Den gyllene hanen vandrar över Eriinari's marker åter. Han har vandrat tillbaka hit. Kanske för att tänka lite. Eller så följde han helt enkelt med tassarna dit de gick. Han kan inte göra annat direkt då tassarna är delar av honom. Det är middagstid. Solen står högt på himlen. Bizonoxarna betar lugnt av det frodiga gräset och fåglar flyger glatt kvittrande över himlen.

Tassarna placeras lungt på marken i en jämn följd och lyfts därefter i samma ordning allt eftersom hanen vandrar framåt. Solen får den gyllene pälsen att skimra mjukt likt guld. Ett mjukt skimmer som inte är jobbigt för ögonen.Den långa svansen hålls hödj likt alltid. För att den inte ska släpa i marken. Svansen sveper till och guppar sedan lugn med i hanens rörelser.

Ett djupt andetag fyller lungorna och han andas ut igen. Öronen står spetsade på huvudet och klipper till då och då. Lyssnar till alla ljud runt omkring.Vart hanen än sätter tassarna och till en meter bakom honom bildas rosor på marken där han går. Sedan försvinner de ner i marken som om de aldrig funnits där. Rosorna har blivit mer livliga på sistone. Vill dra honom åt ett håll. Men Zodiac väljer alltid att gå åt andra hållet istället.

Efter mötet med hans syster har mycket kommit fram i ljuset. Men ett stort mörker skymmer fortfarande en viktig del. Varför glömde han vart han kom ifrån? Hanen går försjunken i sina egna tankar. Orkar inte lyssna till rosornas rastlösa viskningar.

[Pax till Acier]

Acier vandrade över slätten, tankarna var fyllda av ångest och panik. Han visste inte varför han reagerade så hårt, eller han visste anledningen, men inte anledningen till att han tillät sig själv att reagera så hårt och samtidigt visa det utåt ibland. Det var ett brot, då till och med Murderotic sett hans ångest. Han var aldrig rädd, men nog var ångest inget positivt, det tog över hanskropp. Gjore honom okapabel till att koncentrera sig på olika saker och ting. Det var farligt. Han ville få i ordning på sina tankar, samla sig lite, men ännu hade han inte lyckats. Kanske borde han söka upp Sari. Taa med henne, be henne avrätta den sista också? Han för argade sig över valpar överhuvudtaget. Varför hade han gjort? Som han gjort? Han började vandra över slätten med best steg istället.

Något fångade dock hans uppmärksamhet, hans syn, jordens syn visade honom ett spår.. Ett annorlunda spår och han stannade upp för att studera det hela. Han drog bak öronen och lät luktsinnet bedömma det hela förs. En varg, men det var inte det spåret som intresserade honom. Han mumlade några ord, som för andra var betydelslösa men jorden som stod i hans makt förstod. Hans ord var något i betydelse med, visa ditt sanna jag. Han väntade och sedan växte rosor upp ur marken, bara en liten bit framför honom och framåt, för att sedan försvinna igen. Hans ögon smalnade av i samma sekund som de lagts på den första ros. Han kände igen det. Med en nu konsenterarad och beslutsam blick började han trava fram.

Han närmade sig ganska snart en silluett längre fram. Gyllene, självklart. Det var så han mindes valpen, fast i mindre skala självklart. Han höll öronen bakåt och musklerna spända i kroppen. Han var stor repektingivande. Precis som en general ska vara. Han tvekade inte en sekun i livet, tveade aldrig på sina val, inte förens nu.Armageddon var redan född, det var ett val han inte kunde göra ogjort. Han borde sluta oroa sig över det.
- Zodiac..
Mumlade han fram, det fanns ingen aggrision i rösten, men mycket dominans. Hans svns var höjd och böjd upp över ryggen. Det spelade ingen roll vem han mötte, om det så var Murder så höll han svansen alltid högt och dominant. Det är sådan han är och hade han inte varit en del av Treontha och respekterat Murderotic så mycket som han gör hade han säkerligen sökt upp en annan flock och ganska snabbt tagit över, men i Treontha nöjde han sig med sin rang som General, så länge han fick sin rös hörd.

Den gyllene hade utan avbrott vandrat framåt. Ignorerar rosornas lockrop på uppmärksamhet då han är sjunken i egna tankar. Att vara ouppmärksam på omgivningen kan var negativt i stor skala. Men just nu är det för mycket som rör sig i huvudet. Han minns faktiskt allt nu. Förutom just det varför han glömde allt. Det är fortfarande som ett stort svart hål i hans inre. Ett hål han hoppas kunna fylla. Eller vill han det? Hade han kunnat minnas allt då, när pakten upplöstes så hade han på en gång vandrat tillbaka till Treontha. Men han hade inte kunnat minnas alls. Därför hade han ägnat sitt liv åt att vandra runt i hopp om att en dag kunna minnas.

Mötet med Phoenix hade rört runt alla frågor igen. Gjort Zodiac mer förvirrad än vad han varit någon gång någonsin. Sen hade han mött henne. Sin syster. Och då hade minnet återvänt. Delvis i alla fall.

Öronen lägger sig för en stund i nacken när rosorna faktiskt lyckas fånga hans uppmärksamhet. Det finns någon annan i närheten. Zodiac stannar upp och får snart syn på en varg som han faktiskt kan placera för en gång skull. Öronen spetsas. För den hanen har han ingen lust att bråka med.
"Acier". Han uttalar namnet och förvånar faktiskt smått sig själv över hur skönt det känns att minnas. Men nu när han minns. Nu när det han strävat efter så många år är fullbordat. Vad gör han nu? Han kan bara vänta antagligen. Murderotic hade sagt att hon hade saker hon måste göra. Men sen skulle hon söka upp honom igen. Så det är bara vänta han kan göra. För han vill möta sin syster igen.

Men nu är det Acier som står framför honom. Den vassa gula blicken hålls fäst på denne. Zodiac står stilla. Han har inte samma hållning längre som när han först kom tillbaka till Numoori. Men han sänker sig inte för mycket i alla fall. Men han har inte längre en uppkäftig hållning. Han är bara lugn. Men svansen hålls höjt. I en båge bakom honom. Det är inget som påvisar dominans från hans sida. Det är endast för att svansen inte ska släpa i marken. Men han är ingen hane som lägger sig för andra heller. Huvudet hålls högt. Öronen är spetsade. Han visar inga tecken på aggressivitet eller något annat som kan tass som uppkäftigt. I alla fall inte medvetet. Zodiac har fått uppfostra sig själv. Han har aldrig direkt varit social med andra. Han är sin egen helt enkelt.

Acier stirrade in i ett par gyllene ögon. Han såg Murders far i de ögonen och för ett ögonblick var Acier tillbaka i tiden. Bilden av hur den kraftfu ledaren, som var så mycket större än han själv. Då de först möttes i ett blodigt möte, när Acier var valp. Ledaren hade räddat livet på honom ch för det hade Acier varit honom evigt tacksam. Han var den första utomstående som tagits in i flocken, senare hade Murder och Zodiac föts, därefter hade fiede gruppen anfallit, med en ung rekryterande i täten. Acier hade varit med, försvarat sig själv och slagits. Trotts sin ringa ålder, men han hade tränats väl av Remikauri på den tiden. Senare hade ledaren själv låtit Acier vandra iväg när han bett om det. Han hade velat se om det var hans väg, om Treontha verkligen var hans plats. Då hade han mött Artemis och självklart hennes fader Lukario. Efter nästan ett år vandrade han sedan tillbaka till Treontha, där han bestämt sig för att stanna föralltid.

Zodiac var ganska snabb med att upptäcka hans närvaro och Acier spettsade öronen då valpen uttalade hans namn. Nå den unge mindes honom? Ytterst intressant. Det kunde faktiskt fånga Acier intresse en aning, men kankse var hanens minne av honom endast bildligt? Inte djupt?
- Du som jag är både större och äldre, än minns du mig? Gav jag ett sådant hemskt intryck?
Sa han och skrattade retsamt då han gick stillsamt närmre för att möta den andre i ett mer vänligt välkomnande. Han sänkte den sominanta svansen en aning, men släppte inte den andre med blicken. De tre färgade ögonen var skarpa, glödande och en aning galn i glimten som alltid. Aciers nyfikenhet var obeskrivlig. Äntligen något i värde att slösa tid på. Då han nyligen sett tillatt Murder inte tagt livet av igsjälv genom överanstränging och skador.
- Det är allts sant, att du är tillbak i Numoori? Stannar du länge?

Ett svalt flin kommer över hans läppar.
"Hade vi mötts för någon vecka sedan hade jag förmodligen inte kunnat minnas dig alls".
Svansen sveper till bakom honom. Nej, för bara ett kort tag sedan hade Zodiac fortfarande tyngts av förvirring och obesvarade frågor som bara blev fler. Men det är annorlunda nu. Öronen klipper till på huvudet. Zodiac står stilla och håller blicken fäst på Acier när denne kommer närmare. Svansen sveper till ytterligare en gång bakom honom. Vinden tar mjukt tag i den långa pälsen och får den att dansa lätt.

"Kanske är jag här för att stanna. Det återstår att se". Säger han lugnt och svarar på Aciers fråga. En sak som är säker är att Zodiac inte har några planer på att vandra utanför Numooris gränser än på ett bra tag. Kanske aldrig. Det tog honom många år att lyckas finna vägen tillbaka. Och nu när han minns igen känns tankarna på att åter vandra iväg inte så lockande. Hellre tar han sig en lång tur och utforskar Numoori.