Det fanns något sömngångarlikt över Blairs rörelser. Runt honom cirklade vinden som alltid, men han andades in lukterna mer på rutin än aktivt sökande. Tankarna var långt borta, och letandet var mer en plikt. Det fanns inte mycket hopp kvar. Var än Molok hade försvunnit iväg hade han gömt sig väl. Kanske letade Blair på helt fel ställe. Varför skulle brodern ens stanna kvar i de här trakterna? Var det inte mest logiskt att bege sig mot Civitas igen?
     Blair andades in och sedan ut i en djup suck, och tvärstannade sedan. Sinnena hade reagerat något som medvetandet inte gjort, och hjärtat började galoppera medan han blinkade och vädrade igen. Det började susa i öronen, så högt att han inte kunde höra sina egna snabba andetag. Han andades in igen, nästan pipigt av hopp och känslor som svällde i halsen, och satte sedan fart. Han sprang så fort han kunde pressa sin trötta kropp till, sprang för allt han var värd, sprang-
     Nästan rakt in i honom. Blair hade pressat sig uppför en backe, och där, precis bakom krönet, stod Molok. De stirrade på varandra i en lång sekund, och sedan snyftade Blair till och störtade fram. Han drog in sin bror i en hård, lång omfamning, och kunde inte hindra den våldsamma gråten som bröt fram. Det var först nu, med sin bror i famnen, som han insåg hur stor del av honom som faktiskt trott att han aldrig skulle få se honom igen. Död eller försvunnen - Blair hade i slutändan alltid haft lite svårt att hålla kvar i hoppet, även när han ville tro. Han kunde inte heller bortse från parallellerna han dragit mellan Yrjö och Molok - ännu en han svikit. Med brodern i famnen kändes det som han rörde sig ännu ett steg mot inre förlåtelse och att gå vidare.
      "Förlåt, förlåt, förlåt", grät han, osäker på till vem, och krossade nästan Molok i den hårda omfamningen.

[Flyttade till Kaiwood :)]

Molok var omedveten om vilken riktning han rörde sig mot, men det spelade ingen roll. Det enda han visste var att han aldrig någonsin fick sluta vandra, tills han funnit det han sökte efter. Han kunde inte låta bli att finna det omöjligt; trots allt hade det gått lång tid utan det minsta av spår.
    Han gick med sänkt huvud och stegen var tunga, långsamma. I bakgrunden hördes fågelsång och porlande vatten, och Molok var för upptagen av att lyssna på det att han inte hörde de snabba stegen som närmade sig framför honom. Inte förrän han stod framför honom.
    Till en början ville Molok inte tro sina ögon. Det här var inte första gången han hade sett någon utav de han letade efter, bara för att senare förstå att det varit ren inbillning. Men det här kändes annorlunda, för verkligt. Därför stod han bara helt still, oförmögen att röra sig och med blicken fäst på Blair. 
    “Jag-” Molok hann inte längre innan Blair gråtandes hade slängt sig emot honom i en omfamning. Ett plågsamt läte pressades ur honom vid broderns hårda tag och han skakade på huvudet. Molok grät inte, det hade han aldrig gjort, men han kunde känna tårarna svida bakom ögonen.
    “Vad ber du om förlåtelse för?” Viskade han lågt emot Blairs päls, rösten tjock. Molok drog sig undan en bit för att se på honom, och försäkra sig om att det faktiskt var Blair som var här och ingen annan. Han hade nog aldrig varit så glad av att se någon som han var nu.
    “Du är här”, Moloks röst darrade när han mötte sin broders blick. “jag kan inte tro att du är här.”

Allt, ville han svara, men höll inne på orden och skakade bara på huvudet. 
     "Inte jag heller", svarade han halvkvävt och log tårfyllt. "Jag trodde att du var död. Jag tror vi alla-" Han hejdade sig och tog plötsligt ett steg bort, något nervös för avslöjandet han skulle behöva göra.
     "Du vet, Nomë, eller hur? Hrrm, eh, ja, ni har valpar ihop nu. Himla trollungar, ska sägas. Men söta, så man förlåter dem. De är väldigt lika er båda."

“Närmare död hade jag inte kommit”, påpekade han vagt och log ett litet leende. Det varade inte länge.
    Ni har valpar ihop.
    För några sekunder kunde Molok svära på att han slutade andas. Återigen kändes det som om han var under giftvargens våld, oförmögen till att både tala eller röra sig. Han var låst i chock och förnekelse. Det kunde inte vara möjligt. Hur var det ens möjligt? De hade talat om det, att de inte skulle bli föräldrar, för de var inte passande som det och de båda avskydde barn. Deras prioriteringar var varandra, hur skulle de nu… Moloks frågor var mer än hundra, och han kunde känna paniken greppa tag om honom. Han tog ett par djupa andetag i ett försök till att lugna ned sig själv samtidigt som han långsamt började skaka på huvudet. Det kunde inte vara sant, men att dra ett sådant skämt var taskigt till och med för Blair - speciellt i omständigheter som dessa.
    “Valpar?”, upprepade han lågt efter flera minuters tystnad. Hans röst var tom och han tog ett kliv bort från Blair. Han kunde inte tro, ville inte tro. 
    “Hur mår hon?”, frågade han istället - i ren förnekelse över det faktum att han skulle vara pappa. Samtidigt kunde han inte låta bli att känna något i djupet av hans hjärta.

"Valpar?" Blair flinade matt. Nej, svamp! Han bet tillbaka den sarkastiska kommentaren, och svarade istället.
     "Bra. Jag har tagit hand om dem, inte för att det egentligen behövts. Nomë har i alla fall fått lite ensamtid, så hon har inte blivit gal- eh, galnare, än." Han såg försiktigt på sin bror. "Kom. Jag ska låta dig smälta nyheten, men du vet att Nomë skulle döda mig på fläcken om jag kom dit utan dig." Han knyckte med huvudet i en uppmanande gest. Det var först då han noterade hur Molok såg ut. Förfärlig, för att vara snäll, och hans vingar- Blair, som fällt ut sina halvvägs, bet ihop så hårt att han fick ont. Bilden påminde honom om hur Abraxas vingar sett ut en bråkdel av en sekund - lemmar med små, fjuniga vingar. Inte dög de för att flyga med. En instinktiv skräck pulserade genom kroppen, men Blair tvingade sig själv att kontrollera sin reaktion. Han fällde tillbaka vingarna, en aning mer tryckta mot kroppen än han tänkt, och fortsatte, ansträngt lättsamt:
     "Det blir en bra promenad för oss. Vi får gå runt så vi inte bråkar med Lykoris, men det har vi tid för."

En lättnad spred sig inom honom när Blair berättade att Nomë mådde bra. Det var huvudsaken av allt, att hon var i säkerhet och vid välmående. Rena motsatsen till vad han själv var.
   Ett plågsamt uttryck spred sig över hans sargade ansikte när Blair uppmanade honom att lyfta tillsammans med honom. Den mörka blicken såg på hans brors ståtliga vingar, halvt utfällda, och kände ett sting av avundsjuka och sorg över det faktum att han hade förlorat sina. Det hade varit en stor förlust, större än brännmärket i pannan eller de krossade tänderna. Att kunna flyga hade varit en del av honom, men den hade tagits ifrån honom.
    “Jag kan inte”, utbrast han plötsligt och stannade kort efter att de börjat att röra sig bort från platsen. Molok backade någon meter och andades tungt. Det fanns något i hans levande blick, en desperation som inte hörde hemma där. “jag kan inte bli pappa, Blair. Se på mig”, han gjorde en gest med ena tassen. “se vad jag är. Vad skulle dem tro?” Nomë visste vem han var, vad han var. Hon kände honom bättre än vad han kände sig själv, och hon kände det mörkret som levde inom honom. Men deras barn? Av någon anledning ville han bespara dem den smärtan.

De kom inte långt. Blair suckade lågt och såg tillbaka på sin bror. En panik stod skriven över Moloks drag, en som han inte kunde relatera till.
     "Det är dina och Nomës valpar", upprepade Blair sakta med en saklig ton. "Tror du att Nomë plötsligt blivit ett helgon? Kom igen," Han nickade i deras riktning igen. "Du kanske inte var beredd på det, men det är era valpar och jag kommer inte låta dig backa ut för att du har någon konstig föreställning om hur föräldrar bör vara. Nu går vi."

[Avslutat]