[Utspelar sig direkt efter Cirkelns attack mot Molok.]

När hon hittat hans puls och andetag sjönk hon ihop med nosen halvt begravd i Moloks päls. Blodet från hennes sargade kind blandade sig med tårarna som pressade sig ut under Nomës slutna ögonlock och droppade ner på honom, färgade hans päls rosa. Han levde. Men hur länge till? Hur pass skadad var han? Det var omöjligt att avgöra så här — blodet i hans päls kunde lika gärna vara hennes eller någon av angriparnas — och hon visste inte om han skulle vakna ur medvetslösheten eller bara glida djupare in i den tills han lämnade henne för gott. 
    Platsen var strategiskt utvald, långt bort från stadens centrum. Ingen hade kommit dit än. Borde hon hämta hjälp? Hon visste inte. Kanske kunde det vara det som räddade honom, kanske skulle hon döda honom genom att stanna. Men hon ville inte lämna honom. Inte igen. Istället lutade hon pannan mot hans axel och blundade, försökte andas djupt och sansat. Det smakade järn och salt i munnen. Smärta och förtvivlan. 
    "Molok", mumlade hon, "vakna. Snälla du." Rösten var tjock och darrig, knappt mer än en viskning.

Molok pendlade mellan det medvetna och det omedvetna. Han kunde inte känna något, varken rädsla eller smärta. Istället var det tomt, kallt och ensamt. Var det så här hans berättelse slutade? Men för första gången på väldigt länge ville Molok inte dö. Han hade funnit något att leva för, någon att kämpa för, och han var inte redo att släppa taget om det än.
   En fjärran röst fick honom att reagera och dras ur sina mörka tankar, men hans kropp lydde inte hans order. Frustrerad och desperat försökte han att slita sig ur rummet som höll honom inlåst. Öppna ögonen, kom igen Molok. Öppna dem. Ingenting. Det var som om kroppen inte tog emot signalerna från hjärnan, och han förblev orörlig.
   Flera minuter passerade av medvetslöshet och inombords grät han. Men så plötsligt kände han hennes värme där tätt intill honom, hennes doft och tårar.
   "Nomë", lyckades han pressa ur sig samtidigt som ett plågsamt läte lämnade honom när han försökte flytta på sig så att han lättare kunde se henne. Synen av henne fick det att krama åt hans hjärta. Hon var skadad, och tårar rann nedför hennes kinder. Molok gjorde ett försök till att le, men orkade endast hålla det uppe några sekunder innan orken rann ur honom. "Jag finns här. Alltid." Det var blott en viskning som kom ur honom.

Plötsligt trodde hon att hon hörde sitt eget namn, men det var så svagt att det lika gärna kunde vara önsketänkande, hennes eget sinne som spelade henne ett spratt. Men så hördes ett plågat läte och Moloks kropp började röra sig, och Nomë rätade på sig medan andetaget som hon nyss dragit fastnade i halsen. Det kändes som om en sten föll från hjärtat, som om en oändlig tyngd lättade från hennes axlar. 
    "Molok …" Nomë log fast tårarna fortfarande rann, och fast det gjorde ont i kinden. Hon svalde hårt och slöt ögonen för ett kort ögonblick, måste samla sig innan hon kunde fortsätta. Hon tackade tyst gudarna utan att bry sig om ifall de existerade eller ej. Tackade vem som helst som kanske lyssnade. 
    "Jag trodde … trodde att du kanske inte skulle vakna." Hon såg på honom genom en slöja av tårar — han blev alldeles suddig och konturlös, men han var där. Hon bestämde sig för att aldrig mer släppa honom ur sikte. "Att jag inte hann komma i tid." Som med en viss annan person, vars namn hon inte ens förmådde nämna för Molok än. Inte för att det behövdes.

Molok gillade inte att se henne så ledsen och maktlös som hon var nu. Inte för att han ansåg henne vara svag eller ful, utan för att han var anledningen till den oro och rädsla som så tydligt syntes i hennes bräckliga ansikte. Att han hade skadat henne på det viset gjorde ondare än de djupa såren som sträckte sig över hans kropp.
   "Så lätt blir du inte av med mig." Det ryckte försiktigt i hans mungipa, men Molok visste att hon inte skulle uppskatta hans bittra och skämtsamma sida vid det här tillfället. Kanske var det ett försök till att försvara sig från de mer djupa känslorna han kände. Han drog efter andan och flyttade sig trots smärtan närmare henne, så nära han bara kunde. "Förlåt mig."
    Med en sista ansträngning sträckte han sig framåt för att luta sin panna mjukt mot hennes, innan han åter var tvungen att vila huvudet mot marken igen. Det skulle dröja innan han kunde röra sig härifrån, om han skulle kunna det. Han hade överlevt ett kritiskt skede, men än var de värsta inte över.
    "Kom, min juvel." Hans röst var svag, men kärleksfull. Om det här skulle vara hans sista stund, ville han tillbringa den tillsammans med Nomë. "Stanna hos mig, vila här."

Hon blundade när deras pannor möttes, andades djupt genom nosen och försökte sålla ut hans doft från blodlukten. Och när han var tvungen att dra sig tillbaka betraktade hon honom utan att säga något, för hon visste inte vad hon i så fall skulle säga. Det var konstigt hur det verkade finnas miljontals osagda saker när det var omöjligt att säga dem, men så fort tillfället kom försvann allting och lämnade plats för ett stort, tomt hål. Hon var bara så tacksam för att det gick att prata med honom överhuvudtaget. 
    Molok bad henne stanna hos honom. Nomë började skaka på huvudet. 
    "Nej, vi måste ta oss till lyan … du kan återhämta dig bättre där", försökte hon, men protesten var halvhjärtad och innan hon visste ordet av hade hon krupit ihop intill honom med nosen i hans päls. Hans kroppsvärme, närvaro och långsamma andetag lugnade henne. Han var här, han levde, och det var allt som betydde något. En liten röst i bakhuvudet påpekade envist att de borde försöka ta sig hem, att de förlorade värdefull tid, men Nomë orkade inte lyssna på den. 
    "Försvinn inte", mumlade hon tyst, osäker på om han ens skulle höra. "Snälla."

Han behövde henne nära, och kanske insåg hon det när hon kröp närmare honom. Hennes kroppsvärme fick honom att känna sig säker vilket gjorde att han slappnade av i den mån som var möjlig.
    "Jag finns alltid här." Orden var knappt hörbara, utan dem var mest ett försök till honom själv att försöka hålla sig vid liv. Och om han tog sitt sista andetag, ville han att Nomë skulle minnas honom och veta att han alltid skulle finnas bredvid hennes sida. 
—
Det var oklart hur länge det blodfläckade paret låg där tätt intill varandra i utkanten av Civitas. Dag hade övergått till sen kväll. Ett flertal gånger förlorade Molok sig själv och sitt medvetande, men varje gång kom han tillbaka till hennes värmande famn. 
    Molok bet ihop käkarna av verkligheten som plötsligt slog emot honom. Smärtan skar återigen i de djupa såren och ett smärtfullt dovt läte rullade ur hans bröstkorg. Kanske var det dags att försöka ta sig tillbaka till lyan trots allt.
    "Nomë", mumlade han lågt och slog upp sin enögde blick för att söka efter hennes familiära.

Tid passerade. Hur lång spelade ingen roll. Nomë lyssnade på hans andhämtning, kände hans hjärta slå mot hennes, stadigt och levande. Hon började domna bort när timmarna av tystnad gick och temperaturen sjönk; hon befann sig i ett behagligt töcken, och när Molok slutligen sa hennes namn var det nästan motvilligt som hon lämnade detta töcken för att öppna ögonen och se den verkliga världen, där de båda var var blodfläckade och mörbultade. Nomë såg trött på Molok. 
    "Dags att röra på sig", muttrade hon och reste sig långsamt upp. Tanken på att behöva gå hela vägen hem till lyan var motbjudande, men de hade inget val. Här kunde de inte stanna längre. Marken och luften var kall, och en kylig vind drog genom hennes lockar. 
    "Kan du stå?" Med försiktiga rörelser krokade hon fast sin axel bakom hans för att hjälpa honom upp. Han var kraftigare än hon och tyngden av att stödja honom fick hennes nätta kropp att värka, men hon höll envist kvar. Hon tog ett steg och Molok gjorde detsamma. Långsamt, men det gick. 
   "Kom", sa hon genom sammanbitna tänder. "Så går vi hem." 

[Avslutat, om du inte har nåt mer att tillägga <3]