Månen var det ända som lyste upp platsen, endast det runda vita klotet med sina kalla långa nakna sken.
Den blev inte hjälpt av stjärnor, såsom många andra kvällar.
Klipporna såg ljust lysande ut på långt håll när det kyliga skenet nått dem och de kastade tillbaka det.
Säkert var det många varelser som lade märke till detta, som såg hur himlen bytte sken, hela tiden, i all evighet.
Från ljust till mörkt, mjukt till hårt, klart till dunket.
Säkert var det många...
Just denna natt höll en mörk figur dem andra sällskap, men utan att de visste om honom, och utan att han visste om dem.
Hans päls var koppsvart, utan tecken, bara svart.
Det enda som skiljde sig från hans mörka mängder var ögonen, kattgula kyliga ögon som ständigt svepte över landskapet var han varndrade.

Öronen klippte på Colosseum's huvud, knäppande ljud hördes inte långt borta, ett smådjur.
Hanen såg mot det motsatte hållet, en ensam buske stack upp, omringat av det annars så kala landskapet.
En vind svepte längs marken och busken lutade sig med vinden, grenarna knakade ogillande och löverna prasslade ljudligt.
Ytterst få hade kvar sin fräscha gröna färg, de flesta hade gått över till en gul-röd höstfärg, några lossnade och följde med vinden som lösa fjädrar.
En bit bort landade de mjukt mot stenunderlaget, det för att sen rulla vidare över marken emd nästa vind.
Seu's ögon tog in allt detta, men det var inget han registrerade, det var inget som var nödvändigt att registrera.
Hösten var så gott som här, en tjockare päls höll på att växa fram mellan sommarpälsens tunna strån.
Inom kort skulle de vita mjuka flingorna falla ner från skyn, singla ner mot marken, kyla ner den och frysa den.
Då skulle han vandra uppåt, mot norr.
Han skulle se till så att han kunde göra det, trots att han då antagligen var medlem i The Dark Nation, han skulle ta sig till Snöslätten.
Vandra däröver och komma ihåg det föregående året. Minnas, gå tillbaka, låta tankarna flyta iväg med stormens drag.

En mörk lukt av varg nådde Seu, han såg mot hållet därifrån det kom och såg en mörk fläck lite ovanför markytan en bit bort.
Den låg vilande över ett upphöjt klippblock, inte bekymrad eller uppretad över hans närhet, men den andre visste om honom, det syntes.
Vinden hade fört Seu's doft emd sig mot den andre, förde bort den andres från Seu. Det avr saken till att han inte käntn den tidigare, han hade inte varit uppmärksam och inte heller
haft vinden på sin sida.
De gula ögonen vilade över den andre, granskade dess vita ränder, dess gröna ögon...
Seu gick närmare, stannade ett tiotal meter bort, höjde huvudet och lät öronen vinklas bakåt, inte strukna, bara vinklat.
Hans svans svepte till bakom honom en gång innan även den stillnade och han stod med vinden i nacken och såg mot den andre.
Han sa inget, bara stod och väntade, väntade ifall den andre skulle säga något.
Sen, efter en stund, en stund så pass lång att de båda hunnit mäta varandra, en stund så pass kort att närmare känslor inte hunnit bryta fram.
- Var hälsad främling, hans röst var mörk och dov, inte hånande eller falsk. Barra tom och aningen hård.
Den innehöll inte mycket euntuniasm för den andre, orderna var egentligen bara yttrade för att få en början, för att visa respekt för den andres närvaro.

| ....muuuuu |

Seu stod med höjt huvud och mötte den andres gröne blick,
hans öron klippte till vid ljudet av den andres hälsning, rätt likt hans egen. Okänslofylld, stel.
De var till utseende också rätt lika, mörk hårrem, utstackande stark färg på ögonen.
Men efter i vintras hade Seu lärt sig, det var mycket mer än utsidan som räknades.
Han gick stilla lite närmare, nu med huvudet sänkt i höjd med manken, det för att inte visa sig som ett hot.
Ändå hölls hans kattgula blick hela tiden på den andre, lugnt och sansat men vakande.
Han stannade upp och lystrade när han hörde att den andre talade igen.
Han hade egentligen inte ens tänkt på vart hans tassar fört honom när han gått över Ken-Yak, att han kommit så långt ner mot Qu's revir hade inte slagit hans tankar.
En virvelvind vrivlade till bredvid honom, färgat svart, nästan genomskinlig. Den dök upp från ingenting och försvann lika snabbt genom att lösas upp.
~monuit~ , viskade en röst ekande i hans huvud, så som det ofta gjorde när en av hans Wager blottade sig.
Han visste vad ordet betydde, men det var inte många ord på det främmande språket han lärt sig.
Han granskade den andre, han visste att han avr på fel område, han visste också att han borde bege sig därifrån...
Ändå hade den andre inte ännu börjat verka fientlig, det gjorde att Seu ännu inte heller började föra tabnkarna över till att gå vidare.
-Colosseum, sa han kort och rörde huvudet i en rörelse som var knappt märkbar men som skulle föreställa en nickning.
Hans ord skar genom tystnaden efter den andres.
Han lät det sjunka in i en stund innan han höjde huvuudet och glesade på käftarna för att yttra sig igen.
- Jag tänkte gå längs utkanten, orderna var tomma, utan större eutuniasm och utan "rörelse".
En hunger rann genom honom som en våg som startade från ett okänt ställe.
De klargula ögonen söökte sig längs den andres kropp, efter pulserande blodådror, päälsen var i vägen och lät honom inte hitta något.
För ett ögonblick blundade han hårt, varför hade han sökt med blicken efter pulsådror, han åt inte varg, så hungrig var han inte.
Han flyttade upp blicken till den andres ögon men såg framför sig honom död med blodet växande i en pöl på stenen.

Seu stod kvar, den andre verkade överraskande lugn trots hans närvaro.
Trots att han stod på den andres revir, lekande tankar sökte sig upp i hanens huvud.
Med irriterad känsla bannade han sig, han visste inget om den andre, den kunde spela lugn och sen om Seu gjorde nått "förbjudet" attackera direkt..
Men den kunde också vara en som var slöfattad och blev mer aggresiv till sättet efter en lång stund, så att hans stubin därmed var rätt lång.
Det var det som var frågan, hade denne Sleazoid lång eller kort stubin.
Seu flinade kyligt, ögonen smlnade när läpparna drogs upp i sidan i flinet.
-Jag hade tänkt gå längs utkanten..., upprepade han igen och tog några steg fram på samma gång.
-Men man måste ju stanna och få fråga sig..., fortsatte han sen men slutade mitt i sin mening på samma gång som han stannade upp, nu bara ca. 4 meter från Sleazoid.
Han stod en stund och lät orden sjunka in, innan han sakta började gå i vad som skulle likna en början till en ring runt den andre,
han fortsatte på samma gång-
-...hur en varg vars uppgift i sin flock är att vakta reviret, kan vara så lugn, även om en annan går runt den..
Colosseum hade nu gått bakom vargen och kommit till dess andra sida.
-...En som kan vara dess fiende, hans ord avslutade hans tal och under hela tiden han gått runt den andre,
under hela tiden han talat, hade han låtit den gula blicken vila på Sleazoid.
Inte ilsket eller aggesivt, bara kyligt, vilande och aningen hånande lekfullt.
Han insåg att allternativ nummer ett fortfarande kunde hålla i, Sleazoid kunde fortfarande vara en aggresiv varg som bara lurade på rätt ögonblick.
Än en gång svepte Seu's ögon över den andres kropp, pulserande blodådror, utstickande muskler..
Vad som helst annat än skinn och hår, nått som avslöjade den andres innerkropp. Dess muskler, dess blod, hjärta, ben, tarmar.
Allt som fanns därinne, Seu ville ha det, en känsla han inte kännt förut men nu var han berusad av den.
Varje stund som gick avr förlorad tid, varje minut, varje sekund gick han miste om något han kunant få.
Hela tiden, hela livet.
I all evighet,

Seu lyssnade emd ett öra till den andre,
ögonen sökte sig längs den andres hårrem.
Han började nästan kunna känna lukten av blod, när han såg upp i den andres ögon kunde
han framför sig se den andre ligga död på sidan med ett öppet sår vid strupen, blod forsade ut genom de avslitna ådrorna och
dess kropp höll sakta på att kylas ner när hjärtat inte längre kunde pumpa ut blod.
Hans ögon var slutna och det enda över hans kropp som rörde sig var de svarta håren på hans sida som slåg neråt böjd för vindens nordliga vindar.
Seu'sögon glittrade, avslöjade hemlighetens närvaro.
Han såg nått den andre inte såg, sa ögonen.
Man såg det, i glansen, i ögonens bortkopplade blick.
Han koncentrerade dem igen och flinade kort,
den andre hade nu tystnat.
-välvalda ord, berömde han med ond skämtsamhet.
-Men jag undrar ännu om detta är ni, Qu. Är ni så lugna när såna som akn avara era värsta fiender trampar runt vid er gräns..?, hans huvud tippade mjukt på sned
och ett lekfullt hånande leende spred sig över hans läpapr, avslöjade en glans i en hörntands blanka yta.
Svansen svepte bakom honom, han hade egentligen ingen aning vem denne hane var.
Sleazoid från Qu, det sa honom ingenting mer än orderna som kom.
Hans ben ville inget hellre än ta ett hopp fram och bita den andre i nacken, få känna blod, få känna den söta, varma tjockan rinna över hans tunga.
Hans tanakr seglade mot Aideen, skulle hon varit inne i hans huvud och sett bilderna som spelades upp, hört tanakrna som svamlade drömmande,
då skulle hon stuckit.
Stuckit bort från honom, bort från hans närhet, lämnat den där delen tom igen.
Han tänkte på hur han skulle ha handskat emd det, han skulle antagligen kännt raseri mot sig själv, eller smärta och sorg.
Det onda inom honom, det som utvecklats till bilder av döende vargar med strömmande blod som flöt in i hans mun, sade åt honom att han bara skulle känna tomhet.
Ingen sorg och ingen smärta, lita på den.
Strunta i henne, det skulle fixa sig.
Hålet skulle slutas, tomheten upphöra.
Hon avr ignen stor speciell, hon var ingen för honom.
Hon skulle i framtiden bara vara ivägen och till besvär, med flocken, med känslorna, med Key.
Bara till besvär.
Ändå visste han inom sig att det här bara avr ord, uttryckslösa ord som försökte sluta om honom, men han kunde inte.
Den omslutande mörka filten hade blivit för liten.
Ändå visste han också att orderna "älskar någon" också var förgivet att lägga tanke på.
Tomma ord, tomma uttryck, utan mening, bara till besvär.
Det var vad som va rtill besvär, orderna, alla invecklade ord som bara ställde till det.
För honom var det Aideen.
Aideen och Han.
Inga ord, inga ramsor.
Men inte länge till skulle det hålla, inte länge till alls.
Han kände på sig det, endel skulle det ena eller det andra i hans tilltrasslade samhälle ställa till det, det skulle aldrig vara hon. Det kände han, det var han som förstörde det.
Blodet skulle bedöva.
Ögonenkoncentrerades ännu en gång på vargen han hade framför sig.
Hans tankar hade varit ute på djupt vatten, mycket djupt vatten med läckande båt.
Hans sinne för blod blev starkare, hans ögon stirrade mot den andre.
Nått måste hända.
Och det nu.

| ååh, min fjollfjolliga lilla Seuuuu |