Utanför den isolerade skogen sken solen påfrestande, men de höga lövkronorna blockerade ljuset och kastade ett dunkel över sitt innandöme. Trots värmen var dock skogen allt annat än torr; där vatten rann över blad, där stammar naturligt fuktades. Ödlor klättrade med en naturlig skicklighet över terrängen, fåglar i alla möjliga färger och mönster parerade och undvek grenverket i sin dans, insekter i oändliga mängder svärmade fram utan problem. Kawazatriskogen var, trots sin skugga, mer levande än få andra platser. Den varghane som valt att placera sitt revir inom trädens murar var dock inte lika förtjust i naturen, dropparna som ständigt klibbade sig fast i pälsen, svårigheten att framkalla eld - men efter långa tiders vistelse där hade han anpassat sig. Till undervegetationen, det ständiga ljudet och de nya, fientliga skuggorna som nu stod i hans kontroll. Trots att djungeln bar med sig flertalet negativa attribut var området perfekt - en av de bästa platser att träna för honom och hans syster, och helt säkert gruppen de utbildade. Efter att ha hamnat i strid med en av de mest ökända flockar var dock endast få utan skada, och Midnight, vilket var den mörka hanens namn, undrade fortfarande vad som egentligen hade hänt. Allt hade gått så snabbt, och han var inte säker på vem som varken vunnit eller förlorat det temporära slagsmål som uppstått. Det som bekymrade honom mest var dock hur ett spionuppdrag förvandlats så drastiskt till något annat, för trots att han inte hade något emot en ren och skär blodspillan så var det egentliga målet att endast bevaka fiendeflockens gång genom skogen - oavsett om de upptäcktes eller ej. Men nu befann de sig där, fysiskt sårade, och väntade på att deras helare skulle avsluta jobbet. Den trogna havsvargen var en duktig arbetare, och Mid lät henne sköta de andra medlemmarna innan honom. Anledningen till att han inte var tillsammans med dem var dock någon helt annan, och endast drivet av att han behövde tid att tänka. Han kunde ha varit med Shady, Blair eller Taher, men istället vilade han på en stor, mossklädd sten med huvudet på tassarna och med den svarta blicken fäst på en osynlig punkt i fjärran. Skuggan av ett träd sträckte sig trevande emot hans figur och sammanband en tunn slöja av mörker över hans ena sida, medans den andra förblev helt blottad. Vad behövde han gömma? Han kunde försvara sig själv, och om skadorna påverkade honom kände han utkanterna av reviret bättre än många. Utvägar och fördelar. Något sade honom dock att alla Devils' medlemmar var sedan länge försvunna, och att andra eventuella fiender bara var dumdristigt oinformerade.

Med tysta steg rörde honan sig igenom skogen, högt ovan marken. Blicken låg klistrad långt bortåt, fast borrad i något hon ännu inte kunde skåda. Huvudet höll hon lågt och svansen likaså. Den färgade vargen såg mer kattlik ut när hon travade fram över grenarna och smidigt förflyttade sig emellan dem. Hennes ljuda öron roterade ständigt, i försök samla upp vart enda litet ljud omkring henne. Fåglar som skränade långt bort. Ett ensam pipande ifrån ett främmande djur, troligen en unge som separerats ifrån sin mor.
Lite bekymrat rynkade hon pannan, hon kunde inte låta bli att känna smärta för den ensamma. Hon kände igen sig i det. Det ledsamma ljudet skar rakt igenom henne. Hon ville vända om, rädda den lilla, värma hennes kropp och fostra henne. Men så blev det inte. Hon vek inte ens blicken utan de bruna ögon var fortfarande riktade långt bortom henne.

Hon vädrade utan stopp med den gråa nosen, väntade på en doft som skulle sticka ut. Något hon ännu inte känt, under sina månader hade hon fortfarande inte funnit något annat än det gamla vanliga i denna skog. Skogen hon nu börjat kalla sitt hem.
Som vanligt var hon ute på sin dagliga runda för att se till att allting var i sin ordning, att ingen var dum nog att ge sig in på platser där de inte hörde hemma.
Den gröna vargen hade inget emot sällskap, hon saknade snarare närheten. Det var inte där problemet låg, hon ville helt enkelt inte umgås med fel vargar eller att någon stackare skulle tappa bort sig i den vildvuxna labyrinten.
Hon kände att någonting började smyga sig upp i hennes nos, främling. Mycket mer än så kunde hon inte märka av, hon saktade ner ifrån sin stadiga trav och stannade upp.
Det var länge sedan hon hade mött någon, ville hon verkligen göra detta? Hon kunde omöjligen veta vad som väntade henne om hon begav sig ner där.
De bruna ögonen föll ner emot skogens golv och hon spände käken och slöt ögonen. Vargen tog ett djupt andetag innan hon med ett stiligt hopp lämnade sin gren och landade en bra bit nedanför.
En låg duns lämnade henne när hennes tassar fann mark och en svag smärta spred sig uppåt i benen men hon hoppades på att hon ännu inte var helt avslöjad för den främmande. Hon skakade på sig och satte sedan av i trav rakt emot honom och hoppades på det bästa.

| ganska meh men hoppas det blev okii |

Skuggorna fladdrade till runt om honom och med en kort förflyttning på huvudet åt sidan sneglade han upp emot träden, de krokiga grenarna klädda av löv som sträckte ut sig emot varandra; hand i hand. Spionerna av mörkret hade sett något, uppfattat en rörelse ovan som var värd att påpekas. Som var nödvändig att tänka på, till skillnad ifrån fåglarnas flykter eller mindre djurs vandring. Med ett djupt andetag drog han in de dofter som fanns att finna, de mörka ögonen glimmade till. En okänd? En främmande varg, precis här. Vid synen av någonting stannade individen, skuggornas röster upphörde, och Mid vek tillbaka blicken i sin tidigare bana utan att reagera då den korta dunsen ljudade efter naktakins landning. Fotstegen i gräset prasslade sedan då den mindre travade emot honom och det vänstra örat ryckte irriterat till, som för att vifta bort ett småkryp.

  Inferon sträckte på nacken innan han vände sig om för att rulla över på rygg. Utan ett ord synade han den gröna tiken där hon, för honom, tog sig fram upp-och-ned. Hennes färger passade väl in i djungeln och hon verkade van vid markerna. Vad kunde föra henne till honom? Han frustade till av skratt och blundade.

[åååh förlåt för skumt D: har inte rollat mid på evigheter haha]

Hon stannade nästan upp för en sekund när hennes blick mötte främlingen. I en ganska långsam skritt (om det nu heter så heh) fortsatte hon framåt emot den mörka medans blicken skådade honom. Inte mycket större än henne själv, svart, inget märkvärdigt. Men det som fångade intresset var hans man. Den påminde henne om löven under hösten, när de långsamt började dö. Hennes tankar flydde tillbaka för länge sedan då hon levt i en 'vanlig' skog. När den kyliga vinden drog in igenom hennes palats och drog med sig döden.
Men det gick inte förneka att de rödorangea färgerna var vackra. För det var de sannerligen.
Hon fortsatte dock att dra ut på tystnaden emellan de två och vandrade emot honom med ganska korta, kvicka steg. Han tycktes inte känna sig speciellt hotad utav heller eller för den delen vilja hota henne. Kanske med all anledning, hon var liten och späd. Lätt som en fjäder, men hon trivdes mycket bra med det. Hon föredrog nog det framför att vandra runt som ett fläskberg. Den mörka var inte heller speciellt stor och stark, men troligen starkare än henne själv. Men vad gjorde han egentligen här? Vad hon visste var det inte många som gav sig in i djungeln, de flesta tog nog hellre en omväg till sitt mål för att slippa de vildvuxna snåren och de djur som lurpassade. Det var förståeligt varför man skulle vilja undvika skogen, men för henne var det som hennes eget kungarike. Eller tja, så länge som hon höll sig undan.
"Vad har fört dig hit?" frågade hon med en ganska len röst. Trots att det inte fanns mycket spår utav känslor i den lät den fortfarande varm och vänlig, ingenting hon kunde styra över dessvärre. Ett litet leende dansade snabbt över hennes läppar, knappt märkbart, men det fanns där.

Främlingen kom bara närmre och närmre, med korta och snabba steg. Hon verkade van vid både klimatet och terrängen, likt honom själv, men måste vara ensam om hon valde att närma sig honom. Hans tomma ögon var inte vad man skulle kalla inbjudande.. Eller så var hon bara ung. Många unga tog onödiga risker, och det hade även han gjort - gjorde fortfarande. Hans mungipa ryckte i ett leende och han hävde sig upp. Svarade på hennes lena röst som tog till orda.
 "Nöje." Det sades med en enda utandning, och Mid vred på huvudet som om han betraktade ett byte - med avsmalnade pupiller som inte avspeglades i det mörka. Ingen hotfullhet var dock i hans hållning och då den eldröda manen föll framför hans ansikte ruskade han bort den. 
  "Och vad förde dig hit?" Han syftade på sig själv, och trots att ordvalet kunde uppfattas förolämpande var hans ton bara undrande. Om det visade sig att denne var intressant kunde han avvika ifrån sina plikter för, i alla fall, en kort stund.