Nomë duckade lätt på väg in i lyan där Molok väntade. Med sig hade hon en köttbit som hon bytt till sig med hjälp av en mycket övertygande teater där hon låtsades ha tappat betalningsmedlet ifråga, förgäves letade runt en stund och sedan tackade hjärtligt och lovade att komma tillbaka med betalningen senare — vilket hon givetvis inte hade den minsta avsikt att göra — när den välmenande handlaren erbjöd henne köttet helt gratis. Några dagar hade gått sedan attacken; Molok var fortfarande inte helt återställd, och tills han var det var det bara onödigt ansträngande att fånga och släpa hem mat på egen hand. 
    "Middag", sa hon och släppte köttbiten framför honom. "Om du är hungrig." Hon var inte direkt den omhändertagande typen, åtminstone inte utan anledning — till och med att ta hand om Molok hade gjort henne lite otålig trots att hon älskade honom. 
    Med en smidig rörelse satte hon sig ner. Lyan var svagt upplyst av ljusen utifrån, men det var kväll och ganska dunkelt. I det här ljuset syntes knappt Moloks halvläkta sår. Utanför passerade en familj, av ljuden att döma — höga, gälla barnröster som skrattade och pratade i mun på varandra. De måste ha stannat till precis utanför, och nu verkade två valpar bråka om någonting medan modern kämpade för att avvärja striden. Nomë suckade. 
    "Lova mig att vi aldrig blir sådär", sa hon med ett trött, föraktfullt leende. Det skulle mycket till innan hon kunde se sig själv i rollen som mor. Tanken på henne själv och Molok som småbarnsföräldrar var rent ut sagt skrattretande — promenader, meningslösa lekar, röster i falsett som entusiastiskt berömde den minsta bedrift eller överdrivet tydligt förklarade mycket simpla saker. Det kunde hon gott klara sig utan.

Ljudet av steg fick fakargen att misstänksamt lyfta på huvudet, men en lättnad spred sig snabbt inom honom när hans blick föll på Nomë. Molok hade börjat inse hur skört livet var, och hade blivit smått paranoid av sin omgivning.
    Det ryckte lätt i hans mungipa när hon släppte köttbiten framför honom. Molok hade inte haft någon matlust på flera dagar, och det var inte något som var annorlunda idag. Dock kunde han inte förmå sig själv till att strunta i att ta emot den, och nickade tacksamt åt hennes håll.
"Lova mig att vi aldrig blir sådär."
    Fundersamt höjde han på ögonbrynet och följde hennes blick mot lyans ingång. Ljudet av valpars röster nådde hans öron och det ryckte retfullt i hans mungipor, samtidigt som han slet itu köttbiten och slängde en bit åt henne.
    "Kan du ens föreställa dig oss i den situationen?" Hans svar var ironiskt och ett kort skratt lämnade honom samtidigt som han skakade på huvudet. Molok kunde inte tänka sig själv som far, precis som han inte kunde se sin Nomë som mor. "Har du funderat något över familj?" Han såg på henne med trött blick, men kärleken kunde trots det gnista till i det svarta ögat. Molok ville tro att han redan visste svaret på frågan, för han visste exakt vilken inställning han hade till det. Det ansvaret det innebar att bilda en familj, och den innerliga rädslan att göra misstag vars hans egna föräldrar gjort mot honom och hans syskon... Var för stor.

Kan du ens föreställa dig oss i den situationen? Hon tog en tugga av köttbiten han slängde åt henne; det var inte särskilt gott kött, men det var något att fylla magen med. Nomë fnös kort, och ett litet leende spelade i mungiporna medan hon slickade blodet från läpparna. 
   "Jag gör mitt bästa för att låta bli."
   Nej, hon kunde verkligen inte se sig själv som mor. Ingen ordentlig mor i varje fall. Hon var inte särskilt förtjust i valpar, eller tålmodig heller för den delen. De gick henne på nerverna; gälla, gnälliga röster som aldrig var tysta och aldrig kunde begripa någonting. 
   Hon lyfte på ena ögonbrynet åt Moloks fråga. Om hon hade funderat på familj. 
   "Det kan jag inte påstå. Jag har haft andra prioriteringar." Nomë log och tippade huvudet en aning på sned. "Jag har en känsla av att du också har det. Visst?" 

Molok nickade instämmande. Hennes svar kom inte som en överraskning, men det var trots det en slags lättnad att de hade samma tankar och prioriteringar kring vad de ville göra.
    “Det har du rätt i.” Det ryckte åter i hans läppar samtidigt som han vände blicken ned mot köttbiten. Han hade tappat aptiten.
    Valparnas gnällande och tjafsande hördes fortfarande utanför lyan. Hade Molok varit återställd visste han precis vad han skulle ha gjort, men nu begränsades han av sitt tillstånd.
    “Skulle dem vara kvar när mörkret infaller,” Hans röst var låg men tillräckligt hög för Nomë att höra över de högljudda valparna. “så kan vi spela dem ett spratt.”