Hans stora labbar gjorde avtryck i marken och kroppen rörde sig i en rytmisk takt. Han brydde sig egentligen inte om Nakada hängde med, men var hon för seg bet han henne i baktassarna. Diablo grymtade med ett ondsint flin och stannade sedan på en avlägsen plats nära en liten bäck och kastade sedan en blick bakåt på sin älskarinna. Blicken han gav henne var sträng och kall. Hanen riktade sedan blicken till bäcken och började att gå, sedan sänkte han sitt huvud och började dricka. Men var noga med att Nakada inte skulle komma och trängas, för hon visste att han mer än gärna bestraffade henne om hon gjorde något han inte gillade. Hanen morrade och smått brummade då han drack, det iskalla vattnet var så uppfriskande! Diablo slängde en blick bakåt mot honan "Drick lite, du ser ut att behöva det" Grymtade han kallt och gick emot henne. Han lät sina käftar sluta sig kring hennes bakben för ett kvickt hugg, inte så värst hårt men nog för att hon skulle börja röra på sig. "Sätt fart din odåga" grymtade han sedan och gick för att lägga sig ned. 

(Lite PP:ande, om det är okej ^^)

De hade levt i området som kallades Byoomi i några veckor. Vandringen från bergen hade i sig tagit veckor att klara av, och Nakada var nu högdräktig. Hennes kropp kändes tung som ett stenblock, hennes mage som en tunna, när hon gick mot vattnet. Diablo hade sagt åt henne att dricka, så hon drack. Hennes mage var fylld av hans äckliga, sparkande yngel och hennes kropp var van vid stryk både utifrån och inifrån. Hon sa aldrig emot numera. Det tjänade ingenting till.

Medan han gick och lade sig i gräset stapplade hon fram till den glimmande vattenytan och sänkte sitt huvud försiktigt. Det hade blivit sommar, och solen reflekterades i bäcken. Hon drack.
Plötsligt fylldes hon av en underlig, olustig känsla. Hon slutade dricka, rätade på huvudet och flämtade till. Var det..? Jo. Det var dags. En skarp smärta kändes i hennes kropp.
"Diablo..." sa hon lågt, utan att se på honom. Hon andades tyngre och började, yr i huvudet, att gå mot lyan han grävt när de anlänt. Hon kämpade sig in och kollapsade på marken. Hennes andetag ekade mellan jordväggarna. Hon knep ihop ögonen och försökte uthärda den nya smärtan.

Nakada lydde honom, han hade nog med makt över henne att göra som han vela. Diablo låg där och granskade henne med jord fylld på hans tassar. Hanen var just precis på att dtälla sig upp då hon sade hans namn. Diablo spetsade öronen och granskade henne medan hon fumlade in i grottan. Han reste sig upp helt och följde efter vaksamt. Det var dags. Hanen log, inte elakt denna gången utan stolt. Att hon hade klarat av all denna smärta han gett henne. Och nu var det äntligen dags för den smärta som betydde mest. "Jag vet att du klarar detta, min kära" sade han lugnt utan press. För en gångs skull betedde han sig snällt. Han satte sig ned vid öppningen och kollade på henne med lugna ögon. Diablo var inte alltid så grym och elak utan han kunde visa sig en aningen brydd han också. Nu var det bara att vänta och se vilka mirakel som skulle komma ut ur henne. Han var nöjd, men helt nöjd var han inte. Inte ännu.

Nakada lade sig på sidan och lät kinden vila mot marken. Oron övergick i koncentration. Värkarna blev kraftigare. Hon höll ögonen stängda. Vattnet gick. Hennes kropp buktade. En liten nos blev synlig. Hon öppnade ögonen och stirrade ut i tomma intet medan hon krystade. Hon var tvungen att gå igenom allt detta och det var Diablos fel. Den första valpen landade kladdig på marken. Hon lyfte sitt huvud och slickade hastigt valpen ren så att den kunde ta sina första andetag. Sedan lade hon ner huvudet igen och valpen sökte sig till hennes mage för att börja dia. 

Efter en stund var två valpar ute och en tredje på gång. När den tredje kom ut och hon skulle slicka ren även den märkte hon att den var dödfödd. Hon kastade en blick mot Diablo, som satt och såg på, och skakade nästan omärkligt på huvudet för att visa att den inte levde. Hon puttade undan den lilla kroppen med nosen. När ytterligare två dödfödda var ute så var det över. Hon sträckte ut sig på sidan med de två levande valparna diande vid hennes buk och blundade. Hon tog djupa, lugnande andetag och lät sin kropp vila. 
"Du kan titta efter vilka kön de är och namnge dem - det är dina valpar." mumlade hon trött. Hon kände sig inte som en moder till valparna - snarare en valpfabrik, en maskin som används och utnyttjas. Hon älskade dem lika mycket som hennes moder Fallulah älskat henne - inte det minsta.

Diablo såg på och granskade henne noga. Valparna var födda och han gick dit med tunga steg. Puttade lite på deras bakdel för att se deras kön. Han grymtade lätt och lät dem små liven dia. "Nakio....Dako..." mumlade han för sig själv och såg på Nakada. "Du skulle bara våga att överge dem..." sade han med en hes stämma och naffsade henne lite lätt bakom örat. Denna gången mer kärleksfullt än i syftet att skada. 
Diablo lade sig sedan en bit bort och kunde inte släppa att de båda var kritvita som snö. Så arg han var inombords, missfoster. De dödfödda låg bara där och skräpade. Han fick ett ryck, ställde sig upp och gick fram till dem. Puttade på dem, etn av dem var svart. Varför kunde inte den ha överlevt? Han öppnade sina käkar och högg kraftigt tag om den lilla kroppen, sedan börjadr hans tänder krossa den lilla, sedan svalde han. Onödigt att låta dem ligga och skräpa. Sedan tog han nästa, och nästa. En lätt grymtning lämnade hans strupe, han var missnöjd, men dessa valpar fick duga. Diablo såg inte ens åt nakadas håll utan bara stirrade på de små liven med en avskydd blick. Han var inte stolt, men somsagt, dessa två fick duga.

Nakada hörde hur hanen gav namn åt de två överlevarna. 
"Du skulle bara våga att överge dem..." Hon kände en nafsning bakom örat och öppnade ena ögat för att se på honom. Hon log ett glädjelöst leende. 
"Och ha gått igenom allt det här i onödan? Det var tillräckligt illa att majoriteten dog. De här två ska leva." muttrade hon och såg på de två små vita valparna. Hur de kunde ha blivit vita visste hon inte. Hon ville inte att Diablo skulle tro att hon på något sätt varit med någon annan. Hon kunde ana hans missnöje. Ju mindre han kände för valparna, desto mer kände hon för dem. De hade inte bett om det här.
Hon väcktes ur sina funderingar då hanen åt upp de döda valparna. Hon stirrade misstroende på kannibalismen som tog plats framför henne. Fanns det en hemskare varelse i Numoori? 
Hon lade sig åter ner, kurade ihop sig med den tjocka svansen över valparna som diade och slöt ögonen. Hennes kropp var deras levande skydd. Hon somnade.  





(Avsluta du :3 )

Diablo fnös vid hennes ord. Missfostren må vara hans, hoppades han även fast dem var, konstigt nog, vita. Oavsett var det hans...missfoster... Hanen kollade på Nakada med studerande blick och undrade hur hon skulle reagera när han tränade dem. Tanken fick honom att le, dessa två skulle han då inte gå miste om. Som han gjort med sina andra barn... Hanens leende dog, såsom han en gång gjort. Men han hade kommit tillbaks i livet och det måste betyda något. Ja, att ingen skulle kunna röra honom igen såsom den svarte gjort. Aldrig i helvetet skulle han bli så svag igen! 

AVSLUTAT.