Natten hade dragit sig in över landet, det var alldeles mörkt och stilla.
inte ett ljud som störde hannen i hans lugn, han sov inte, han hade vilat alldeles för länge.
Att uppstå från det döda var nog hans bästa hämnd hittils, Damon skulle minsann få se hans ilska i vitögat, riktigt motbjudande tankar yrde i hans skalle medan han låg där på klipp kanten intill sin grotta han funnit ett tag tillbaks.
Diablo kunde inget annat än att tänka på hämnd, det var det han brann för.


Hanens blick sökte sig genom området då en uggla av något slag flög förbi och satte sig på en gren lite längre bort. Hanen fick syn på den och ett leende spred sig över hans svsarta läppar, ett vridet leende. Ugglan fattade eld, brann till döds och det enda hanen kunde göra var att skratta hest för sig själv. Det kände sunderbart, han kände sig levandes.


Ytterligare några timmar hade gått, han befann sig  fortfarande på samma plats, nära sin grotta långt uppe bland bergen där stenarna gått itu och blivit väldigt vassa.
En doft trängde sig förbi och avbröt hans tankar, en doft han inte känt på länge, eller snarare aldrig känt förut, fångade upp hans intresse. Diablo vände sig om och studerade området med en glimt i ögat, vem var nu detta?
DIablo hopade smidigt, men lite rostigt, ned för klipporna och smög sig allt närmare denne främling som befann sig i hans trakter. Det var en hona. Han studerade henne med sina klara lila ögon och hans andetag vart djupa och tunga.
Där stod hon, Vem var detta?

Den lila varginnan tog sig smidigt fram i den klippiga terrängen. Hon befann sig högt upp i bergen, och moln slingrade sig kring klippkanterna. Månen kastade sitt bleka sken över bergens sluttande sidor och fick snön på topparna att gnistra. Hennes ljusa ögon lyste i mörkret när hon blickade ut över landskapet under hennes tassar. Hon fantiserade för ett ögonblick om att hon var landets enväldiga härskarinna, dess drottning. Allt hon såg tillhörde henne. 

Hon kunde känna doften av främmande varg, och blev lite mer på sin vakt. Hon höjde huvudet och såg sig omkring. den fluffiga svansen svepte bakom henne och ögonen glimmade i mörkret. Öronen vreds åt olika håll, nosen vädrade i luften. när hon inte fick syn på någon ställde hon sig att titta ut över landet igen och invänta främlingen. Doften blev starkare. Snart kunde hon höra klor mot sten och andetag, och vände sig mot ljudets källa. På ett klippblock lite ovanför platån där hon var stod en gestalt. En behornad hane med lila ögon. Han stirrade på henne, och hon tittade tillbaka på honom med aningen undrande blick. Nyfiken klippte hon med öron och ögonfransar, svepte till med svansen och tippade huvudet på sned, utan att släppa honom med blicken. 
"Vem är du?"

Hanen granskade honan på håll med en ytterst misstänksam blick, hon påminde om någon men han kunde inte minnas vem. Diablo ruskade på huvudet, tog några tunga kliv framåt och sade "Diablo, och vem är du som traskar på mitt revir?" Sade han mörkt och hest med en rynkad panna. Diablo hade gjort detta till sitt, fast egentligen tillhörde det bara honom så länge han var där. 

Diablos andetag var tunga, rossliga och hesa, men det berodde på hans hemska stora ärr som sträckte sig längst hans hals. 
Likt en ilsken tjur svängde han med huvudet med blicken fäst på honan. Att inte veta vem det var gjorde honom mer fundersam, och att veta att hon påminner om någon men ej minns vem gjorde allt mycket värre. Men han stod sedan stilla och betraktade henne lugnt.

Nakada kastade huvudet bakåt och skrattade högt. 
"Ditt revir? Om du kan säga att detta är ditt revir kan jag säga att hela Numoori är mitt!"
Hon skakade på huvudet med ett stort flin. Sedan började hon röra på sig, hoppade upp på en sten och var snart uppe vid hanen. 
"Diablo." sade hon lågt med fundersam min. Smakade på namnet. Högre sade hon; "Mitt namn är Nakada. Men nu ska jag dra, så lämna mig ifred. Hejdå." Hon började lugnt gå och passerade bredvid honom på vägen.



(Kort, men ah.)

Diablo klöste henne lite till tills hanen hade utfört sitt hemska dåd, sedan greppade han tag i ett våldsamt grepp med tasden kring hennes haka och kollade på hennes avsvimmade ansikte. "You liked it, didnt you sweetie?" Sade han med ett ondskefullt leende.
Diablo öppnade sina käkar och högg henne tvärs över nacken för att lyfta upp henne, sedan började han att släpa henne upp till sin grotta som ett patetiskt byte. Han njöt, hon skulle inte ha en chans nu med hennes skador, hon var hans ägodel nu vare sig hon vill eller ej.

(Heh3heh3h3<3)

Nakada var helt medvetslös och kände inte ens hans vassa tänder när hon släpades över marken.


(AVSLUTAT.)