Ja, ok, vet inte varför men ibland känner jag mig nästan skyldig till att uppdatera mitt liv här på numoori. Som om jag har någon plikt att informera er om mitt sorry ass life. fast just nu behöver jag bara skriva av mig. Jag behöver bara få det här sagt, för jag tänker det ju helatiden.

Det är slut mellan mig och pojkvännen, exet.
Vi gjorde slut i onsdags.

Ok, bakgrundskoll:
Jag mår piss, har ätstörningar och psykiska fel och sömnproblem och är sönderstressad. Jag har seriösa problem med mediciner och att lita på folk och kan inte uttrycka mig alls.
Det vet ni nog vid det här laget, jag har ju klagat så förbannat mycket.
Vissa vet hur han är också, men inte alla, så bara lite snabbt; han är deprimerad, alltså på riktigt diagnosen. Han skär sig, djupt, längsmed armarna. Han har försökt ta livet av sig många gånger. Sen november har han gått på antidepressiva. Och så är han väldigt känslig och tar åt sig och känner skuld för allt osv osv. Det mesta är hans psykiska ohälsa som gör. egentligen är han bara underbar.
Well, som jag skrev senast i mitt klagande så blir jag en bitch då jag mår dåligt och det går ut över honom och han orkar inte för han mår piss.

Och jag vet det här.
Och jag har inte kunnat göra något åt det.
Jag har inte orkat för jag lägger all min ork på att ta mig ur sängen på morgonen.

Och natten till i tisdags så tjaffsade vi via sms och så sa han att han ville prata jag ringde och vi pratade och jag lyckades tala honom ifrån att göra slut. Och så på tisdagen i skolan (vi går ju praktiskt nog i samma klass) så var vi ju helt awkward och udda och inte fan pratade vi alls, så på tisdags kväll blev det ännu mer samtal och man kan väll säga att han gjorde slut då.
Fast vi skulle prata slutgiltigt på onsdagen.
Då pratade vi faktiskt.
Han älskar mig inte mer. För att jag är en bitch, för att mitt dåliga mående får honom att må dåligt, för att han inte heller orkar med något alls. Kanske för att han går på antidepp, kanske för att han mår så förbannat dåligt som han mår, man han har inga känslor alls längre. Och han har ingen vilja att kämpa för det. Han vill leva utan dem.

Och all min jävla oro besannades.
Och min sjukdom förstörde något - igen.
Den förstörde allt - igen.
Men inte bara den, utan jag också.

Jag förstör alltid allt.

Och det här är den sämsta förklaringen någonsin och jag kan inte ge er den djupa förståelse som jag vill för jag orkar inte skriva allt skit som har hänt. Men vafan.
Jag älskar honom, kärlek stängs inte bara av.

Det är inte slut för alltid, mer Time Out. Tills vi mår bättre, tills vi orkar, så kanske vi kan försöka igen. Kanske.
Vet inte ens om han bara sa så för att han inte ville att jag skulle må dåligt. Han förtydligade iallafall att det inte var något löfte att det någonsin funkar igen, och att det inte kommer gå på några dagar, några veckor. Kanske inte månader. Kanske aldrig.

Jag orkar inte mer att han mår dåligt heller, jag mår så jävla dåligt av det, men det gör jag ju ändå, och nu kan inte göra något åt det. Jag är helt maktlös.
Svag.
Jag hatar det! jag klarar inte av det. Det blir seriöst något fel i huvudet på mig.
Min sömn hade börjat bli bättre men nu vette fan, har drömt seriösa kaosdrömmar. Dem går inte att förklara.
Tänk er att ni minns alla drömmar ni drömt hela era liv. Tänk er att dem kombineras med exakt allt som hänt er närmsta veckorna, på detalj. Från det där gruskornet som blicken fastnade på en sekund då ni var ute å gick till stora händelser. Varenda jävla detalj. TÄnker er altl det samasvettsat till en enda gröt.
Inte en följetång. Inte en tidslinje, inga hopp mellan sakerna. Bara en enda vägg av intryck.
Tänker er att ni minns varenda dröm och varenda detalj samtidigt i en enda gröt. Så är det för mig varje natt. Jag vilar fan inte, jag blir bara mer stressad. Jag ligger och spänner mig och har ont överallt då jag vaknar, vaknar på nätterna i seriös panik, minns inte vilken dag det här Vaknar på helgerna tokförvirrad och försöker komma på vilket dag det är, om jag måste stressa till bussen eller inte. Jag vet att det är lördag, vet att jag inte ställde larmet igår av en anledning, men jag kan helt enkelt inte lita på mig själv längre så hur fan kan jag då vara säker på att det verkligen är lördag på riktigt, i alla andras verklighet?!
Jag gråter innan jag går å lägger mig, för att min säng är så stor när man sover i den ensam. För att jag har så jävla ont. För att jag inte vill sova och drömma. För att jag saknar honom. För att han inte älskar mig. För att jag förstör allt.
Jag vaknar och måste tränga tillbaka tårarna det första jag gör, innan jag kämpar mig upp ur sängen, innan jag går ut med hunden, innan jag tvingar i min frukosten, innan jag tvingar mig till skolan. Innan jag tvingas träffa honom.

Fast egentligen vill jag träffa honom.
Man vill ju vara med dem man älskar, oavsett om dem älskar en eller inte.
Och vi är vänner fortfarande, nära vänner, väldigt bra vänner som vet mycket mycket om varandra.
Som en gång var mer.
Som en dag kanske kanske kan vara mer igen. Kanske.
Man kan ju hoppas, eller hur?

Vi har haft så jävla kul. I onsdags var det fortfarande lite spänt, jag menar vi gjorde fan slut på förmiddagen. Men jag är van vid att fejka, jag är van vid att intala mig att allt är okej tills jag själv tror på det, så det gick ganska bra.
Och i torsdags och fredags hade vi så förbannat kul, vi skrattade och betedde oss som vanliga människor.
Inte för att vi "äntligen gjort slut" eller slutat oroa oss för varandra. Kanske för att vi var tvungna att visa för alla vänner att vi fan kunde bete oss som vanligt oavsett.
Visst, då och då blev det lite udda, awkward moments.
Ibland var det underbart.
Ibland jobbigt som fan.

Jag saknar honom som fan. Att bara erkänna det tar emot, för det är i mitt huvud ett misslyckande. Man kan inte vara beroende av andra, det är att vara svag.
Men jag ska sluta vara sådär nu. Det är inte jag på riktigt, jag är inte rädd för att bjuda på mig själv eller säga vad jag tycker. Egentligen. Djupt där inne. Men jag har byggt upp en mur för att skydda mig och nu är jag instängd!
Men jag tänker ta mig ut.
Jag tänker bli frisk nu!

Jag lovade honom det.

Han vill inte att jag förändras för hans skull, han vill inte att någon ska göra något för honom för då får han dåligt samvete och han tycker inte att han är värd det.
Men han är värd det!
Så jävla värd! Och jag ändras ju inte egentligen, jag blir fan mig själv igen. Jag blir frisk.
Tack vare honom, och mig själv.

Jag ska äta nu, jag ska äta när jag är hungrig (för det har jag ju faktiskt börjat bli igen) och jag ska äta till jag blir mätt. Och jag ska inte spy. Och jag ska inte få ångest. För det är bara ett naturligt beteende, ät när du är hungrig för att överleva! NO SHIT?!
Och om jag aldrig får tillbaka honom ska jag iallafall få något utav den här relationen, hopp. Något att kämpa för. Gnistan. Glöden!

Jag har nått botten, och jag fortsatte sjunka. Och det är jobbigt, att kämpa sig upp när allt drar en nedåt. Men jag ska! Jag ska inte försöka, jag SKA!

Jag är rädd, men det ska inte stoppa mig.
Jag är rädd för att blotta mig och mina känslor. Rädd för alla idioter som sårar mig. Rädd för att ta åt mig, för att bli sämre. Rädd för mig själv, för mitt psyke, för att jag ska få ett seriöst anfall. Rädd för att få hjälp, ta emot hjälp, tvingas till hjälp.
Men mest av allt rädd för att han inte ska ge mig en chans till. Rädd för att det som hänt kommer komma iväg, rädd för att jag verkligen förstört det här för alltid. Rädd för att han kommer bestämma sig för att det inte är värt det,.
Rädd för att inte vara värd det.
Så jävla rädd för allt, allt är min fiende, men jag måste ändå. För jag måste ju försöka göra något åt det. Måste ju försöka bli värd att kämpa för, värd att älska.
Det är jag väll redan egentligen, men jag måste bli det för mig själv också.

Fan vad jag saknar honom, saknar hans famn, hans läppar. Vi kan fortfarande vara dem töntar vi är med varandra, det är underbart men inte samma sak. Att umgås med någon som man älskar och helatiden veta att man sabbat det... Det är så jävla jobbigt.

Det är klart att jag kommer över honom en dag, det fattar väll jag med, problemet är att jag inte vill komma över honom. Jag vill inte bara vara vänner.
Och det är för att jag inte är över honom som jag inte vill det här.
Men vi är så jävla bra tillsammans, så jävla perfekta för varandra - om vi bara mått bra.
Vi blev bara tillsammans vid helt fel tillfälle.
Helt jävla fel. Då vi båda var påväg nedåt, då drog vi ju med varandra, vi störtade. Och det blev att vi mådde dåligt pågrund utav varandra, istället för bra.
Och vi förstörde det som hade kunnat vara så förbannat underbart perfekt.

Men om jag mår bra och om han mår bra så skulle det vara så jävla bra.
Men det är så jävla många men och om!

Jag ska bli frisk nu vilket som.
Jag ska sluta föra loggbok i huvud över vad jag ätit, jag ska orka så mycket jag kan av allt det andra och bara fokusera på att bli frisk först av allt.
I värsta fall kan jag gå om ett år i skolan
I värsta fall kan mamma fan få ta hand om hunden ibland
Och Meeran kan ta råttorna

Jag måste ändå leva för att kunna ta han dom allt det där och fortsätter jag såhär så kommer jag inte göra det.

Men vi - han - gjorde ju slut vid exakt fel tillfälle. För hur ska jag orka bli frisk utan honom?
Fast kanske hade jag inte tagit itu med det såhär annars.
Eller jag tror det, om han bara pratat med mig.
För det är ett av problemen som jag inte orkar skriva, vi pratade fan inte. Eller han pratade inte om problem med mig, jag pratade inte alls. Mur. Skydd. Fängelse.
Då hade jag kanske orkar, för honom, med honom.
Nu blev det såhär istället.
Nu får jag drömma mardrömmar, drömmar om att vi är tillsammans drömmar om att vi hatar varandra, jag får somna och vakna gråtandes. Och jag måste kämpa ensam.
Fast med massa vänner.


Vet inte man ska säga att han eller vi gjorde slut, för han dumpade mig, helt klart. Jag hade inte gjort slut annars, alls, någonsin. Men jag vet ju varför, och jag förstår och jag gick ju med på det. inte för att man kan motsätta sig att den andre gör slut egentligen. Det är väll det enda beslutet i en relation som verkligen inte måste tas tillsammans. Även om det kan det. Vi gjorde väll det tillslut.
Det är iallafall vad jag säger till alla andra, fortfarande för svag för att kunna erkänna att jag var svag den här gången. Jag gick med på att det var slut, jag visste att han hade rätt och jag erkände det.
Onödigt tillägg.

Så mycket jag bara vill vräka ur mig. Jag är så jävla ledsen, så jävla orklös, hopplös, men så jävla bestämd på att nu fan, NU FAN, ska jag inte ta den här skiten mer.
Jag kan inte låta mig själv förstöra allt.
Jag måste orka.

Det är iallafall fan så att man inte vet vafan man har förens man förlorar det. Gråter blod över det. Vill det iallafall, om jag kunde. Varje gång jag ser honom, tänker på honom, känner hans lukt, så vill jag det. Gråta fucking blod.

Men det enda jag kan göra åt det är att kämpa och bli frisk och hoppas att vi kan försöka igen eller att vi fortsätter vara så fucking bra vänner som vi varit och att jag kanske slutar vilja kasta mig över honom såfort han är sådär underbar som han är helatiden.


Långt jävla patetiskt inlägg av klagan.
Det enda viktiga är väll att jag ska bli frisk nu, och den enda vettiga info ni kan få utav det är väll att jag är singel igen då. Ni behöver inte tycka synd om mig, finns inget att tycka synd om mig över. Jag var elak för att jag mår som jag mår och han orkar inte. Ingen av oss orkade egentligen. Behöver inga svar alls här, behöver inte att någon ens läser, vet inte om jag vill att någon läser eller svarar. Men måste öva på att blotta mina känslor på riktigt, då börjar jag här på numoori för er litar jag på som inga andra. Och just nu är jag ledsen och sårad och otröstlig och olycklig och kär...