Den stora svarta hanen med de isande blå ögonen rörde sig lätt igenom skogen. Skymningen höll på att falla över landet och skuggorna letade sig allt längre och skogen fick ett skummare intryck. Doften av främmande varg hade letat sig in i hans nos och han följde nu doften djupt in i reviret. Snart kunde han skymta avrgen mellan träden och han rörde sig närmare. Hade den stolta hållningen en alfa borde ha. "Vem är du främling och avd gör du här?" Han stod där och såg på den unga hanen. Hans tonläge var inte aggressivt men de fanns en viss kyla i hans röst.

Det ryckte till i den brunes kropp när han hörde rösten, och huvudet höjdes snabbt. När han sedan fick syn på den mörka vargen stannade han av i sina rörelser, låg kvar på sidan. De blåa ögonen utan pupiller granskade hanen som stod framför honom.
- Jag skulle kunna fråga dig samma sak.
Rösten var lugn, melodisk. Varken hotfull eller vänlig. Neutral var det enda rätta ordet för att beskriva den.
Och visst kunde han det, men det fanns en brist i hans uttalade, och det visste ungvargen om. Han hade ingenting att göra i denna skog, vilket det verkade som att den andre hade. Och kanske var det rätt, kanske han borde förklara sig. Dessutom sökte han inte bråk, inte nu efter allt som hade hänt.
- Men eftersom du frågar så snällt... Mitt namn är Kaiito, och jag sökte mig till denna skog för att finna en tillflyktsort.
Mer än så tänkte han inte avslöja för den andra. Ifall denne nu ville veta mer skulle han göra det väldigt klart att denne inte hade något att göra med det som hänt innan Kaiito kom hit. Mötet med Damon och allt det... Nej, det var hans privata saker.
- Så, skulle jag nu få veta vem du är och vad du gör här?
Den som inte frågade fick inget veta.

Tocho såg på den yngre hanen och mötte hans pupillösa blå ögon utan att tveka. Lyssnade på vad hanen hade att säga och klippte till med de tofsprydda öronen. Svansen piskade till då han lyssnade på den bruna hanen. Något med honom lät inte riktigt... Ja nått var de i alla fall. "Mitt namn är Tocho och jag är alfa hane över de revir du just nu befinner dig på" Han sade detta med en neutral röst. Inte hotfull eller aggressivt. Dock var han beredd att göra vad som krävdes ifall denne skulle visa sig vara hotfull mot honom. Han satte sig enr och betraktade den bruna. Alla hade vi saker som drev en att söka ett ställe där man kunde reflektera över allt som hänt och reda ut allt inom sig själv.

(Ledsen att de blev ett kort svar men är jätte trött:-P)

Ett tag låg den brune alldeles stilla, nästan som om han insöp det som den andre hade sagt. Så denne var ledare över en flock som hade sitt revir alldeles här? Där han befann sig. Då kunde han förstå den andres nyfikenhet, det gällde ju en viktig sak.
Med stillsamma rörelser satte han sig upp, hade inte bråttom.
Den beigefärgade luggen föll ned över hans ögon, och han skakade smått på huvudet så att den flyttade sig nog mycket för att han skulle kunna se klart.
- På så vis.
Kaiito tystnade åter, granskade lövträden runt omkring sig med en något drömmande blick.
Men väldigt snart var de pupillösa ögonen tillbaka vända emot den främmande hanen som sade sig vara alfa över detta område.
- Säg mig, Tocho, vilken flock är det du leder?
Kanske det var någon Kaiito hade hört talas om, kanske inte. Hur som helst var det värt att fråga, det kunde vara intressant.
Man kunde aldrig veta ifall man inte undrade.

Tocho betraktade den bruna húnga hane och alde huvudet lite på sned. Han s´klippte till med öronen och sedan då hanen frågade om flcoken så drog han lite på ena mungipan. "Min fick heter Cierzo, den är inte så stor ännu men den håller sakta på att utökas." Han betraktade noga den unga hanen han hade framför sig. Vägde honom med blicken. Tocho sökte nya medlemmar men han tänkte inte låta vem som helst gå med i flocken. Han ville ha ett bevis på deras krater och deras styrkor.

(Off Har IT)

Kaiito vek inte undan med blicken, även om han kände hur den andre granskade honom från topp till tå. Men för honom spelade det ingen roll, ifall denna Tosho ville titta så fick han väl titta. Det kunde ju inte Kaiito hindra honom ifrån.
Däremot kunde han inte låta bli att undra varför han blev så grundligt studerad. Någon anledning måste väl finnas?
Kanske det hade att göra med att han var på den andres revir, kanske den andra mätte honom för att uppskatta hans styrkor. Eller så ville den andre bara skapa en ordentlig minnesbild av honom.
Det var omöjligt för Kaiito att veta, men inte heller tänkte han fråga. Det skulle nog låta lite udda ifall han gjorde det.
- Cierzo... Jag har aldrig hört talas om er.
Konsterade han sedan.
Han hade heller aldrig brytt sig särskilt mycket om vilka flockar som fanns och inte. Han hade inte haft något behov av det. Han visste om Qu och TBB, men inte fler än så. Hans moder hade talat om de två flockarna.
Nu kände han att det kanske hade varit bra att veta lite mer, eftersom han sökte efter sin plats i världen. Kanske den fanns i en flock någonstans? Det kändes som att hans sökande hade gått lättare om han hade vetat mer, men nu fick han göra det bästa av situationen.
- Så ni håller till här i Lövskogen... Fint ställe. Jag antar att ni inte tillhör de som kallar sig onda då?
Han flinade lite smått.
Nej, detta var nog inget ställe som en ond flock skulle ha sitt revir på. Men man visste ju aldrig.

Tocho betraktade hela tiden den unga hanen och han svepte mjukt emd svasnen då denne sade att han inte hört talas om flocken förut. Både bra och dåligt att flocken inte hade nått rykte. Bra på så vis att han kunde skapa yktet själv, dåligt på så vis tt få verkade veta om flcoken. De tofsprydda öronen klippte till. "LFocken är ännu rätt liten och jag ahr inte varit ledare ver den så länge." Sade han då hanen sagt att han inte kände till den.

"Vi ahr vårat revir här och man kanske inte kan säga att vi är onda men vi är heller inte goda." Han hatade dock denna benämning om gott och ont. De avr en sak som fanns i alla vargar vad man än tyckte. "Denna flock är varken ond eller god eller neutral. Vi är vad vi är" Han fliande till snett. VArför hålla på att sätta etiketter på allt? Tocho betraktade den yngre och de isande blå ögonen mötte utan att tveka hans pupill lösa ögon.

Öronen spetsades och det var med ett intresserat ansiktsuttryck som Kaiito lyssande till allt som den andre sade. Och ifall han skulle vara helt ärligt lät det hela väldigt bra i hans öron. Speciellt det sista som sades, att de var som de var.
- Precis som mig.
Sade han och log aningen bredare. För han var också sådan, såg inte sig själv som varken ond, god eller neutral. Han bara var sig själv, inte mer än så. Hur andra valde att se honom var upp till dem, men han själv gillade inte att kallas sig själv som att tillhöra någon speciell kategori.
Han ville bara vara, inte mer än så.
- Hur många medlemmar är det då?
Frågade han sedan, fortfarande med det intresserade uttrycket.
Han gillade denna Tosho, och han gillade det han hörde om flocken. Kunde han verkligen ha sån tur att detta var det han hade letat efter? Att första bästa flockledaren han snubblade över hade rätt saker att erbjuda honom.
Det verkade otroligt, men samtidigt inte omöjligt...
Men ännu var det inte klart, ännu fanns det en tvekan.
Men man visste ju aldrig vad som skulle komma att hända, så Kaiito räknade inte bort något alternativ.

Tocho såg på honom och då denne sade att flcoken var som honom log han snett. de fanns ännu en kyla i hans ögon men han ahde fått en mer avslappna kroppshållning. Kanske denna unga hane ville ansluta sig till flocken. Kanske avr han värdig att få bli medlem. Sedan då han frågade om hur många de avr vek han bak ena örat lite. Flocken var ännu liten och han gillade inte riktigt detta men samtidigt kunde han själv bygga upp den och erbjuda de vargar han ansåg värdiga en plats i flocken. "Just nu är det två tikar, en hane och en valp som är med utöver mig själv (de fattas två på listan som ännu inte sökt in till flocken men som ska gå med) så flocken är ännu rätt liten men jag söker efter värdiga vargar som vill ansluta sig till oss" Han lade en viss vik på värdiga då han inte ville ha in vad som helst i flocken som skulle kunna bli deras svaghet.

Ett skevt leende gled fram på Kaiitos läppar, och det var med en smått finurlig min som han såg på den andre då han talade.
- Värdiga, säger du?
Han var smått fundersam. Att den andre ville ha värdiga vargar var det inget konstigt med, men det fick honom att fundera. Hade han det som krävdes för att gå med?
Det var värt att fråga.
- Vad krävs för att räknas som värdig då? Kan det möjligen vara så att jag kanske har det, skulle jag kunna få försöka visa mig värdig?
Direkt han hade sagt det började tankarna flöda. Var det dumt av honom att fråga? Ifall han nu skulle visa sig vara en av de som kunde räknas som värdiga, vad skulle han göra då? Ifall han skulle bli erbjuden en plats...
Men han sköt undan tankarna, orkade inte bry sig. Han fick ta det som det kom helt enkelt. Det fanns ingen mening med att fundera över det nu.
Ifall det skulle visa sig vara så.
Det var ju inte alls säkert att han skulle klassa, att han skulle vara en sådan som den andra letade efter. Men det skulle väl bevisas ganska snart.

Tocho nickade då han bekräftade att Tocho letade värdiga vargar. Sedan då hanen frågade vad som krävdes för att visa sig värdig log Tocho lite snett. Att hanen visade intresse fick Tocho att börja fundera. Åter värderade han hanen med blicken innan han nickade smått. "För de första vill jag veta vilken eller vilka krafter du besitter och sedan ska du demonstrera dina krafter för mig och hur väl du hanterar dina krafter, sedan vill jag veta vad dina styrkor och svagheter är" Han sade inget om ett eventuellt annat test han hade funderat på. Ett test i vargens förmåga att klara sig utan sina krafter, en strid. En träningsstrid mot honom själv.

Kaiito satt stilla och nickade. En smått finurlig blick hade sökt sig fram i hans ögon och det var med ett snett leende han talade.
- En demonstration då.
Sade han kort och slöt ögon.
Sedan tog han ett språng rakt emot Tocho, men innan hans tassar slog i marken var det inte längre en varg som kom farandes mot den andra hanen. Det var en ståtlig kungsörn, men lika klart blåa ögon som Kaiito själv hade. Den vände i luften, gled uppåt mot himlen. Svävade ett tag rakt ovanför Tochos huvud och gled sedan åter mot marken. Just innan den tog med klorna bytte den ännu en gång skepnad, och det var Kaiito som avslutade sitt tidigare språng på samma sten som han hade hoppat från.
Med en lugn blick satte han sig ned och såg på Tocho.
- Men det är inte allt jag kan.
Sakta började en hinna av is sprida sig runt hans tassar. Gled över stenen i sakta tempo samtidigt som en svagt klirrande ljud kom då iskristallerna satte sig fast. Och slutligen var hela stenen täckt av is.
- Formskiftning och kyla. Mina styrkor ligger i mina krafter. Mina svagheter är allt som har med värme att göra, vilket säkert är lätt att lista ut. Men några svagheter större än just det skulle jag inte säga att jag har.
Med ett litet nöjt leende såg han på den andre hanen, väntade på vad denne skulle säga.
Visserligen var väl inte kylan den mest imponerande kraften han ägde, men det var också han sekundära kraft. Han hade på känn att både den och formskiftningen skulle utvecklas allt medan han blev äldre. Han var fortfarande ung och hade mycket kvar att lära.
Nu ville han bara se vad den andre hade att säga.

Tocho nickade då hanen sa att det var en demonstartion och då denne sedan tog ett språng mot honom så klippte han till med öronen men backade inte eller nått. Då örnen tog över vargens plats så höjde han lite på ögonbrynen och följde den med blicken då den svävade runt honom innan den åter landade på stenen och avrgen åter var där. Han nickade och såg och hörde sedan isen som spred sig från hanens tassar och snart var hela stenen täckt av ett glittrande lager is. Tocho log snett och nickade gillande. Det avr första gången han med egna ögon fått se en varg byta skepnad och detta hade gett honom en helt ny syn på saken. "Du verkar kunna hantera dina krafter väl för åldern och alla har vi våra svagheter." Tocho såg åter tyst på hanen och svepte till med svansne. Var detta nog för att erbjuda den yngre en plats i flcoken? Han skulle säkert kunna utveckla sina krafter ännu mer och han skulle säkerligen bli en mycket skcklig krigare om de behövdes. "Så hur trivs du i denna skog?"

Kaiito granskade den andre. Det verkade vara en varg som inte sade allt för mycket ifall det inte behövdes. Och inget fel i det, men han hade väntat sig en lite mer engagerad reaktion.
Dock var han väl inte den bästa på att använda sina krafter. Trots allt var han bara e n ungvarg. Han hade hur mycket som helst att lära sig och hans krafter var långt ifrån utvecklade till fullo. En dag skulle han kunna kontrollera is loch snö, och kanske även kunna byta form till vilket djur han än ville. Men det var ett tag dit.
Han nickade.
- Ja, jag tycker själv att min hantering av dem är godkänd.
Egentligen var det väl inte hans sak att berömma, men haan var nöjd med sina prestationer och det han kunde åstadkomma.
Han visste att hans mor skulle ha varit stolt.
- Och ja, denna skog är fridfull. Får mig att tänka på annat än det som bekymrar mig. Så man kan säga att jag trivs här. Väldigt bra.
han log lite kort emot den andre.

[Sorry om inlägget blev skumt och kort men skriver med mobilen ;p]

Tocho funderade hit och dit. Då hanen sade att han var nöjd emd hur han hanterade sin kraft nickade han ara. Man skulle vara nöjd med sig själv om de avr så man kände. Han metraktade den andre då han talade om skogen och att den fick honom att glöma sina problem. Svansen svepte till bakom Tocho då han log vagt mot den unga hanen. Han själv var inte så gammal så han kunde realtera till den yngre. "Så Kaiito, om du trivs i skgen kanske du skulle vilja kalla den ditt hem?" Han visste att han inte sade rakt ut att han erbjöd den unga hanen en plats i flocken men han trodde att han kunde platsa i den och att han kunde utveckas med flocken.

(Kort men är trött... Killen hade ställt klockan på 7 i morse :-P)

En smått misstänksam blick dök upp i Kaiitos blick då han hörde den andres ord. Det var dock inte på ett negativt sätt, det var mer på ett fundersamt sätt. Stillsam, precis som alltid. Kaiito var en sådan som nästan aldrig brusade upp. Det hade hänt en gång, under mötet med fadern som inte längre var en far i hans ögon.
- Det skulle jag inte ha något emot, men... Vad exakt menar du?
nog hade han sina aningar om vad den andre menade, men aldrig kunde han vara säker. Så det skadade helt enkelt inte att fråga.
Kunde det vara så att han blev erbjuden en plats i flocken?
Ifallså var fallet var han inte riktigt säker på vad han skulle svara. Det var ingenting som han direkt hade funderat över. Visst hade tanken korsat hans huvud, men ändå...
Vad skulle han svara?
Dock var det inte alls säkert att den andre antydde just det, trots att det verkade så. Men man kunde ju aldrig vara säker. Så han kanske inte ens skulle behöva svara.
Men var det en bra sak?

Tocho såg på den yngre hanen och svepte mjukt till med svansen och flinade snett. "Jag tror att du vet vad jag menar men jg ska säga det ändå. Det finns en plats i denna flocken till dig om du vill kalla denna skogen ditt hem. Flocken är ännu liten men jag tror att den kommer växa sig större snart och jag anser att du är värdig en lats" Han fliande till och de isande blå ögonen mötte den andres pupill lösa blick. Han tvekade inte att möta den pupill lösa blicken, andra kanske skulle vika undan för en sådan blick men Tocho fann den smått intressant.

(Kort men har IT)

Fortfarande befann sig den smått misstänksamma blicken i Kaiitos ögon, men det var inget ovanligt. Kanske för de som kände honom sedan tidigare, för det var efter mötet med fadern som han hade börjat se så på främlingar. Även på de han kände. Men den var där för att stanna, för mötet med Damon hade verkligen rört om i den unga hanens huvud.
Kaiito visste helt enkelt inte riktigt vem han var längre, hur skulle han då kunna lita på alla andra?
Det enda han egentligen var riktigt säker på nå mera var att han inte längre hade någon far, endast en mor. Och det var hela den familj han kunde tänka sig behöva.
Sin mor.
Huvudet ruskades lätt i ett försök att få bort luggen från ögonen. Men den lade sig envist på samma plats igen. Han hade blivit van vid det.
- Ifall det är ditt erbjudande...
Kaiito tystnade några ögonblick, funderade. Var detta vad han ville? Han var osäker, visste inte riktigt ifall det var det. Men han kunde inte heller få reda på det ifall han tackade nej, för han anade att han inte skulle få detta erbjudande ännu en gång. Dessutom, vad hade han egentligen att förlora på att tacka ja till den plats som nu erbjöds åt honom?
- ... så ser jag ingen anledning att tacka nej. En plats i Cierzo verkar vara något för mig.
Så, nu var det gjort. Nu hade han tackat ja.
Kaiito studerade den mörka hanen som han kanske nu borde kalla ledare.

Tocho såg på hanen då denne verkade fundera över hans erbjudande. Skulle han tacka nej så skulle Tocho inte ge detta erbjudande en gång till men han skulle inte heller hysa något agg mot denne om han sade nej. Kaiito talade innan han avbröt sig för en kort stund. Då han väl tog till orden så nickade Tocho och flinade snett. "Då får jag hälsa dig välkommen till flocken." Han såg sig omkring och såg sedan på den yngre hanen. "Även om du är med i denna flocken så är du fri att vandra som du vill. MEn jag kommer inom en snar framtid att kalla till ett möte så flocken kan få lära känna varandra bättre. Så det vore bra om du höll dig i närheten en tid" Tocho sade inte detta som en order men han sade det på ett så pass klart sätt att de gck fram att han ville att Kaiito definitivt dök upp vid mötet.

(Har laggt tll Kaiito i flocken nu :-) )

[Såg det 8D]

Kaiito lyssnade till varje ord som sades och nickade sedan. Trots att det lilla leendet fortfarande låg kvar på hans läppar kunde man se i hans ögon att han tog det som sades på allvar. När tiden för flockmötet väl var inne skulle han infinna sig utan att tveka.
Det var han beslutsam om, eftersom han inte var den som vanligtvis bröt ett förtroende.
Hans mor hade lärt honom att det var viktigt att hålla sitt ord, och modern var den han älskade mest av allt. Att inte lyssna på hennes ord skulle inte kännas rätt.
- Jag antar att jag får tacka.
Sade han sedan med en lite mer lättsam ton.
Och inom sig kände han en tillfresställande känsla, känslan av att ha gjort något bra. Kanske var detta vad han behövde, en flock och en trygghet. Vad han än mötte nu skulle han inte behöva möta det ensam. Och det kändes faktiskt bra att veta om det.
Nu skulle han inte stå ensam.
Och sanningen var att efter mötet med fadern ville han heller inte göra det.

[Kort, men helt slut i huvudet.]

Tocho såg på hanen och ncikade innan han log till kort men vänligt. Han reste sig sedan upp och ruskade av sig lite snabbt. "Jag ska väl lämna dig till att utforska reviret. Men vi ses på flockmöte då" Han nickade kort innan han vände sig om för att gå men han stannade upp och såg på kaiito. "Det blir inom kort och jag komemr g igenom allt man behöver veta då" Han fortsatte sedan gå inåt mellan träden.

Kaiito nickade kort åt vargen han nu mera kunde referera till som ledare och det sluga leendet drog ännu en gång över han läppar.
- I såna fall kommer vi att ses mycket snart, Tocho.
Svarade han innan han reste sig upp och även han började vandra bort bland träden. Huvudet var fyllt av tankar och funderingar över framtiden.
Vad skulle detta leda till?

[Kort, men död. Och nu AVSLUTAT ;D]