De hade spårat förrädaren i flera dagar. Vittringen hade redan börjat försvinna. Vädret var inte på deras sida. Vinden ven och regnet stod som spön i marken. Slätten hade välkomnat dem med en ordentlig höststorm, vilket försvårade sökarbetet ordentligt. Kione var kall och trött men han vägrade ge upp. 

Numoorislätten. Var inte det Qus revir? Var de på väg att korsa det? Hade Malvado krupit tillbaka dit? Kione tvivlade på det, men han tyckte det var konstigt att de inte kunde känna vittringen av fiendeflocken. Kanske höll de inte till såhär långt västerut. Den bruna varghanen sneglade på ledaren som höll till i fronten. Skulle de fortsätta genom stormen eller ta skydd och vänta ut den? Det var svårt för fakargerna att flyga i den kraftiga blåsten och de kunde tappa bort spåret i regnet. Men stannade de och vilade skulle Malvado hinna fly ännu längre. Han fick inte komma undan. Inte den här gången. 

(Devils)

Midas hade spanat från luften, dock utan något vidare resultat. Då och då hade han sett en samling hjortar, men även om magen kurrade lite så visste han att det inte fanns någon tid för att stanna och äta, samtidigt som de behövde äta för att kunna fortsätta jakten. Lite av en ond cirkel.
Midas hade tillbringat största delen av tiden på att samla sina tankar. Han hade fortfarande svårt att förstå exakt vad han tyckte om allting. Han var arg på sin fader, samtidigt kunde han känna en sorg över att jaga honom. Egentligen ville han bara att Tramptass skulle ryta till åt honom, beordra honom att jaga sin far, säga att något annat val inte fanns. Midas kunde stänga av känslorna för fadern, men det krävdes nästan att någon skulle beordra honom att göra det.
Stormen hade börjat göra det svårt att flyga, så Midas hade med hjälp av sin vindkraft tvingat undan vinden så det gick runt honom istället för rakt på honom. Det gjorde det mycket lättare att flyga och han behövde ha vinden piskandes i ansiktet. Han såg ner mot de andra på marken, men stannade kvar i luften. Det var en fördel att ha medlemmar på högre höjd, som kunde se längre fram, samtidigt som de på marken istället kunde spåra.

Vinden slet i henne när hon kastades över himlen. Vingarna var trötta, och kroppen nästan tom på energi. Än kunde hon underlätta flygningen med sina krafter; styra undan vindar eller säkrare glida genom enstaka kastvindar. 
Glacial undrade hur länge till hon skulle orka. När kraften väl svek henne skulle hon behöva ta till marken och fortsätta för tass, men hennes storlek och extra tyngd gjorde det nästan omöjligt att springa i samma takt som de markbundna. Känslan var obehaglig, att veta att för första gången i hennes liv så var hennes flygförmåga ett hinder snarare än en tillgång.

Ögonen spanade genom regnet. Slätten var tom på vargar, och det enda hon såg var enstaka bytesdjur och mer ovädersmoln i fjärran. 
Inom sig var hon tom. Ihålig. Känslorna hade hon avlägsnat från sinnet för att slippa dem, stängt in dem i ett mörkt hörn och lagt ett lock på. Än rev och smärtade det, men bara när hon tänkte på varför. 
Så hon lät bli.
Förvåningen var total när en kastby plötsligt tvingade ner henne. Innan hon åter fått kontroll på vindarna och sin egen flygning hade hon dalat flera meter. Åter klättrade hon sig uppåt med tunga, blöta vingslag. 
Slätten var fortfarande tom när hon åter seglade på manipulerade vindar.

Frost stretade på snett bakom Tramptass, han kisade lätt med ögonen för att inte få allt för mycket regn i dom. Vinden rev i den yviga, svarta pälsen, men han frös ändå inte. Han kände vattnet rinna längs sidorna och i ansiktet, men närmast kroppen var han ändå hyfsat torr, fördelen med att kunna öka sin egen kroppstemperatur. Han saktade in och satte nosen mot marken, doftspåren var svaga men dom fanns där. Flocken rörde sig för sakta, frågan var om dom någonsin skulle hinna ikapp förrädaren. Han koncentrerade sina tankar efter bästa förmåga och försökte påkalla ledarens uppmärksamhet.
"Vi kommer att tappa spåret alltför snart om vi fortsätter såhär, vi borde sända någon i förväg, någon som är duktig på att spåra. Det skulle göra det lättare att följa förrädarens färd..."

Vinden slet i deras kroppar. De var utmattade och hade inte stannat mer än för att dricka ur bäckar de passerade. De behövde vila. Tass' blick fastnade på en ensam träddunge och han gjorde halt.

 "Vi stannar här i skydd under träden och väntar ut stormen. Vi kan inte fortsätta längre idag." Träden skyddade åtminstone mot lite av vinden. Den bruna hanen vände sig mot Frost när han talade. Han hummade medhållande och nickade svagt åt hanens förslag. "Du har rätt Frost. Det får bli ditt uppdrag att gå i förväg. Spåra snabbt och rapportera sedan tillbaka till mig om han ändrar sin kurs. Utgå." Han såg sedan upp mot fakargerna som kämpade i skyn över dem. Glacial och Midas, cirkla över oss och se om ni kan hitta några bytesdjur. Jag kan känna närvaron av smådjur, men de kan vara väl gömda. Tass talade till dem genom telepati och hoppades att de kunde höra honom trots vindens vinande. "Ni andra, sök skydd här och försök vila. Jag tar första vakten. Vi startar i gryningen igen." 

Trötta vingar slog mot vinden. Hjärtat bultade. Öronen spetsades för att höra ett budskap utan vare sig ljud eller källa. 
Telepati.
Rösten ekade i hennes möra huvud. Tankarna skingrades för stunden och hennes blick drog mot Midas för att undersöka om även han uppfattat budskapet från Trampass. 
Sedan girade hon med vinden och gled iväg på en annan typ av jakt. 
Helst ville hon vila sina ömmande muskler, men samtidigt tvingade hon sig inse att hon uthärdat värre. 
Sökandet efter Devils hade varit långt värre. 

[Well.. erm.. Glacial ger sig ut och jagar..? x'D She be back zooon]

Tramptass stannade upp och annonserade en rast, som Midas mycket väl kände var på sin plats nu. När hans huvud sedan fylldes med ledarens röst vände han blicken mot Glacial snarare än mot ledaren. Hon gav sig sedan av och Midas var inte långt efter. Han sköt iväg från marken med bakbenen och tog sig upp i luften, om än något ostadigt. Vädret var inte det roligaste och vinden piskade honom i ansiktet. Den här jakten hade gått så mycket enklare om vädret bara hade varit med dem. Han kunde inte låta bli att undra hur långt fadern hade kommit. Var de nära? Eller hade hannen hunnit en lång bit redan. Var de ens på rätt spår? Tankarna virvlade inom Midas, och han tycktes inte kunna få rätsida på dem. Vad skulle hända när de fann honom? För nog var det en fråga om när, snarare än om. De var en flock, han var ensam.

När ledaren beordrade halt följde Kione ordern utan några invändningar. Benen darrade av ansträngning och kroppen kändes utmattad. Han sökte sig till en ett nerfallet litet träd och föll ihop bredvid det. Det gav inte mycket skydd mot regn men vinden var iallafall inte lika kraftig där. Kione föll i sömn bara några ögonblick efter att han lagt sig ner. Sömnen var orolig, besynnerliga drömmar jagade honom och han vaknade flera gånger. Någon väckte honom innan solen hade gått upp. Vinden ven fortfarande omkring dem men regnet hade övergått till ett duggande. Han stod vakt tills han inte orkade hålla ögonen öppna och väckte då nästa vakt. När dagen grydde kände han sig nästan mer utmattad än han hade gjort kvällen innan. Det var som han gick på automatik. Tankarna var tomma. Var det verkligen värt det? Skulle de ens hitta förrädaren? Skulle de förlora någon på vägen? Han såg på sina flock, han kunde inte se något tvivel i deras ögon. Bara målmedvetenhet. Kione önskade att han kunde dela deras sinnesstämning. Med en tung suck reste han sig och fortsatte vidare genom slättmarkerna tillsammans med resten av flocken.