|| undrens tid är inte förbi, hur tyst det än varit det senaste... halvåret? året? Vet inte vad jag gör här eller om jag blir kvar här eller hur sjuutsingen det här blir. Men fick lust att skriva lite roll så hoppade in här. (heeeheee, "sjutsingen" x'D) Vet att Demethras tidslinje antagligen är helt fucked up och en massa har lämnat och skitit sig nått bortåt paradiset.... men alltså valparna blev/blir inte av så i och med det här inlägget så klargörs att hon fått missfall~   från det arbetar jag mej framåt. JOINA OCH BERÄTTA VAD SOM HÄNT ! ||

Tystnaden som verkat så kompakt och ogenomtränglig klövs plötsligt upp i tu. Från långt borta närmade sig ett dovt mullrande ljud, som om åskan galopperade fram över himlen utan att komma någon vart, ljudet var ännu avlägset. Med blicken lyft mot trädtopparna såg man hur mörka skuggor som förställde korpar färdades bortåt från oväsendet, fladdrigt lekande med varandra, väl medvetna om att 'faran' inte var någon egentlig fara. Men de flydde ändå, bara för att få en orsak att få leka i vinddraget av varandra.  I och med dundrandets närmande kunde känsliga noshår fånga upp luftens vibreringar. 


Mörkret som varit lika kompakt som tystnaden höll på att brytas upp, den med. Det började för några dagar sen, när isen över bäckarna slutat vara lika beslutsamt torr. När fukthalten i luften började märkas. När man även under tjocka barrgrenars tak med säkerhet kunde veta skillnad på dag och natt med hjälp av ljuset igen. 


Luftens vibreringar blev mer rörande, mer oundvikliga. Sänkte man sig ner kunde man känna Dem i marken till och med.  Deras framfart nerför kullen en halv kilometer bort, hur de glädjefullt rörde sig framåt i taktfull fart. Hur det ångade kring deras kroppar i den ännu smällkalla luften. Snart kunde man även höra deras okontrollerade andetag. 


De djupa andetagen som rensade luften i de djupaste bottnarna av deras lungor. De bottnar som inte blivit rensade över hela vinter, för inget klokt djur har velat ödsla den energin som varit så knapp och värdefull på att rusa omkring utan motivation. Den energin räckte ändå knappt till vad som verkligen behövdes, att hålla djurets alla delar vid rätt temperatur. 

De var nära nu, mycket nära. Inom några få sekunder skulle de flåsande djurens lurviga pälsar blottas av skogens djup, blottas för henne. Hon som så länge väntat.

Bytesdjuren; födan, kom, och var, och passerade. Inget förödande inträffade, varghonan rörde inte en fena. Precis som det skulle vara. Ögonen var slutna så att de röda strecken över hennes ögon var felfria, hennes kropp darrade till av tillfredställning. Att bara ligga ner där intill den massiva granen och känna hur flera dussin djuren med en sån maktkänsla forsa fram som ett åskmoln utan onda meningar. Så oskyldigt. Så sårbart. Enbart för vårkänslan som får deras kroppar att sprudla. 

Har inte alla skogsdjur den glädjefulla känslan, när vintern lider mot sitt slut och de kan börja känna lukten av vår? Känner de inte alla den enorma lättnaden och lusten att rusa mot intet och vråla, skria och yla? 


Nej. Alla djur gör inte det, för vissa är så kallsint genomborrade av något som ingen annan än dem som är utsatta för det kan förstå sig på. Något så kallsint genomborrande...