Det var länge sedan, allt för länge sedan. Synen av de silvriga pilträden var en välkommen syn, endast för omväxlingens skull. Ingenting skulle någonsin kunna ersätta kärleken den svartvita honan hade till sin hemskog Kaiwood, men till och med hon blev galen av att vara där för länge. Hon kunde knappt minnas den sista gången hon tagit sig en vandring, Lövskogen borträknat. Det var välbehövligt att få ta sig iväg ett litet tag, om så endast för att kunna sakna hemmet igen. Känslan av att återvända hem var alltid speciell, och en hon hade saknat. Hon hade inga planer på att ta en allt för lång vandring, men ett par dagar, det var perfekt. Kaiwood kändes ovanligt tomt när inte valparna var där dessutom. Efter att ha varit nära dem under en sådan lång period så var tomrummet större än hon hade förväntat sig. Det var inte det att hon direkt saknade dem, inte vad hon ville erkänna för sig själv åtminstone. Det kändes bara ovanligt. Avsaknaden på den flockdoft hon hade förväntat sig känna fick honan att stanna upp. Vad hade hänt med de godtrogna lopporna som hållit till på den här platsen? Hade de flyttat, eller ännu bättre, till slut dött ut? Tanken fick ett vagt flin att lägga sig på hennes läppar. Tyvärr betydde det ju även att hon inte kunde leka med dem. Hon behövde inte förbli sysslolös länge då en energi flammade upp i närheten av henne, en hjort. Tungan fuktade de vita läpparna. Det skulle inte sitta helt fel. Hon hukade sig ner mot marken och började smyga sig närmare det ovetande djuret. När hon kom inom räckhåll så sände hon iväg en samling av elektrisk energi i syftet att lamslå hjortens muskler. Nöjt såg hon på medans den i krampaktiga rörelser föll ihop på marken och tog sig fram till den. Den ena framtassen, omgiven av de röda gnistorna, lade sig mot dess kropp för att suga åt sig av dess livskraft, dess energier. Så tillfredsställande det kunde vara att se livet rinna ur en varelse utan att ens spilla en droppe blod. Det dröjde inte allt för länge innan livslågan falnade och dog ut, och hon var precis på väg att sänka ner tänderna i dess skinn då hon lade märke till en annan energi i närheten. Alldeles för nära. Varför hade hon inte lagt märke till den tidigare? Slarvigt.

| Paxat till Akira |

Silverpile. Dessa marker hade han vandrat en gång tidigare. När han var yngre och kände sig extra dragen av att lämna Ötamon och se sig omkring. Visa att han vågar. Den här gången är det annorlunda. Han har bestämt sig för att bara vandra åt ena hållet denna gången. Han hade flyktigt förklarat för mor att han ville se sig omkring i landet och hon hade inte stoppat honom. Nog för att hon ville hålla kvar honom i tryggheten i Ötamon men han hade smitit iväg i alla fall. Wen hade följt honom som hon lovat. Men henne hade han lämnat tidigt på morgonen innan hon vaknat för han ville se sig omkring lite på egen tass. Det är lättare att lämna henne än att behöva förklara i alla fall. Han himlar med ögonen. och fortsätter framåt.

Plötsligt upptäcker han en okänd energi från en varg längre fram. Han är inte så bra ännu men nog kan han skillnaden på varg och andra djur. Tyst smyger han dit. Triggad av nyfikenhet. Han håller sig i bakgrunden och får se en makalös scen utspela sig framför honom. Vargen fäller ett byte. Men inte på vanligt vis. Röd energi sprakar från främlingen och bytet vrider sig krampaktigt och det är helt förunderligt att se. Med stora ögon står unghanen fast där han står. Öronen lägger sig mot nacken när främlingen lägger märke till honom. Han tvingar öronen att spetsas igen. Han tar några steg fram och ser från vargen till bytet och tillbaka till vargen.
"Hur gjorde du det där?" Frågar han. Sådan energi har han aldrig sett förut.

Hon vände sig om och lade den nu blekröda blicken på en ung vitsvart hane. Han verkade vara i ungefär samma ålder som hennes egna valpar, kanske lite äldre. Inte för att det direkt skulle hindra henne från att anfalla honom om han visade sig vara outhärdlig på ett eller annat sätt. Blicken hon gav honom var skarp och kall, likt så ofta annars, då hon granskade hans gestalt. Såg inte ut att vara särskilt mycket för världen, men det var inte alltid som ens styrka syntes utåt. Hennes hade då aldrig gjort det, förutom möjligen nu för tiden. Den vältränade kroppen skvallrade nog om det hela, men det var inte där som hennes sanna styrka låg. Ett kallt flin lade sig på hennes läppar då hon hörde hanens ord. ''Jag sög åt mig av dess livsenergi''. Hon fick det nästan att låta som att det var det naturligaste i världen. Hon tog sig närmare hanen, stannade upp endast en dryg halvmeter framför honom, fortfarande med blicken envetet fäst vid hanens röda ögon. Hon ville se om han tänkte rygga. En tyst utmaning. ''Ingenting slår dock att ta andra vargars energier''. Att plåga, mörda. Endast tanken fick det att vattnas i munnen på henne och hon slickade sig demonstrativt runt munnen. Stämman hon talade med var lika kall och illavarslande som hennes blick.

Sög åt sig av dess livsenergi. Så som Akira själv har gjort mot de harar han fångat. Han har experimenterat med smådjur då han aldrig haft någon som kunnat lära honom. Wen har dock även hon varit lite försökskanin trots att hon förmodligen inte varit medveten om det själv. Han testade bara på henne då han var säker på att han kunde stänga av det om han ville. Hade inte sett bra ut om hon kolat som hararna.
Den svarta tiken med de vit tecknen kliver närmare honom och han står kvar. Hans hållning är avslappnad men än dock lite spänd, för han är så lockad av tikens energi. Ett flin placeras på hans läppar när honan yttrar nästan mening.
"Jag kan tänka mig det". Svarar han. Hararna blev snabbt ointressanta och det är på senare tid som han testat mer på större byten. Men det är inte lika tillfredsställande som vargars energier. Men han har inte kunnat testa på särskilt många. Mor tränade honom en hel del med gifterna ändå. Alltid något.
"Har du energikrafter med?" Frågar han. Kanske lite dum fråga i och med vad han precis har bevittnat. Men han ville ändå ha det bekräftat. Han har inte mött särskilt många vargar med energikrafter. Ingen som har kunnat förklara det eller lära honom mer om det.

Han hade stake, så mycket gav hon honom. Majoriteten av vargarna i landet skulle nog rygga undan, visa någon sorts oro, eller helt enkelt darra som ett asplöv. Hon hade sett det ske, så patetiskt, men ack så tillfredsställande. Det var något i hanens energi som fångade lite av hennes intresse, och det var inte det faktum att han troligen kontrollerade energier han också. När helst hon stötte på en annan varg med energikrafter så kunde hon oftast gissa sig till det av de betydligt mer livliga och framstående energierna. För att inte nämna det faktum att områdets energier verkade klyvas åt två håll. Det som hade fångat hennes intresse var snarare det vaga mörkret hon kunde ana, ett som var väldigt bekant för henne. Hon själv och majoriteten av flockmedlemmarna hade liknande nyanser, särskilt hennes familj. Hon visste inte om det egentligen hade något sammanband i ondska och liknande, men hon hade svårt att tro annat. Då hanen ställde sin nästa fråga, om än korkad, så riktade hon tillbaka uppmärksamheten till honom istället för att endast studera hans energier i sitt sinne. ''Min kraft är energibaserad ja, men så mycket mer än så''. Ett flin drog sig återigen på hennes läppar då hon demonstrativt lät de röda gnistorna omsluta hennes framtassar. De gav ifrån sig ett vagt sprakande ljud när helst de kom i kontakt med varandra. ''Jag kan överladda energier på olika sätt och vis för att till exempel förstärka eller försvaga krafter tillfälligt. Jag kan även använda den offensivt likt vanliga energikrafter eller lite mer likt elektricitet om jag vill''. Hon visste inte egentligen varför hon berättade det för den främmande ungvargen. Visserligen älskade hon sin kraft, så det var inte direkt något hon klagade över om hon fick tillfälle att tala om den. Hon lät gnistorna dö ut och slog sig sedan ner på marken framför honom. ''Har du för vana att spionera på andra vargars jakter?''. Stämman hade återigen blivit lite mer stel då hon talade. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tycka om det, eller om honom, ännu. Att hon inte fick begäret att slita upp strupen på honom det första hon gjorde var dock ett bra tecken.

Energibaserad. Men mer än så. Överladda energier. Förstärka och försvaga. Han tar till sig det hon berättar, med intresse. Han undrar om det är något han själv skulle kunna utveckla sin energikraft till. Girigt vill han veta mer. Kanske även lära. Förhoppningsvis. Han studerar tikens energier. Sådana starka energier har han aldrig stött på tidigare. Om man inte räknar den energimängd som Wen kan samla på sig i månens sken. Det är också något han förundrats över.

Tikens fråga får honom att greppa fokus snabbt igen. Hans tankar hade inte hunnit vandra särskilt längre. Mungiporna drar sig i ett flin igen men slappnar sedan av igen.
"Bara de intressanta jakterna". Svarar han.
"Jag är intresserad för att jag med har energikrafter. Men jag vet inte var de kommer ifrån och ingen i min närhet har kunnat hjälpa mig att utveckla den". Berättar han sanningsenligt. Det är lika bra att lägga korten på bordet när han för en gång skull har mött på något med sådana starka energikrafter.
"Mitt namn är Akira. Får jag fråga om ert namn?"

Hon kunde ana en blandning av andra vargars dofter i hanens päls. Troligtvis en flockvarg, eller så var han åtminstone del av en större familj. Det var dock inte någonting som hon direkt kände igen, hade inte stött på doften tidigare. Hanens ord fick hennes blick att smalna av lite, stelna till desto mer om det nu var möjligt. ''Så du tänkte att när du stött på någon som uppenbarligen har kontroll på sina så skulle hon vara vänlig nog att lära dig?''. I ytterligare ett par sekunder så satt hon kvar och studerade hanen innan hon utan förvarning gjorde ett utfall. Hennes käkar smällde ihop i luften endast centimeter ifrån hanens vänstra öga. ''Ingenting i livet är gratis, pysen''. Följt av en kort fnysning så vände hon sig om och styrde stegen tillbaka till hjorten. Om han förväntade sig att hon bara skulle lära honom utan något i gengäld så trodde han fel. I sådana fall så var han då inte värd att spendera tid på. Hennes egna valpar var inte ens så korkade. Lärde sig inte valparna runt om i landet något hyfs? Hon skakade vagt på huvudet innan hon hörde hanen presentera sig, kort åtföljt av ytterligare en fråga. ''Namnet är Kali, ättling till BloodBlossom. Högt aktad medlem av TBB''. Hon tröttnade aldrig på att presentera sig med sin mormoderns och flockens namn. De betydde så pass mycket för henne, var en sådan essentiell del av hennes liv. Hon skar upp hjortens skinn och tog en tugga av det fortfarande varma köttet. Så ljuvligt.

Hans blick visar ingenting om han har några intentioner med sina ord. Tiken verkar helt själv antyda vad hon vill. Inget honom emot. Öronen med de lätta tofsarna på tipparna klipper till på unghanens huvud och han låter tiken snäsa åt honom. Om det nu känns bra för henne. Han väljer att inte ge svar på det.
När tiken far fram mot honom stelnar han till lite och sluter han ögonen. Förväntar sig att känna hennes tänder sjunka ner i hans skinn och smärta sprida sig genom kroppen. Men hennes käkar smäller ihop alldeles nära. Akira öppnar ögonen igen och väste blicken på tiken igen. Även om denna främling har ett sådant avfärdande sätt mot honom så vill han inte lämna platsen. Han vill inte låta sig jagas bort. Han vill veta mer.
Ingenting i livet är gratis, pysen. Såklart ser hon ner på honom. Han förväntar sig inte direkt något annat. Hon har kontroll och kraft att styra sina krafter på sådant sätt han endast kan drömma om. Han studerar henne när hon går tillbaka till sitt byte och kanske begrundar han hennes ord. Efter att hon presenterat sig tar Akira ett steg fram. Dels för att visa att han inte bara tänker ge upp och snopet gå därifrån.
"Nämn ert pris då, Kali". Svarar han henne och betonar hennes namn på ett sådant sätt som om hon vore en högt aktad och respekterad individ. Han har ingen tvekan i rösten. Är det något hon antyder med sina ord? Vad det än är så växer hans nyfikenhet.

Hon slet loss ännu ett stycke kött under tiden som hennes tankar vandrade kring hela situationen. Var hanen värd besväret? Eller skulle han bara visa sig vara en irriterande liten igel som endast ville ha kunskapen? Svårt att avgöra. Han verkade åtminstone inte lättpåverkad av rädsla, det var alltid någonting, men för att leva upp till de eventuella förväntningarna så behövdes så mycket mer. Levde man inte upp till dem så blev det i alla fall ett roligt tidsfördriv att slita dem i stycken. Lockande tanke. Då hanen till sist svarade på hennes ord så lade sig ett kallt flin kantat av en smula vansinne på hennes läppar. Hon vände bak huvudet för att möta hanens blick igen, slätade ut sitt anlete. ''Det finns en sak som skulle kunna få mig att lära dig...''. Det låg en mystik över hennes stämma, men vem som helst kunde nog höra att hon hade någonting stort i åtanke. För det var det, ett stort åtagande. Det fanns ingen återvändo när man väl tagit steget. Steget till storhet, till TBB. ''Om du kan bevisa för mig att du är värdig och villig att viga ditt liv till TBB, att du platsar där, då kan du få tillgång till all kunskap vi besitter''. Hennes tonfall var tydligt inriktat på att prisa de ord som lämnade hennes mun, att det var det enda rätta att göra. Vem ville inte vara en del av deras magnifika flock liksom? Långt ifrån alla var värdiga, men alla borde åtminstone se deras storhet. ''Om nu inte din familj väntar på att du kommer hem till middagen, det vill säga''. Ännu ett flin lade sig på hennes läppar. Hon nästan hånade honom, utmanade honom till att vilja ta sig an hennes förslag. Under tiden som hon väntade på ett svar så vände hon sig återigen tillbaka till hjorten.

En sak? Akira sätter sig ner med en lugn rörelse. Han är villig att lyssna. Villig att lära. Han vet bara inte hur han ska visa sig värd det. Därför vill han höra det från Kali. Höra hennes krav. Hennes ultimatum.
Bevisa för henne att han är värdig. Villig att viga sitt liv till TBB. Det låter inte så dumt. Men hur? Han vill mer än gärna få tillgång till den kunskap Kali talar om.
I Trinity kände han sig alltid instängd. Mor var en god lärare men hennes kunskaper om det han mest ville veta var bristfälliga. Eller så försökte hon få över hans tankar på annat för att slippa svara. Frustration är en känsla som han är väl bekant med.
Den blodröda blicken vilar på Kali. Det sista hon säger skulle förmodligen tolkas som ett hån. Unghanen fnyser lätt.
"Min familj sitter inte uppe och väntar". Svarar han lugnt. Mor behövde släppa taget om honom och syskonen förr eller senare. De växer alla upp och vill gå sin egen väg. Någon kanske finner Trinity som sitt kall. Inte Akira. Nog skulle han kunna se sig själv som ledare för flocken en dag. Men mor skulle förmodligen inte samtycka. Han har inte direkt visat sig som den bästa arvtagaren. Akihiro, brodern, är förmodligen ett bättre val. Flockens glittrande filosofi är har aldrig varit något han känt igen sig i. När han var yngre förstod han aldrig när mor sa att hon förstår honom mer än han anar.
Akira har valt att gå sin egen väg. Han vill utveckla sina krafter och han vill bli startare och klättra för att en dag kunna skriva sitt namn bland stjärnorna. Det Kali talar om låter inte så dumt.
"Jag är villig att visa mig värdig". Säger han utan att blinka.

Hon vände sig om och tog ett par steg närmare hanen. Stannade upp någon meter ifrån honom med den vita blicken fäst vid de röda ögonen. De skulle inte vänta på honom? Så otroligt sorgligt. Ännu ett flin lade sig på hennes läppar. ''Bra''. Tanken på att orsaka någon hjärtesorg för att deras avkommor försvunnit fick hon dock erkänna var väldigt lockande. Att ta dem från under deras nosar, förvrida deras livssyn till den grad att föräldrarna inte skulle känna igen dem. Så lockande, men så verkade ju uppenbarligen inte vara fallet nu tyvärr. Hon gjorde en mental notering om att hon en dag skulle behöva testa just det. ''När du väl tar steget in i flocken så finns det ingen återvändo. Förrädare jagas till döden. Inte för att jag direkt förstår varför någon skulle vilja lämna våran magnifika flock. Det är endast veklingar och dårar som förskjuter storhet och makt''. Tankarna vandrade för en kort stund över några av förrädarna. För det mesta en bunt fega dumdristiga veklingar som inte var värd mer än jorden under hennes tassar. En dag. En dag skulle de få sota för sitt svek. ''Vi tar dock inte in precis vem som helst...''. De röda gnistorna uppenbarade sig ännu en gång i hennes päls, gav ifrån sig det vanliga knastrande ljudet, och hon sänkte sin kroppshållning något. ''Seså Akira, visa mig vad du går för''. Hon hade för avsikt att studera hans tekniker och kunskaper, eller bristen på sådana. Det här kunde antingen bli väldigt intressant, eller ett totalt misslyckande.

Han sa att hans familj inte sitter uppe och väntar dels för att de inte har med saken att göra. Vad Akira gör är upp till honom. Han har redan talat med mor om att han ville lämna flocken och vandra Numoori. Kanske han kommer tillbaka en dag. Då som en annan varg. En starkare varg. Just nu kan familjen få fortsätta leka lugna livet i Ötamon.
Den vita unghanen lyssnar uppmärksammat till det Kali berättar. Han kan inget annat än att tycka att han minsann stött på rätt varg. Inte för att han vill åka snålskjuts på något. Han är villig att kämpa för sin egen styrka.
Ingen återvändo. Det går inte att backa ur när man väl är indragen. Detta får dock inte unghanen att börja tänka om eller i andra banor. Han är redan lockad.
Vi tar dock inte in precis vem som helst. Det kan han förstå. Hur ska han visa sig värdig. Förmodligen vill Kali ha prov på hans förmågor. Han ser de röda gnistorna i hennes päls. Hur gör hon det där?
Akira är långbent och smidigt byggt precis som mor, och han kan röra sig lika smidigt och elegant som henne. Han äger dock en lite robustare karaktär. Han har vissa trädklättringsskills även om det ser klumpigare ut än när mor gör det. Giftet har han fått noggrann träning av mor för att kunna kontrollera och styra och stänga av det. Energin har han bara så pass mycket kontroll på som han själv har lyckats klara på egen tass.
Åter igen känner han sig som en okunnig liten valp och det frustrerar honom. Han tycker inte om det och vill kunna visa att han duger. Energierna inom honom virvlar omkring vilt, omrörda av frustrationen och det sträcker sig utåt likt långa tentakler som försöker greppa något.
Akira vet inte vad som förväntas av honom. Dumt står han bara där med den röda blicken sänkt. Käkarna är frustrerat sammanbitna och öronen tippar ut åt sidorna. Så patetisk han är. Det han har lärt sig på egen tass är att använda sin energi på bytesdjur och med energierna kan han även snabbt byta karaktär på sina gifter. Han har inte fått använda energierna på andra vargar även om han ibland inte lyssnat på det örat.
Energierna dansar omkring honom. De tycks håna honom. Det var därför han lämnade Ötamon. För att kunna lära sig bemästra sina energier någon annanstans. Förhoppningsvis finna någon som kan hjälpa honom med det. Och nu står han här mer eller mindre handfallen och vet inte vad han ska göra alls.

Han tar ett steg tillbaka och sänker huvudet. Men nu är den blodröda blicken fäst på Kali igen. Akira's energier samlas i honom igen. Energierna lugnar ner sig och deras flöde blir snabbt trögare och trögare tills det inte längre finns någon rörelse där inne. Så sakta börjar hans energier smälta in med energierna runt omkring. Fysiskt står han där. Men Energimässigt ter det sig som att han är borta. Egentligen en helt onödig kunskap då han lätt kan avslöjas då han inte på något sätt dolt sig själv fysiskt. Han kan fortfarande ses, höras, doftas och kännas. Men det här har han märkt är en väldigt bra meditationsteknik. Som sagt, helt onödig kunskap. Men hans sinnen blir på något sätt lite renare och hans koncentration mer fokuserad när det kommer till energierna runt omkring. Energierna som kommer från Kali är så vackra och kraftfulla. Själv är han som en liten droppe i sjön hemma i Ötamon. Obetydlig. Energierna börjar röra på sig igen inom honom. Snabbare och snabbare. Öronen lägger sig mot nacken och plötsligt gör han ett utfall åt sidan. Snor runt på stället i väldig fart och kastar sig bortåt med en smidig rörelse och energin från honom får fart av hans hastighet och trycks fram av hans vilja och far fram och träffar en snövit harpalt som låg och tryckte längre bort. Den dog direkt och Akira hämtar den och går tillbaka mot Kali. Han känner sig lika patetisk som han förmodligen verkar i hennes ögon.

[Fått tillåtelse att hoppa in, så här kommer Sora :'D]

Hon hade, mot bättre vetande, följt med på ännu en av broderns dumma upptåg. Visst var det spännande att följa Akira och se vad dumbommen skulle hitta på härnäst, men det skulle hon aldrig erkänna. Så det var med suckar och klagande som hon slagit följe med honom, trots att hon egentligen tyckte att det var så mycket bättre än att bara hänga hemma med flocken. De var verkligen... inte riktigt hennes typ av vargar. De var lugna, stillsamma och mjuka i sina sinnen. Aosora såg sig själv som något helt annat, och därför kändes det många gånger lite meningslöst att spendera tid med flockmedlemmarna, då de var så långt ifrån varandra.
Och familjen... Visst gillade hon dem alla, visst var mor och far underbara på sitt sätt, men det klaffade inte riktigt. Inte på samma sätt som med Akira. Han kunde ta hennes råa humor och våldsamma lekar, något som de andra inte riktigt kunde eller ville veta av. Därför hade han blivit något av en favorit för henne, även om hon vägrade visa det åt honom. Kanske var det därför hon följde med varje gång han drog iväg på dessa så kallade äventyr.

Ett ljud hade fångat hennes uppmärksamhet medan de vandrade, och utan att direkt säga något hade hon vikit av från den riktning som brodern vandrade i. Akira hade fortsatt framåt, men det bekom nog ingen av dem särskilt mycket, de skulle finna varandra senare. Dessutom var Sora mycket snabbare är Akira. Hon kunde springa ikapp honom, och förbi honom om hon så ville, utan minsta problem.
Att de vandrade skilda vägar var inget bekymmer.
Och när besvikelsen infann sig över att Sora aldrig fann källan till det klingade ljudet beslutade hon sig för att strunta i det och jaga efter sin broder. Med ett glatt språng satte hon sedan av i full karriär efter Akira, samtidigt som hon övervägde ifall hon skulle brotta ner honom i marken eller bara knuffa in honom i en trädstam då hon hann ikapp.
Men ganska snart grusades hennes planer.

Hastigheten sänktes kraftig då hon hörde inte bara en röst, utan två. Det verkade som att Akira hade funnit sällskap av en äldre hona. Stillsamt vandrade Aosora närmare de två, och blicken kastades mot den mörka honan med ett bittert sting. Vem var denna främling, och vad gjorde egentligen hennes bror med denne?
"Jag ser att du har funnit sällskap, Akira," sade hon med ett smått bittert tonfall. Det verkade som att de två hade ägnat sig åt någon slags jakt, då brodern bar på en död hare. Ingen doft av blod låg i luften, vilket fick Sora att misstänksamt se emot den äldre honan. "Ska du inte presentera oss?"
Hon talade inte till den svartvita honan, för hon hade ingenting att säga denne än så länge.

Med en något skeptisk blick så granskade hon den unga hanen där han stod. Vad hade han i åtanke? Att stilla sina energier var inte direkt något som imponerade på henne. Inte heller såg hon något syfte med det hela. Otåligt väntade hon på hans utfall, ett som aldrig kom. Istället så, när hanen väl rörde sig, riktade han in sig på något helt annat än henne. En hare. För en kort sekund så lade sig förvåning i hennes ansikte innan en kort fnysning lämnade henne och skakade på huvudet. Trodde han ärligt talat att en hare skulle imponera på henne? Särskilt efter att hon själv precis fällt en hjort. Ett kort, kallt skratt lämnade henne då hon följde honom med blicken när han vandrade tillbaka till henne. Seriöst? Hon hade väl snarare tänkt sig något i form av att han skulle attackera henne så att hon kunde mäta hans stridsteknik och styrka, men ack. ''Skojar du med mig? En hare?''. Det hånfulla uttrycket stelnade till och den skarpa blicken naglades fast vid hanens. ''Om det är utsträckningen på dina stridskunskaper så är du inte värd att ödsla någon tid på. Mina valpar lärde sig jaga harar när de var hälften så gamla som dig. Patetiskt''. Hon var precis på väg att vända om och lämna platsen då hon kände ännu en energi närma sig. Huvudet vändes åt det hållet där vargen befann sig på ungefär i samma stund som doften av vargen nådde henne, en hona den här gången. Då honan uppenbarade sig för dem så kunde hon inte låta bli att rycka upp huvudet i vad som tycktes vara förvåning. Instinktivt ville hon rygga till av synen, men lade band på sig. Markeringarna kring ögonen, så bekanta. Alldeles för bekanta. Shiva. Kunde det verkligen vara? Nej. Eller? Hur stor var egentligen chansen att den unga honan bara skulle råka ha de närmast identiska, ovanliga tecknen av en slump. Hon var inte mycket för att tro på slumpmässiga saker. Honan tilltalade hanen vid namn, verkade känna honom. De verkade vara i samma ålder, och likna varandra något. Kanske ett syskon? Shivas vandring, honans tecken, energiernas karaktär och mörker som liknade familjens för att inte tala om hanens energikraft till att börja med. Det var sällan hon blev ställd, men detta, det hade hon inte väntat sig. Pusselbitarna föll på plats inom några långa sekunder. Hon kunde ju såklart inte vara säker, men någonting annat skulle förvåna henne. Vem var modern i sådana fall? Intressant, väldigt intressant. Nog för att få henne att stanna en stund till. Hon valde att inte säga något mer då honan talade till hanen, granskade endast hela situationen med ett neutralt uttryck, om än en vag ton av intresse kanske kunde skymtas i hennes ögon för ovanlighetens skull.

Han kände sig lika nedtryckt som om Kali hade skrattat honom rakt i ansiktet. Hon hade inte gjort det. Men hon skulle lika gärna kunna ha gjort det. Akira släpper den döda haren som faller till marken vid hans tassar. Han öppnade munnen och skulle precis säga något men just då anslöt sig Sora till hans sida och den blodröda blicken fästs på systern.
"Det här är Kali och hon kommer från flocken TBB". Svarar han systern varefter han vänder den blodröda blicken mot Kali igen.
"Det här är min syster Sora". Så! Nu är väl ändå presentationsdelen över? Öronen har spetsats på huvudet igen och han kliver över haren i Kali's riktning.
"Jag vill lära mig slåss. På riktigt. Men vi fick endast lära oss självförsvar där vi kommer ifrån. Jag kan styra mina gifter bättre än jag kan styra energierna för jag vet inte var de kommer ifrån och ingen jag vet har liknande kraft". Akira ser bak på Sora.
"Styrka och makt, Sora. Om vi får chansen kan det här bli något stort".
"Men jag har nog precis sumpat den chansen". Det sista säger han i något lägre ton och mellan sammanbitna tänder medan han vänder blicken mot Kali igen.
"Sora är fasligt snabb. Hon kan lätt springa ifatt vad som helst". Och den snabbheten är en otrolig styrka.
"Jag förstår att en hare är något så patetiskt så det finns inga ord. Men jag har aldrig fått chansen att visa vad jag kan. Det är bara med Sora jag har kunnat slåss med mer kraft. För hon vet hur man tar i". Ett snett flin letar sig fram på läpparna och blicken söker sig mot systern igen. Han hatar sin egen vekhet.

Sora lät blicken granskade glida över den mörka honan. Även om en viss nyfikenhet fanns hos den unga honan så tänkte hon inte visa den, utan det var med en kylig och nonchalant blick som hennes skogsgröna ögon granskade den andre.
Kali från TBB.
Namnet sade henne ingenting, inte heller flocken som denna hona sade sig tillhöra. Där fanns inget bekant, inte heller över honans utseende. Bara en slumpmässig främling i den stora världen.
Blicken vändes mot brodern,
"Jag kan tala för mig själv," svarade hon med en bitter ton, uppenbart missnöjd med att Akria talade om henne och hennes förmågor för en total främling. Hon gillade att hålla det mesta för sig själv, och att Akira nu verkade tro att han bara kunde säga vad som helst åt denna främling var väl hans sak, men han borde inte tala om Sora.
"Och menar du på allvar att denna hona kan erbjuda saker som styrka och makt?" Det var med en skeptisk blick hon synade den mörka främlingen. "Inget illa menat, Kali från TBB, men jag ser ingenting som antyder på att du har något alls att erbjuda oss."
Hon sträckte på sig, som för att visa sig överlägsen. Hon höll nosen högt och öronen spetsade, samtidigt som ett svagt leende trädde fram på läpparna. Nästan som om hon hånade Kali.

Hon granskade de två ungvargarna när de utbytte ord med varandra. Hanen presenterade dem för varandra. Sora. Namnet sade henne ingenting. Akira och Sora, det lät inte direkt som matchande namn. Var det kanske ett smeknamn? Hon brydde sig egentligen inte, och hon var väl den sista som borde döma namnval. Hennes egna valpar hade inte de mest sammanhängande namnen heller om än de alla hade sin unika charm, enligt henne. Hon ignorerade det hanen fortsatte att prata om. Ville man bli stark, ja då lät man ingenting stoppa en från att träna upp sin styrka, så enkelt var det. Intresset låg snarare på systern, på de där tecknen som klädde hennes ansikte. Hon ville veta mer om deras ursprung, men hon var inte den som frågade rakt ut. Honan tilltalade henne till slut. ''Jag ser ingenting som antyder på att du har något alls att erbjuda oss''. Stora ord från blott en valp. Ett flin smög sig fram på hennes läppar då hon i lugn takt tog sig närmare de båda syskonen. Mallig, uppkäftig. Hon visste precis vad som skulle få honan att svälja sina ord. Andra hade underskattat hennes styrka, de hade ångrat sig djupt. Hon stannade upp drygt några centimeter från honan, spände den iskalla och illavarslande blicken vid hennes. Utan förvarning så svepte hon sedan undan honans framben med sitt högra framben, och placerade den vänstra tassen över honans hals så att hon naglades fast mot marken när hon väl stötte ihop med det relativt mjuka underlaget. Fallet skulle knappast ha skadat henne, annat än stoltheten. Tänderna blottades i en morrning och sänktes intill hennes öra. ''Du vet, fyra vargar har fallit offer för dessa tänder. Testar du mitt tålamod så lägger jag gladeligen till dig på den listan''. Hon stod där i några långa sekunder innan hon flyttade på tassen och snodde runt till hanen. ''Du vill bli stark? Bäst att du ser och lär, pysen''. Tänderna fortfarande blottade, och rösten kall och hård. Å du ljuva känsla. Så hon älskade att ingjuta respekt och rädsla.

| Har tillåtelse att PP:a det med Aosora |

Han ser på när Aosora blir fälld till marken och hotad av den här främlingen, den här Kali. Nog att han tycker det är kul när syrran blir nedtryckt mot backen. Men den här gången är det inte av honom. Överläppen dras upp och tänderna blottas åt den svarta tiken. Han fokuserar mycket av sin energi på ett ställe i kroppen och skjuter allt framåt samtidigt som han tar sats och kastar sig mot Kali med öppen käft. Inte för att han känner att han på något sätt måste skydda sin syster, för att hon är han syster. Nej, han tycker bara inte om att se det här hända. Att Kali som inte känner dem alls ser ner på dem. Visst att de fortfarande är unga och Akira har redan låtit sin tunga löpa och tryckt ner honom ännu mer i smutsen. Men ingen har rätt att sätta sig på dem för det. Han ångrar det han gjort fram tills nu. Han var, är, intresserad av att gå med i en flock som kan hjälpa honom att bli starkare. Och Kali har krafter som han verkligen skulle vilja lära sig av. Men han är ingen liten valp som med viftande valp skulle gå med på vad som helst. Och även om hans familj är töntar så är de hans familj. Och Sora mer än de andra töntarna. Även om han med all säkerhet inte står en chans mot Kali så tänker han inte tänka om och ångra sig. Beslutet är redan fattad. Det är bara Sora som han känner någon form av tillit för och även om hon inte skulle göra samma sak för honom så besitter Akira ett hetare temperament och han kan inte bli starkare om han inte försöker.

Under den svepande rörelsen som fällde henne till marken var det många tankar som hann passera genom Aosoras huvud. Det var oklart för henne vad som egentligen hände. I ren reflex försökte hon undvika fallet och hennes ben sprattlade i luften, och på samma sätt fortsatte de sprattla när kroppen slog i marken, enda till den mörka honan pressade ned henne ordentligt med sin framtass. Först då blev Aosora stilla, samtidigt som hon stirrade upp mot Kali med en blick som var lika skräckslagen som den var ilsken.
Vem var egentligen denna TBB hona som trodde att hon kunde kommendera dem hur fan hon ville?
Men så vek hon undan med blicken under de hårda orden som honan väste fram åt henne, som den underlägsna valpen hon var, och hon hatade det. Hon hatade varje ögonblick hon låg där, varje ögonblick av svaghet och skam, den bittra smaken av förlust och känslan av nederlag.

När så trycket från honans tass lättade så låg Aosora kvar. Ögonen var slutna och hon bet ihop käkarna för att tränga tillbaka tårarna som trängde på bakom ögonlocken. Hon tänkte inte gråta, hon vägrade gråta. Men detta var annorlunda jämfört med alla de gånger hon stridit med syskonen, annorlunda jämfört med hur modern och fadern hade sagt åt henne. Detta var hårdare, kallare... Som om det inte fanns något återvändo från det. Hon hade misslyckats. Det kändes verkligen som om hon var ett misslyckande.
Ett djupt andetag drogs och hon kastade upp kroppen i sittande ställning, precis i tid för att hinna se hur brodern kastade sig mot den mörka honan. Var det ett desperat försök att skydda sin syster, kanske hämnas henne? Aosora visste inte, och inte heller brydde hon sig. Känslan av underlägsenhet var total i hennes kropp, och hon hatade det. Hon hatade det, men hon visste inte hur hon skulle kunna återhämta sig. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till.
Så hon blev sittandes, stilla och tyst, oförmögen att kunna ta ett beslut om vad hon skulle göra härnäst.

Skräcken och irritationen hon kunde urskilja i honans uttryck där hon låg, hjälplös under hennes makt, var fantastisk. Hon kunde aldrig få nog av att ingjuta sådana känslor. Det var som ved på en eld, fick endast vansinnet inom henne att bli starkare. Och kanske bäst av allt, det hela fick tyst på honan. Hon hade bara precis hunnit släppa taget och vända sig om då hanen slängde sig mot henne. Hon kände det bråkdelen av en sekund innan hon kunde se det, skiftningen i energierna, hanens utfall. Hon släppte lös sin kraft i vad som i det närmaste var en perfekt reaktion på det hela. Röda blixtar sprakade illavarslande upp omkring henne och hon blottade tänderna i en ilsken morrning. Mer än så hann hon inte. Hon stod kvar, väjde inte undan från hanen då han smällde ihop med henne. Kollisionen fick henne att vackla till, men hon lyckades hålla sig på tassarna, återfå balansen, utan allt för stora problem. Så fort hon återfått fotfästet så snodde hon runt så att hon stod vänd mot hanen igen. Huvudet var sänkt i linje med ryggen och tänderna fortfarande blottade. Då hon rörde sig kände hon hur det sved till vid sidan av skuldran och hon sneglade kort dit för att se skrapsår efter hanens tänder. Ingenting allvarligt alls, knappt ens värre än ett myggbett, men det fick ilskan inom henne endast att stiga. Utan vidare fördröjning så kastade hon sig fram mot hanen, i avsikt att hugga fast vart än hon fick tag i honom.

Kali's kraft sprakade i ansiktet på honom men han ignorerade det. Hade bestämt sig för att fullfölja attacken. Det går inte att backa nu. Han är ingen liten räddhare. Nog att han har levt ett skyddat liv i Ötamon men det livet var aldrig för honom. Han gillar det här mer. Det är första gången han faktiskt ger sig in i en fajt mot någon annan än syskonen. Förmodligen har han tagit sig vatten över huvudet.

Smällen när han slår i Kali får honom att vackla till. Men snabbt har han funnit balansen igen och vänder sig mot sin motståndare i lagom tid för att se henne komma mot honom i en motattack. Hon kommer hugga honom. Men det är inte bara han som kommer må dåligt efteråt. Giftet flyter i hans ådror. En gåva från mor.

Han blottar tänderna igen och samlar en boll av energi i käften. Han försöker hoppa undan men känner Kali's tänder sjunka ner i hans höft varpå han svarar med att sända energiklotet mot Kali's sida.

Utan förvarning hade en strid brutit ut. Aosora hade svårt att riktigt greppa vad som egentligen hade skett för att leda till detta, det var som om allting hade gått så fort. Men nu stod hennes bror där, i strid mot den mörka honan som var både äldre och krafigare.
Dumma, dumma Akira...
Och vad skulle hon själv göra? Vad skulle hon själv ta sig till? Fortfarande kröp känslan av underlägsenhet i hennes kropp, gjorde att hon inte förmådde sig att röra sig från sin sittande position. Hon borde försvara Akira, hon borde hjälpa honom, vad kunde hon egentligen göra? Ingenting, inte mot den svarta honan. Hon var dum som ens hade försökt hävda sig från första början...

[blabla, vet inte vad jag ska skriva...]