Dagarna gick och Arashi vandrade runt i Civiats som hon gjort nu så många gånger. Hon sände då och då ut bilden på den vita fakargen och hon hade inte fått napp. Hon började fundera på om hon kanske var fel ute och hon började undra vad hon skulle göra härnäst..

Hon gick förbi de som försökte få hennes eller andar runt henne att bli intresserade av deras varor. Hon tittade lite då och då, det var en dag där många var ute så det var rätt trångt på gatan. Då och då blev hon knuffad av vargar som stressade förbi henne. Då plötsligt reagerade en av de försäljare som stod längst med gatan och Arashi stannade upp. Hon gick fram till försäljaren och betraktade hans varor. Olika fina ädla stenar. Hon kollade in en eldröd opal. "Jag kan erbjuda dig denna guld kedja mot opalen." Han tog fram den ut den lilla läderväska som hängde runt halsen samtidigt som hon sökte hans sinne. Ja mycket riktigt han hade sett den vita, ärren var det som fått försäljaren att reagera. "Ja vi har ett byte" han tog emot kedjan och Arashi tog opalen. "Tack" Sade hon stilla innan hon gick vidare. Hon tackade både för bytet och för den information hon fått. Han var här. Han hade gått förbi nyligen. Hon började snabbare gå längst med gatan och blev åter då och då knuffad men detta brydde hon sig inte om. Plötsligt såg hon vitt mellan vargar av alla möjliga slag men hon kom snabbt ikapp vargen och skyndade förbi. Turen var på hennes sida att en stor biffig varg just gick förbi och gav henne en hård knuff så hon själv for in i den vita fakargen. Hon snubblade till men höll sig på benen. Den biffiga vargen ignorerade henne totalt men Arashi vände de svarta ögonen mot fakargen, han måste också ha sett den biffiga vargen. "Jag ber om ursäkt." Hon höll sig kvar vid hans sida. Tankarna rusade. "Får jag bjuda på något att dricka som ursäkt?" Hon lade huvudet på sned och betraktade den ärrade, hon visade respekt mot de äldre, något som satt hårt i henne sedan sin tid i flocken. Hon hoppades han skulle nappa på hennes erbjudande. Dagen var varm och det låg en hel del damm luften från den trampade vägen där många rörde sig som gjorde strupen torr. Hon själv skulle inte ha något emot att få släcka törsten.

En hård duns fick honom att ryckas ur sina tankar, men han stod stadigt kvar på alla fyra. Han blängde ned åt vänster för att mötas av en individ större än han själv. Hennes ursäkt gjorde inget inflytande på honom, istället valde han att fortsätta framåt. Han hade återvänt från sin vandring norrut och det han behövde nu var att hitta Nomë. Trots att han inte ville erkänna det, trivdes han i hennes sällskap. Med henne behövde han inte tänka på hur han betedde sig, han kunde vara sig själv och det uppskattade han mer än hon förmodligen kunde ana.
    Trots att han fortsatte framåt, kunde han känna hur tiken inte lämnade hans sida. Aningen irriterat stannade han upp i mitten av gången och stoppade upp några som försökte passera.
    “Ursäkt mottagen, nöjd?” frågade han och såg på den gråa tiken med trött blick. Det var ett obekant ansikte, och bara för att man hade stött in i någon betydde det inte att man behövde gottgöra en.

Han verkade riktigt vresig denna vita fakarg. Hon kunde inte låta bli att skaka kort på huvudet. Men sedan fortsatte hon framåt då hanen plötsligt stannade till. "Ursäkten mottagen, nöjd?" Han verkade totalt ointresserad av att prata med henne och även om hennes misstanke var att det var denna varg hon letade efter kunde hon inte vara säker på det. Hon lät de svarta ögonen betrakta honom en stund samtidigt som hon mycket försiktigt lät sitt sinne möta hans. Under den tiden hon hållit till i Civiats hade hon verkligen hårdtränat sin telepatiska förmåga. "Ja jag måste ändå finna en varg. En månvargstik med udda ögon och en stjärna över ena ögat, en vän letar efter den tiken." Hon lade lite extra vikt på order vän så det skulle kunna uppfattas som att det kanske inte var en vän. Samtidigt som hon höll koll på hans kroppsspråk så höll hon även koll på hur hans sinne reagerade.

Molok höjde på ena ögonbrynet. Han hade ett vagt minne av individen främlingen talade om. Molok hade stött på så många under sin återkomst att de hade börjat att målas ihop i hans minne och det var svårt att komma ihåg vem han hade utsatt för vad. Dock kunde han se en svag bild framför sig, om en gråtandes blå varg.
    Han skakade på huvudet samtidigt som han pressade undan sina tankar på alla de han skadat.
    “Nej”, svarade han kort och såg sig om innan han åter lät blicken falla på tiken. “Hittar du den du letar efter här i Civitas, är du en nog av få.”

Ljudnivån och trängseln hörde inte till de saker hon uppskattade med Civitas, inte alls. Men ändå var hon kvar här. Det berodde — det var ingen mening med att förneka det — helt och hållet på den vita fakargen. Nomë var beroende av Molok på ett sätt som hon aldrig för sitt liv hade trott att hon skulle bli när hon först träffade honom. Faktum var att där bara funnits en enda individ vars närvaro hon varit mer beroende av, och honom undvek hon som pesten att tänka på. Hon hade varit svag, men istället för att utnyttja henne hade Molok stärkt henne, byggt upp henne på nytt. Det var hon evigt tacksam för. 
    En vit glimt längre fram fångade Nomës uppmärksamhet, och hon vände sig ditåt lika snabbt som en orm som lokaliserar sitt byte. Det var han! Hon skulle kunna känna igen honom var som helst. Men ögonen föll omedelbart på den främmande vargen som stod bredvid honom, och kroppen styvnade till. Vem var det? De såg ut att prata. En egendomlig kyla spred sig i bröstet, en giftig svartsjuka och på samma gång en förlamande rädsla och en vild ilska. Nomë knyckte på nacken och satte kroppen i rörelse. 
    "Molok?" När hon hojtade hans namn hade hon samlat sig så pass att hon kunde le mot dem båda, och hon slöt upp vid hans sida med mjuka rörelser. "Du är tillbaka! Det har varit så tomt utan dig. Vem är det här?" 
    Hon vände blicken mot främlingen och log sockersött. Bara en idiot, eller kanske en blind, skulle kunna missa varningen som stod skriven i sättet hon blottade varenda en av de sylvassa, triangelformade tänderna mot tiken. Hon misstrodde honom inte, inte än, men främlingen hade hon betydligt mindre förtroende för. Om hon försökte något … Nomë hade inga som helst problem att se sig själv med tänderna djupt begravda i hennes hals ett par minuter från nu. Bara för att göra sitt budskap alldeles klart.

Arashi hade just tänk gå då hon hörde någon ropa ett namn och hon såg hur den vita fakargen reagerade. Snart kom de fram en vacker vit tik som snabbt slöt upp vid den vita fakargen och Arashi lade huvudet lite på sned. Rösten var äckligt söt och hon kunde tydligt se att hon inte ville att Arashi skulle komma närmare. Hon verkade rent vakta den vita fakargen. "Jag är bara nån som råkade stöta till din vän" Sade hon med en neutral stämma. "Nu måste jag vidare. Jag har en vän att finna. Adjö" Med de orden vände hon sig om och gick iväg mellan vargar. Hon hade efter mycket sökande funnit det hon letade efter.

(Arashi lämnar nu, om ni vill fortsätta är det ok annars avslutar vi rollet :-) )

“Molok?”
    Hennes röst fick honom att släppa blicken från den nyfikna främlingen. Där var hon. Nomë. Det ryckte kort i hans mörka läppar när han såg henne. De hade varit åtskilda under en längre tid; men han hade lovat henne att han skulle återvända till henne och här var dem. Nomë såg ut att må bättre, hennes karisma och utstrålning var mer åt det håll han kunde minnas. Det tysta budskapet hon sände henne stod klart för både Molok och främlingen, och lika fort som tiken hade sprungit in i honom, var hon borta.
    Molok såg henne försvinna bland folkmassan innan han vände blicken mot Nomë. Han skakade på huvudet och log försäkrade mot henne.
    “Fråga mig inte vem hon var”, svarade han lågmält. Det hade varit en annorlunda dialog. Han nickade åt henne innan han började att röra sig framåt igen, nu med henne vid sin sida. “Min juvel, jag har så mycket att berätta.”

[Avslutat]