit från skogen för länge sen, det som fanns kvar var dolt av vinterns vita snö-täcke. Tystnaden var outhärdlig, plågande hemsk. Det värsta vore då om nån kom och bröt tystnaden, den hade varat en lång tid så om nån avbröt den nu skulle det bli ett absurt slut på en saga vars handling inte börjat ännu.
Man kunde ibland bara vilja gråta. För att allt var så hopplöst, tiden gick framåt men allt annat stod still. Snön kom en dag och sen har den legat där, den kommer smälta en dag och det fula gula gräset kommer fram, sen kommer nytt fräscht gräs växa fram där emellan och gröna löv kläda träden. Allt blir ljust så snabbt att det sticker i ögonen. Sen blir man van och då har man redan blivit tvingad till att välkomna sommaren vare sig man ville eller inte. De som absolut inte ville gick norrut. Men de kan ju inte man här inte. För man var ju [lam].

Emon låg stilla, ögonen slog upp såsom porta öppnas på en hundradels sekund. Det var som om en stor trumma bommade till på samma gång. Framför honom var det mörkt, runt honom var det kallt, bakom honom hördes inget. Lukten var unken och instängd. Andningen tung och svårtaglig. Alla sinnen strömmade emot honom på samma gång han vaknat. Han ville börja darra i hela kroppen, bli kallsvettig, sen ruska av snön som täckte honom helt och stiga upp för att ta en nattpromenad och hitta en perfekt klippa ut ur skogen där an kunde sätta sig ner i snön och betrakta vinternattens glans. Lämna klara tassavtryck i snön bakom sig, sätta sig ner från att ha stått upp. Inget av det där var möjligt. Inte nu längre, inte för resten av hans liv. För han var lam. Tanke fick det att snörpas åt kring hans kropp, fick en tråd att dra a honom på mitten.
Han väste till i en hes hostning, en sjuklig hostning. Vanliga vargar skulle inte ligga täckta av snön såhär pass länge efter att de vaknat. De skulle ruska av sig den och höja sig upp till åtminstone halvsittande och kolla läget runt om sig.

Med en ansträngd suck för att visa den ingen som lyssnade, hur oerhört jobbigt det var för honom, började hanen röra på sig. Först bara i en tryckning mot ena sidan som en spricka i snölagret att bildas. Sen började han tvinga sina kalla muskler att arbeta, han höjde sig starkt upp till halvsittande ställning. Glömde bort mellansteget att få bort snön, den låg ännu 10 cm tjock över hans rygg, huvud och nos.
Han tog sig upp ännu högre än bara halvsittande ställning, han fortsatte upp tills han nästan satt normalt. Sen när hans kropp tog emot när han ville ändra ställning på bakbenen för att sen stiga upp, när hans halva kropp inte lydde hans order. Då villa han bara dunsa tillbaka ner mot marken igen, låta snön yra kring honom för nån sekund och sen låta den lägga sig lugn igen och bli kvar där tills nån annan dag gryr.

Aldrig kunna stå upp igen utan hjälp, aldrig kunna gå. Jaga. Springa.
Det var en betungande känsla, det var det. Men än så levde han, om än i mörker, men ändå. Det kunde bli ljusare, än fick man inte ge upp om man skulle vara en riktig typ.

Ilska från mörket han var omringad av, stärkte honom. Förbannad ville han resa sig upp, ha gjorde en ansats till det, vilket resulterade i en snabb nerdunsning på mage. Han var uppe igen direkt efteråt, ville absolut inte ligga kvar här längre. Mödosamt med envist började han släpa sin massiv kropp framåt, det gick inte bra- men det gick. Efter vad som kändes som en mycket lång tid stannade han upp, såg upp mot himlen och fnyste ut vita rökmoln. Föreställde sig hur han stod på ett stenblock och hade satt sig ner från att ha gått.

När han sen vände huvudet bakåt såg han de fåtala metrar han rört sig framåt under denna halva evighet. Patetiskt. Så kändes det. Att ligga här och ruttna tills ingen längre orkade komma med föda till honom. Tills ingen längre orkade hålla humöret uppe och tro på honom. Tills ingen längre såg något värde i att slösa dyrbar föda på hans överlevnad. Toffsigt släpade han sig tillbaka i samma spår han kämpat sig fram för innan och dunsade ner på sin liggplats som han tidigare bestämt sig för att inte återgå till. Där låg han kvar, i samma grop som innan, i samma känsla som innan. Inget hade förändrats, inget skulle förändras. Varför väntade han? Varför hade han väntat?
Hur länge skulle han fortsätta vänta?

Den svarta tiken gick med snabba steg över den vita marken, hon ryser till när den kalla vinden sveper över bland träden. Hon klipper smått med öronen och suckar tyst så att ett vitt moln bildas runt hennes mun.
Många tankar for igenom hennes huvudet medan hon gick.

på flocken, Deimos , Malgelir, det tog aldrig slut med dessa tankar. Hon sveper lite med svansen och går vidare mot några granar. Hon hade lagt undan lite mat, till henne och Deimos för nu vid den här tiden så var det svårare att jaga byten då det är lite svårt att springa i snön och dessutom lämnade man ju avtryck efter sig.

Hon stannar framför granarna och börjar krafsa runt deras trädstammar tills hon finner vad hon söker efter, en litet rådjursunge som hade kommit bort från sin mamma. Visserligen var det ju lite svårt att bära det men på något sätt skulle hon få hem det.

Hon klipper lite med öronen, lyssnar efter andra rovdjur som säkert var på jakt också. Hon slickar sig om nosen med sin skära tunga och den långa svarta luggen faller mjukt ner över hennes gyllenbruna ögon och måntatueringarna som är precis vid sidan av ögonen.

Hon böjer ner huvudet och tar ett fast tag om kidets hals och börjar släpa halv bära det tillbaka, då uppfattar hennes känsliga nos en vargdoft i närheten, Hon stannar upp och ser sig omkring. Vargdoften är nära men doften kändes ändå bekant på något sätt. Hon går och gömmer bytet igen och täcker för det så ingen annan skulle få lägga vantarna på det.

Sedan börjar hon att följa vargens doft, doften blir allt starkare och snart får hon syn på spår i snön, som om något hade släpats. Hon följer spåren tills dem tar slut.

|| ojej, nån har joinat. :D Fler är välkomna att hoppa in, även mitt i sen. ||

Emon låg med bakbenen slappt som om de vore helt döda och huvudet mjukt mellan framtassarna. Hans axlar* stack upp vid manken lite för tydligt. Att han hade gått ner i vikt under sin tid som handikappad var ett faktum, hans aptit hade varit lika dålig som hans fysiska tillstånd.

När han sen drog in ett djupt andetag fyllt av vinterns kyla kände han doften av varg. Genast, av ren reaktion skulle han kasta sig upp, snurra runt och hotfullt vråla till mot främlingen för att denne var inne på Cierzo's område. Emon lyckades med en ryckande rörelse och en högljudd duns när han åter slog tillbaka i marken på grund av att bakdelen inte lydde på hans komando att stiga upp.
Först sen insåg han att vargdoften var från en Cierzo-medlem, med en besvärad pustning vände han på huvudet mot denne.
Han mötte en flocksysters blick, med en känsla som nästan var som skam insåg han att han inte ens kände igen denne.

|| *alltså det jag menar som axlar på vargen är det som vi människor har som axlar. Det som på katter och tigrar liksom guppar upp och enr vid manken när de går... hoppas du typ fattar ;D ||

Hon fortsätter att följa doften tills hon får snart syn på en grön varg med en röd man och lugg, hon klipper orolig med öronen då hon ser att hans bakben verkar slappa som om de vore döda. Hon tar några steg mot honom och de gyllenbruna ögonen är fyllda med oro för sin flockkamrat.

Hon hade sett honom på några möten, men hon visste inte namnet på honom, vilken snygg medlem hon är att inte kunna namnen på resten av sina flockmedlemmar.
- var hälsad flockbroder säger hon med en varm mild röst. Hon stannar en bit ifrån honom. hon undrade hur länge han har legat här utan någon mat eller vatten.

Hon kudne se något glimma till i hans ögon, något som liknade skam, skam? för vadå? hon såg en aning förvirrad ut, men hennes blick mjknar sedan och hon säger med en mjuk röst till honom sen - Jag är Deianeira, men jag brukar bara kallas för Eira.

Hon tar ett steg mot honom igen, - Är du hungrig, jag kan fixa något att äta åt dig.

(Får jag vara med? :) )

Off: Dawn- det får du säkert :) Blir skoj


Eira, det namnet hade han hört förut, i alla fall inbillade han sig det.
Tiken hade samma mörka päls som Tocho hade, men bar istället för hans klarblå ögon ett par mjukt gyllene.
- Jag ursäktar att vi möts med min kropp i detta skick för första gången förutom flockmötena, sade han som hälsning. Mot tikens ljusa mjuka röst var hans skrovlig och oanvänd. Han hade inte talat mer än vad som varit nödvändigt och knappt det, där han legat de senaste veckorna. De vargar som väl stött på honom hade han varken varit
tacksam eller pratglad mot. Han var över huvudtaget ingen
pratglad själ, för att vara ärlig.

Med lyckade försök att ta sig upp till slarvigt sittande ställning utan att vackla, kunde han se på tiken mer uppmärksamt. Hans ögon var i höjd med hennes nu, han mötte hennes blick men gav henne inget tecken på leende eller annan positiv energi.
- Emon, sade han mycket kortfattat efter en stunds tystnad. Tiken hade presenterat sig, så det hörde till hans skyldighet att göra detsamma. Han fortsatte raskt därefter tala för att inte bli tvungen att förlänga sin presentation ytterligare:
- Så säg mig Eira, var såg du Tocho senast?, han harklade sig i förbigående takt. Tocho var den enda hanen som Emon verkligen ville något åt. Han bar kraften att hela ben, vilket väldigt få andra Emon mött på, kunde göra. Själv hade han ofta under sin vakna tid vädrat efter ledaren men inte på lång tid kännt någon vittring, en annan flockmedlem som bar kunskapen att kunna gå, borde dock ha sett till honom. Emon kom ihåg för en lång tid sen då Tocho kallat till flockmöte, Emon hade släpat sig dit men inte haft möjlighet att tala till Tocho efteråt. Om han gjort det skulle han kanske varit belägen att gå nu, skadan skulle ha varit över.

Off: Dawn det är helt okej för mig också ^^

Hon betraktar honom med sin gyllene blocken, i hennes ögon syntes oro för sin flockbroder. Hon tar några steg närmare honom, hon visste inte varför men hon vill hjälpa honom, ta hand om honom. När han nämner sitt namn så klingar det till bekant i hennes huvud. Emon, jo när han sa det så kommer hon ihåg.

- Det är ingen fara Emon. Säger hon med en mjuk röst, Hon möter hans blick och klipper smått med öronen, Lyssnar efter faror och andra ovanliga ljud. Man kunde ju aldrig veta vad som kunde dyka upp.

När han frågar om hon har sett Tocho så skakar hon på huvudet. - tyvärr vet jag inte vart Tocho är. Jag har inte sett honom på ett bra tag. Hon lägger huvudet på sned och den långa svarta luggen åker ner och döljer det högra ögat. Hon är ganska nära honom men ändå är det kanske någon meter emellan dem. - Är du hungrig, jag kan fixa något att äta åt dig.