Vila [p]

Hon stod där med raukakekedjan som reste sig till höger om henne och den väldiga djungeln som bredde ut sig framför henne. Ännu stod hon där, på gränsen, kände numoorislättens milda vindar svepa fram bakom sig. Hon tog ett djupt andetag. Snart, alldeles snart, skulle hon tränga in genom träden. Där skulle hennes sökande börja. Hon skulle leta upp alla reptiler och insekter hon kunde finna och lära sig om deras gifter och försvar. Och hon skulle äta dem, dissekera dem, bara vårdslöst slakta dem. Långsamt skulle hon arbeta sig igenom djungeln tills den avslöjat alla sina hemligheter. Och då skulle hon fortsätta. Till det kärr hon hört talas om skulle ligga i anslutning till den fuktiga skogen. Och slutligen skulle hon försöka nå Tadaar. Hon visste inte hur än, och gissade på att det skulle bli svårt, men det var vad som krävdes av henne och då skulle hon göra det. Så enkelt var det bara! Hon rullade på skuldrorna och kände hur det knäckte behagligt inom henne. Ett snett leende delade hennes ansikte och hon satte sig ner. Visst, snart var det dags för hennes händelserika färd genom regnskogen, men nu skulle hon vila. Hon hade lagt de senaste dagarna på att ständigt vandra, hade för avsikt att tillfredsställa sin ledare med att komma hem så snart som möjligt. Den enda paus hon tagit var för en enstaka jakt. Hon kände hungern bita i buken men den fick vänta en dag till. Det skulle hon klara av utan större problem. Med en gäspning rörde hon sig mot det närmsta av de stora träden och lade sig intill det. Det kändes någorlunda skyddat att ha ryggen emot något. Hon skulle just sluta ögonen och somna då en doft nådde hennes känsliga svartlila nos. Ögonen slogs upp och svansen piskade irriterat till bakom henne, mycket olikt vanliga vargars rörelsemönster. Det var doften av varg, och hennes vila var redan över.

[Zachary]

Tidigare under dagen så hade den bruna hanen lämnat den övergivna lyan som de tillfälligt stannat upp i, för att återhämta lite av sina krafter efter vandringen. Han hade gett sig iväg för att utforska det närliggande området. Han hade lämnat dottern i lyan, hon var gammal nog att klara sig själv ett tag. Tankarna tycktes ändå dras till henne med jämna mellanrum, smått bekymrad över vad hon hade för sig, eller vilka vargar eller andra djur som skulle kunna korsa hennes väg. En låg suck lämnade honom. Han behövde lära sig, vänja sig, vid att hon började bli äldre, att hon inte längre var en försvarslös liten valp som behövde hans odelade uppmärksamhet. Det var dock svårt. Det sista han ville var att förlora henne också. Han visste ärligt talat inte om han skulle klara av att leva vidare i sådana fall. Så många förluster, så många dödsfall. Lika snabbt som minnesbilderna flammade upp i hans sinne sköt han bestämt bort dem igen. Väl medveten om att de skulle dra ner honom igen om han lät dem få fäste. Någonting fångade hans uppmärksamhet, fick honom att stanna upp på stället för en kort stund. En doft av främmande varg, inte alls särskilt långt ifrån där han befann sig. Enda anledningen till att han upptäckt det var för att den vaga brisen som svepte mellan stammarna hade bytt riktning. Han var egentligen allt för tankspridd för sitt eget bästa. Det dröjde inte länge innan han kunde urskilja en lila och svart hona där hon låg intill en av de väldiga trädstammarna. Han stannade upp på behörigt avstånd, om än nära nog att kunna föra ett samtal i normal ton. ''Främling''. Han nickade kort i en hälsning.